Henrik Lundqvist Night, del 3

Nä, jag grät inte.
Det var nåt i ögat bara…
Ah, jag vet inte vad jag ska säga.
Det var, helt enligt planerna, magiskt – och nu hänger nummer 30 i det ikoniska taket för evigt.
Sagan är fulländad.
Vi kan bara buga och bocka och tacka.
• • •
Höjdpunkterna, om jag får punkta upp dem på det här lilla viset:
– Norrmannen! Han, Mats Zuccarello, var ju egentligen inte alls del av ceremonin, men varje gång de råkade zooma in honom förenades Garden på ett ögonblick euforiska Zuuuuuuuuke-vrål. Underbart!
– Juli, yngsta dottern, råkade gäspa just som pappa tackade familjen och kameran vändes åt det det hållet. Ja, det är inte lätt att hålla sig pigg när en massa gubbar håller på och pratar så mycket, haha.
– Johnny Mac. Man blir alltid lycklig av att se honom. Men det gitarren…jag vet inte jag.
– Mika, inzoomad just som hyllningsobjektet konstaterade att ”mina lagkamrater lärde sig snabbt att konversationer med mig på matchdagar blev korta”. Minen obetalbart.
– Richters inledande tal. Företrädaren kan uttrycka sig – och har förträfflig människokännedom.
– Några av HEN-RIK-ramsorna nådde rekordartade decibelnivåer och vid ett par tillfällen hade i alla jag fall jag mer gåshud än Farmor Ankas make.
– Ögonblicket när nummer 30 till slut steg mot taket. Igen, jag vet inte längre vad jag ska säga. Se introt. Allt jag uttryckte där kände jag igen – bara ännu starkare.
• • •
Nu ska vi se på en hockeymatch också – och jag förstår verkligen att spelarna har svårt att ladda om.
Det känns ju som att gå på konsert och få se huvudakten först och förbandet sist.
Men let’s give it a try.
• • • 
Jag ska hålla på och skriva och greja, så det blir kanske lite dåligt med uppdatering, men vi får se.
Ha en fortsatt fin kväll hörrni, tack för alla fina ord i spåret.