Nystart i the heart of Texas, del 2

DALLAS – NASHVILLE 1-1 (Period 1)
• • •
Burgaren fräser på spisen!
För visst är det han som ser till att the Stars of Texas tar ledningen i detta fältslag.
I ett PP efter knappt halva perioden får han pucken ute vid sargen, glider in i position på blålinjen och vispar iväg ett sånt där karaktäristiskt, lätt, välriktat skott – och vid kassen kan bloggen-favoriten Jason Robertson styra in 1-0.
Det kommer mera, törs jag nästan lova.
• • •
Men sicken luguber inledning.
Stars kommer inte ur egen zon på sex minuter, Preds trycker på oavbrutet, bland annat i kraft av ett tidigt PP – men ändå skapar gästerna inga farliga chanser. Ja, de får inte ens iväg mer än något ströskott på mål.
Slutspelshetta är väl inte det första man tänker på, kanske.
• • • 
Tänk vad ett uppehåll på en knapp veckan kan få för effekter.
Plötsligt har var och varannan spelare problem med tajmingen, skjuter snett och vint och glömmer var de ska befinna sig.
För att inte tala om hur off hemmamålisen Oettinger är när han han släpper Tolvanens strumprullare mellan benen.
• • •
För att vara helt ärlig: Det är inte precis Mardi Gras i tegelhögen på Victory Park Lane ikväll.
Åtskilliga stolar gapar tomma på samtliga läktarsektioner och de som kommit är så lågmälda att man hör allting nere på isen.
Så kan det gå när ett tänkt topp lag underpresterar mitt under en pandemi.
• • • 
I princip kan man säga att matchen i The Big D kommer igång när Trenin sätter en armbåge i plytet på Klingberg och Jamie Benn blir förbannad och börjar brottas framför Oettinger.
Då vaknar Stars och börjar spela hockey.
• • •
Plötsligt kommer David Poile trampande på pressläktaren, stannar precis vid min stol och står sen och ser filosofisk ut i någon minut.
Har du några synpunkter som ska framföras, HEK?
• • •
Flipper har inte kommit till några lägen ännu, men man ser på honom – han bara väntar på att få ladda bössan och och smälla in ännu en rykande cannoli.
• • •
Hela skaran av scouter sitter på raden framför mig på pressläktaren och det är rätt underhållande att studera dem. Somliga är polare och skrockar och kluckar ihop, men andra ser ut att vilja döda varann med onda ögat monumentale.
I alla världar finns det vänner och fiender, det är helt klart.
• • •
Nu när jag tänker på det – borde inte bloggen tas emot med standing ovation i tegelbygget ikväll?
Det är ju första gången jag är här sedan jag, till allmänt raseri i hela Minnesota, bröt mot konsensus i sommarens Calder-race och, som ende PHWA-medlem, gav Jason Robertson min dyra röst.
Men ok, det räcker med en middag efteråt…
• • •
Det är intressant att se scouterna jobba också. De både knattrar på laptoppar och skriver med vanlig gammal penna i stora anteckningsblock – och för, i några fall, även något slags statistik i paddor.
Jag som trodde att det bara var att luta sig tillbaka, se matchen och sen ringa chefen med lite intryck.
• • •
Men Oilers – hur är det som händer i Rogers Place ikväll ens möjligt?
• • •
Hörrni, det är bra dött i spåret också. Då blir jag ledsen i ögat. När bloggen är på turné vill den belönas med drag. Jag tror bestämt vi får ta och kalla upp några U-båtar från de mörka djupen.