Första matinén i nya katedralen

Som de brukar ryta här ute – medan de hoppar upp och ner:
Yes, yes, yes, yes, yes, yes!
Efter tolv långa dygn har bloggen äntligen lämnat korresoffan och tagit sig ut i världen – till Belmont Park på Long Island.
Redan i vad som för en bloggande bofink framstod som svinottan – framåt 10.00 lokal tid alltså – hoppade jag in i en bil, forslades ut på Long Island Expressway och släpptes en halvtimme senare av utanför fancy UBS Arena.
Här blir det matiné denna horribelt svinkalla lördag – den första i sitt slag på 2400 Hempstead Turnpike med bloggen in the house – mellan hometown boys New York Islanders och Capitals; influgna från Washington DC igår eftermiddag för sitt premiärframträdande i USA:s nya hockeykatedral.
Vad för nivå vi kan förvänta oss vet jag ärligt talat inte. Hemmalaget förefaller fortfarande rätt skört och svajigt och gästerna liknas ofta vid vampyrer eftersom de ofta blir påtagligt mycket långsammare och svagare i dagsljus. Så risk för regelrätt skitmatch finns, är jag rädd. Men för mig spelar det strängt taget ingen roll – jag är så glad och uppspelt över att inte sitta och huka i holken på Manhattan att jag oavsett vad som händer kommer ha ett leende bredare än infarten till Midtown Tunnel klistrat rakt över plytet hela eftermiddagen.
We’re live folks, från ön där NHL:s mest tygellösa fans håller hov från och med nu.
Det är underbart och gloriöst!
• • •
Vi verkar för tillfället befinna oss i en fas i grundserien när vad som helst kan hända. Ja, man skulle nästan kunna tro att vi fått en bugg i matrixen.
I onsdags lyckades Coyotes slå Maple Leafs och i torsdags föll favoriterna som Manhattans skyskrapor i valfri katastroffilm. Blue Jackets nollade Hurricanes i PNC Arena, Sabres slog Predators med 4-1 i Bridgestone Arena och Senators sänkte Flames i Saddledome. Igår? Inte lika uppseendeväckande resultat, men Coyotes tog Avalanche till straffavgörande och både Panthers och Wild gjorde sju mål mot förment raffinerat motstånd, så någon form av obalans rådde i galaxen då också.
Såvida inte Agent Smith och hans sammanbitna kollegor hunnit jaga iväg Neo och Orpheus under natten, och återupprättat det normala, får vi räkna med att då och då höja på ögonbrynen även idag.
• • •
Long Island ändå.
Det är en luguber landsända, förknippad framförallt med Billy Joel, långa sandstränder, seriemördare, lyxfastigheterna i The Hamptons, Jerry Seinfeld, drinken Long Island Ice Tea, vedervärdiga trafikstockningar, fyrtornen i Montauk, Howard Stern, maffiabossar, luftfartshistoria, Mariah Carey och hockeylaget som vann fyra Stanley Cup i rad i början av 1980-talet och just flyttat från Nassau Coliseum till lyxladan vi besöker idag.
I strikt geografisk mening ingår både Brooklyn och Queens, men inte i praktiken. Det är enligt gängse synsätt två monstruösa stadsdelar i New York City – inget annat. När man talar om Long Island menar man allt det andra; den veritabla mattan av mindre och större sov- och satellitstäder öster om Brooklyn och Queens, de man når med Long Island Rail Road snarare än med tunnelbanan – samt de pittoreska semesterparadisen och fiskelägren längst ute i Atlantens vågskvalp.
Detta amerikanska Nacka i XL-format, ett Suburbia om det någonsin funnits ett, har en alldeles egen, lätt kufisk karaktär som inte är särskilt lätt att att beskriva i ord men den präglar definitivt Islanders klubbkultur, dess tygellösa fans och atmosfären i Nassau Coliseum – den som alla inblandade med hygglig framgång nu sliter som djur för att återskapa i UBS Arena.
Det är som New York utan glamour men med ännu störigare attityd; inte lika sofistikerat fast i gengäld oändligt mycket mer själfullt. Som just en Billy Joel-dänga snarare än en Sinatra-serenad.
Att ha en sådan parallell värld tillhands och, som idag, kunna ge sig ut i dess vidsträckta virrvarr är angenämt och fascinerande.
I alla fall ibland…
• • •
Min kampanj för att få Mika till Vegas via era Last Men In-röster har hamnat i skuggan av Nazem Kadri-drajven i Klippiga bergen.
Där är rent fansen rasande över att sötpojken – som kända stammisar i den här bloggen kallar honom – efter sin succésäsong ratats bara på grund av den löjeväckande alla-får-godispåse-klausul ligan bakat in i sitt All Star-koncept.
Som MacKinnon himself sa häromdagen:
– Det är löjligt. Jag tycker inte alla lag ska skicka en spelare. Det är en All Star-match, inte deltagande för alla.
För det uttalandet skulle det inte förvåna om ”Mac” bötfälls. Man får slå sönder sina motståndare – men absolut inte kritisera ligan och dess tunnhudade bossar.
• • •
Nu är det verkligen så kallt i den här delen av världen att jag återigen förstås precis vad Moby menade med att skriva, spela in och ge ut en låt med titeln ”When it’s cold I’d like to die”.
Fy faen, jag börjar nästan gråta under den korta promenaden från Uber-centret till media-entrén i den köldskadade förmiddagssolen.
• • •
Vampyrerna från huvudstaden gör alltså sitt allra första framträdande i det här lyxbygget idag och är av förklarliga skäl exalterade. Att få se, och spela i, en ny arena är alltid en happening.
När jag igår kväll hade lite sms-kontakt med en av dessa vampyrer – Dracula från Valbo, kanske vi kan kalla honom – framkom dock att NHL sörjer Coliseum.
– Jag älskar den arenan, hette det.
There you go. Faciliteterna var slitna, gästande lag fick byta om i omklädningsrum som hade mer gemensamt med gympasalar i Hudiksvall än med NHL-glamour och det luktade lite suspekt i environgerna, men just de detaljerna slog förstås an något också hos de största stjärnorna eftersom det är med sådana hockeykulturens otvetydiga markörer alla som ägnar sig åt denna konstart vuxit upp med.
Dessutom:
Den unika stämningen i den gistna ladan fick signalsubstanserna att koka även i gästande trupper.
• • •
Personligen tycker jag det är trevligt att Kevin Kurz, som tidigare hade Athletic-beatet i San Jose, flyttat hem till östkusten och nu följer Islanders istället.
Sympatisk man, utsökt skribent.
• • •
Morgonturen ut över ön går smidigare än någonsin, skulle jag vilja påstå. Trafiken är för en gångs skull beskedlig och min Uber-chaufför, en glad fyr från Ghana, pumpar Prince på hög volym hela vägen.
Man, ”When Doves Cry”. Vilken låt det är. Jag rullar fortfarande lite på höfterna när jag rör mig mellan pressläktaren och UBS-arenans förträffliga medialounge.
• • •
Mest vampyraktig av alla i Caps-truppen är han med allra vassast huggtänder.
Alexander Ovetjkin.
Han ser verkligen ut som Skarsgårds Eric Northman när solen skiner över nejden.
I alla fall i två perioder. För ja, han har den egenheten: När han fått veva igång systemet under 40 minuter händer det att han plötsligt blir sig själv även under matinéer.
Låt oss hoppas att detta är en sådan dag.
• • •
Att påstå att alla nu blivit hemtama här i UBS-katedralen vore kanske att ta i, det känns fortfarande lite nytt att åka hit.
Men målarfärgen har i alla fall torkat, de flesta hittar i korridorerna och även om de råkat vara utspridda över flera veckor har Isles faktiskt vunnit tre raka matcher på den nya hemadressen.
Så, well, lite mer rutin och vardag har ändå slagit rot – och det är bra.
• • •
I och med att även Eky Ekholm tydligen testat positivt uppträder Predators utan en enda svensk i uppställningen i B-town.
Det kan inte ha hänt många gånger senaste decennierna.
• • •
Äter frukost med Anson Carter på stolen intill.
Stort.
• • •
Ja, som Nicke där borta i Silikon-dalen konstaterade har vi idag Tipsextra-upplägg och sålunda chans på tretton rätt.
Jag känner på mig att jag har den triumfen inom räckhåll med denna rad.

•Boston – Nashville 1
– Två glödheta lag, men Preds har fler nyckelspelare i Covid-protokollet och B’s spelare hemma så Reinholdsson och BostonMolle får en fin lördag.

•San Jose – Pittsburgh
– Hajarna har inga fenor längre.

• • •
Vad gäller det NFL-slutspel som helt upphetsande börjar om några timmar vill jag bara meddela att att vi håller på Bills och Raiders idag, på Eagles och Cowboys och Chiefs imorrn samt på Rams på måndag.
Frågor på det?
• • •
Det är femtonde januari och Islanders ligger sist i Metro-tabellen – med sexton poäng upp till sista wild card-platsen.
Om man innan säsongsstarten tippat att något sådant skulle hända hade man blivit kedjad vid en lyktstolpe på torget så folk kunnat gå förbi och spotta på en.
Dock:
Först idag spelar Lous & Barrys grabbar sin 30:e match.
Det betyder att de har nio matcher upp på, exempelvis Rangers, och tar de bara full pott i de nio hängfajterna är läget plötsligt ett helt annat.
Björn Falk, det finns ingen anledning att ge upp.
• • •
Oj, det blev långt, det här.
Så kan det gå när man har kul.
Nu gör vi det här.
Take your protein pills and put your helmet on
Check ignition and may God’s love be with you