Lucas Raymonds debut på Madison Square Garden

Henke Lundqvist, Johan Franzén, Nicklas Bäckström, Victor Hedman, Erik Karlsson, Niklas Hjalmarsson, Oliver Ekman-Larsson, Gabriel Landeskog, Mika Zibanejad, Jacob Markström, Filip Forsberg, Elias Lindholm, John Klingberg, William Karlsson, William Nylander, Elias Pettersson, Rasmus Dahlin…
Med risk för att låta uppblåst – jag minns dem alla från säsongerna de var rookies och jag minns mycket väl när jag såg dem med egna ögon för allra första gången.
Det var i samtliga fall stora ögonblick jag redan då visste att jag skulle komma att se tillbaka på med en känsla av att ha bevittnat historia
Nu, ikväll, har jag ynnesten att stifta bekantskap med ytterligare en svensk yngling som garanterat kommer att tillhöra samma exklusiva klubb – den vars medlemmar det varit, och är, en ära att få följa i NHL från första stund.
Detroit Red Wings gästar ju New York och ingen mindre än Lucas Raymond begår sin Madison Square Garden-debut. Jag är övertygad om att det blir just ett sådant ögonblick jag aldrig glömmer. Inte för att det är givet att han gör något särskilt avtryck i den här matchen, det vet vi inget om, men alldeles oavsett är det mitt premiärmöte med honom och det kommer alltid sitta kvar och jag till mina sista dagar tänka på kvällen när jag såg ”Razor” spela hockey för första gången.
• • •
Idag blev det plötsligt lite vår i New York – åtminstone tillfälligt. Termometern stack iväg mot 17 grader, en ljummen vind ryckte lite i de dammiga trädens nakna grenar och hela stan levde i ett slag upp.
Så för första gången på flera månader kunde jag lämna rocken hemma och dansade iväg mot Garden, längs lätt lugubra 37:e gatan, i bara kavaj och tunnare tjocktröja.
Så bedårande.
Det där är en annan aspekt av vintern jag verkligen hatar. De tjocka, tunga, bylsiga, oformliga kläderna. Rockar, täckjackor, ollar, långkalsonger, mössor, sjalar, vantar…fy faen!
• • •
För Lucas egen del lär det vara det faktum att han begår sin Madison Square Garden-debut som skänker särskild silverkant åt denna torsdagskväll – inte att jag ser honom för första gången (hur märkligt det nu än kan verka…)
Huruvida detta verkligen är världens mest berömda arena kan man kanske diskutera, men den är ikonisk som inga andra hallar på den nordamerikanska kontinenten och alla unga hockeybegåvningar börjar redan som små barn drömma om att få uppträda här – precis som unga rockgitarrister, basketspelare, cirkusartister och politiker.
Man kan bara föreställa sig hur det känns i bröstkorgen när han om en stund trampar genom den långa korridoren från gästernas omklädningsrum, rundar kurvan i zamboni-garaget, ser den blänkande isen gnistra i det knivskarpa spotlight-skenet och till slut skrinnar ut under det mytomspunna taket, likt ingenting annat någonstans.
Plötsligt är drömmen besannad.
Det måste vara helt magiskt.
• • •
Ja, jag hade byxor och skor och strumpor på mig under den där promenaden längs 37:e också.
Men det hoppades jag att ni förstod…
• • •
Att det är nu, och inte en månad tidigare, Razor får sin Garden-cherry poppad tycker jag är bra, ty det ökar förutsättningarna för att han dessutom lämnar ett bestående avtryck i Broadway-ladan.
Då var han fortfarande inne den blytunga vintermara som alltid suger musten ur rookies oförberedda på hur otroligt mycket hur hockey de faktiskt måste spela under en NHL-säsong – men nu har han vant sig och kommit in i den berömda andra andningen och spelar Calder Trophy-hockey igen.

Scenen är din, kid.
• • •
Halvvägs över Manhattan stannade jag för övrigt på Scandinavia House och intog smörjde kråset med lite köttbullar.

Notera den extra laddningen blåbär.
Ja, det blev en liten silltallrik till förrätt också och då hade det onekligen suttit fint med en liten nubbe, men nänä – så roligt ska vi inte ha det under matchdagar.
• • •
Det är ju inte BARA för att Razor takes Manhattan det känns inspirerande att gå hit ikväll.
För första gången på flera år ska det överhuvudtaget bli lite kul att se Red Wings. De har ju blivit lite relevanta igen – och det har de inte varit sedan Zäta slutade 2018.
Fast riktigt samma happening som i slutet av 00- och början av 10-talet är det förstås inte. Då tillhörde Motown-laget västra konferensen och kom bara hit en gång per säsong och det var alltid en av grundseriens verkliga höjdpunkter. Ni kan ju tänka er själva. Lidas, Homer, Zäta, Kronwall, The Mule, Micke Samuelsson, Andreas Lilja, Big E och så småningom även Alfie och Hästpolo…herregud, er bofink satt ju här och dreglade.
• • •
Patrik Nemeth har satts upp long time injury reserve-listan och enligt New York Post beror det på att han dessvärre åkt på en variant av långtidscovid.
Mycket tråkigt att höra.
Hoppas den gode stockholmaren blir kvitt sina besvär å det snaraste.
• • •
Ja, jag gillar smeknamnet Razor. Vad trodde ni?
• • •
John Hynes, Predators-coachen, blev tydligen gramse på domarna häromkvällen och gav uttryck för sina känslor,
För det får han nu böta 25 000 dollar.
Men när Rocky Wirtz skämde ut både sig själv, Chicago Blackhawks och NHL tyckte inte Gary att det behövdes några straff, fine gamla Rocky hade ju bara ”a moment” – och såna får de privilegierade potentater som äger lagen ha, men ingen annan.
Det är inte alltid bra för blodtrycket att tänka på juristerna som styr allting i NHL.
• • •
Den här veckan har jag fått fler klubbor än gamle tv-deckaren Kojak, så försprånget i tipsracet håller helt omskakande på att evaporera. Helt. Vill det sig riktigt illa under kvällens maffiga omgång kan Perus framåt gryningen ha övertagit ledningen.
Men vad göra? Det är bara att, likt en Flyers-back, borra ner huvudet och försöka bättra på siffrorna åtminstone en smula.
Så här har vi en ny rad.

•Philadelphia – Washington 2
– Flyers visade lovande tendenser i Nashville, tycker jag. Eller så var det bara Preds som var dassiga. Vi får se….

•San Jose – Vancouver 2
– Hajarna har kramp i fenorna, verkar det som.

• • •
Nu när rödvingarna kommer till storstan tycker man ju att klubbens vicepresident, lystrande till namnet Lidström, borde vara här och titta – och likaså general managerns rådgivare från Järfälla, kallad Kronwall.
Men ännu har jag inte sett till dem.
• • •
Canadiens kommer som det verkar trejda bort både Jeff Petry och Ben Chiarot.
Vad säger Julia?
• • •
Så igår tog Maple Leafs Adam Brooks på waivers från Vegas – och idag satte de själva upp honom på waivers.
Huh?
Han måste ju nynna med i textraden i ”All Along The Watchtower” som går ”There are many here among us Who feel that life is but a joke”.
• • •
Bästa Red Wings-minnet i New York är den gången de kom hit på papparesa och flera blågula profiler råkade vara satta ur stridbart och kvällen innan match, en lördag, tog med sig sina farsor och hängde på Bofinken till Elaine’s.
Alla detaljer är väl ännu inte preskriberade, men vi det kan i alla fall ha varit så att en bloggare framåt småtimmarna spelade luftgitarr på en knäskadad backstjärnas krycka.
Efter matchen dagen därpå stod jag i omklädningsrummet i The Rock och blängde och plötsligt kom Zäta – som spelade och inte var med på några kvällsäventyr men tydligen hade fått en del berättat för sig – förbi och gav mig under tystnad en vattenflaska och gick igen.
You should have been there…
• • •
Ok – för första gången:
Lucas Raymond på Garden – inför Furman-Biffens ögon.
Det blir nåt.