A sort of homecoming

Att komma hem. Att återvända till den bekanta lunken efter en resa. Att ställa ner väskorna i hallen och börja jobba som vanligt igen.
Är det så svårt?
NHL och dess 32 lag och deras oförmåga att hantera homecomings på ett värdigt sätt tarvar frågan.
I den verklighet vi vanliga människor bebor händer det förstås att det känns lite nedslående att landa i den grå vardagen efter en exotisk utflykt i nya och kittlande miljöer, men de flesta av oss blir näppeligen sämre på våra jobb bara för det.
Men det blir NHL-spelarna – trots att inget i deras tillvaro någonsin är grått. De reser ständigt, så ståndaktigt det överhuvudtaget går att resa, och när de kommer tillbaka hem väntar samma glamour och välmående och beundran från omvärlden som överallt annanstans.
Likafullt:
Första hemmamatchen efter längre roadtrips cyklar de nästan alltid rakt ut i sjön, gör en volt över styret och landar i på magen i drickat.
Varför?
Ämnet har dryftats både en och tusen gånger, men ännu har ingen gett en förklaring som i alla fall jag uppfattat som tillfredsställande.
Det bara blir så, liksom.
Därför förväntar jag mig en ankornas triumfatoriska marsch på Broadway när hockeyn gör comeback på Manhattan ikväll.
Dom – Ducks från Anaheim sex timmars flygväg härifrån – är förvisso inne i en svacka djupare än ravinerna i Kaliforniens öknar och har radat upp katastrofala förluster under den bortaresa som avslutas i New York, men uh-uh:
Rangers – egentligen den klart starkaste kombattanten på isen – har å sin sida legat på rull i Central Division-land i över en veckas tid och ska nu uppträda inför hemmafansen på Garden för första gången sedan dess.
Och som sagt:
Då går det alltid åt helvete.
Det är ju, av okända skäl, alltid så svårt att komma hem…
• • •
Att spåret låg öde igår kom ju inte som en chock, man måste vara kantor för att ens komma på tanken att se en minut av en match mellan Senators och Coyotes i mitten av mars…hoho.
Men inlägget dessförinnan – holy moly. 314 kommentarer på en Tipsextra-post måste vara något slags rekord.
Fast det är klart, Toronto spelade utomhus och det hände grejor som fick blodtrycket att stiga i missnöjda läger och åsikter behövde luftas.
Inte mig emot. Låt orden flöda, I say, låt orden flöda.
• • •
Innan de de satte sig i flygmaskinen på John Wayne Airport – som flygplatsen i Orange County faktiskt heter; det vet jag bestämt för jag har själv landat där ett par gånger – och och dundrade iväg österut talade ankorna vitt och brett om att den här bortaresan förmodligen skulle komma att definiera hela säsongen.
Desto konstigare är det därför att de underpresterat så grovt och förlorat mot i tur och ordning Chicago, Nashville, Islanders och Devils.
Kanske beror det på ovissheten nye GM Pat Verbeek orsakat med offentliga kungörelser om att nästan alla kan bli trejdade innan måndag – och backat upp sina ord genom att skicka Josh Manson till Denver.
Eller också var de aldrig så bra som resultaten i höstas och delar av vintern indikerade.
Vad säger Hattmyran?
• • •
Det ni kallar aprilväder har vi redan i mars i New York. Sålunda var det kallt som i Svappavaara gruva i helgen – och förförisk vår idag. För första gången sedan kriget bröt ut i Ukraina kände jag något som liknade genuin glädje när jag dansade iväg längs 34:e gatan i eftermiddags. Världsfrånvänt och oförskämt egocentriskt, ja – men livet förlorar allt värde om man inte någon gång unnar sig sådan själslig självvård även under mörka tider.
• • •
Det har snart gått sju år sedan, men självfallet minns jag varje detalj från Game 7 mellan Rangers och Washington i andra slutspelsomgången 2015 – och hur Derek Stepan avgjorde 11.24 in i förlängningen (det var då han hoppade baklänges in i sargen).
Jag hade dock ingen aning om att det på en stol någonstans på Garden satt en 14-åring som hette Trevor Zegras och jublade ikapp med alla andra.
Jo, faktiskt. Det berättade den unge konstnären efter värmningen i morse. Han växte upp i Bedford New York, var Rangers-fan som liten, åkte hit med farsan hela tiden och minns framförallt den där majkvällen 2015 särskilt starkt.
Nu ska han själv spela sin första NHL-match i den ikoniska hallen och är uppspelt som aldrig förr.
– Bara att glida ut på isen och se det där taket…det här är verkligen awesome för mig.
Vi kan följaktligen räkna med att ligans mest oförutsägbare soloartist kommer spela sin mest inspirerade hockey och även det talar förstås för ankmarsch.
• • •
Dagens tunga nyhet från kongressen i DC:
Från och med nästa år den här tiden permanentas sommartid i USA. Senaten röstade genom förslaget i eftermiddags och representanthuset väntas ratificera inom kort.
Fattar ni vad det betyder?
Jo, det betyder att vi kan få den här extratimmen tillgodo ett helt halvår i fortsättningen – såvida ni inte kommer på samma idéer där hemma, förstås.
Vilken grej!
• • •
Bulgaren starter i kassen för Rangers, meddelas det.
Som sagt:
Ankornas glada marsch på Broadway…
• • •
Ikväll är det tur att vi inte får komma in i omklädningsrummen, för om vi fått det är risken stor att jag bländat Mika eller Hampe Lindholm eller vem jag nu skulle ha talat med.
Glad i hågen över vårvärmen kommer jag nämligen så tidigt till Penn Station att jag har tid att gå ner till de kubanska skoputsarna för att få mina italienska pjucks fejade och man, de skiner nu som solen själv.
Kolla!

• • •
På torsdag spelar Claude Giroux sin 1000:e match för Philadelphia Flyers – och frågan är om det också är den sista.
Med sin luriga trejd idag, när han bytte Tyson Jost mot Nico Strum frigjorde Joe Sakic en hel del lönetaksutrymme och the word är att han tänker locka Philly-kaptenen till Klippiga bergen.
It’s on nu, folks. De kommande sex dygnen blir en blast!
• • •
Efter sjutton år finns det förstås inga ursäkter för rookie-misstag, så jag örfilar just nu upp mig själv för att jag glömde fylla på snuslagret i dataväskan i eftermiddags och därför tvingas ransonera med en enda dosa hela kvällen.
Det blir bagskating på vardagsrumsparketten imorrn, helt klart.
• • •
Just Anaheim-truppen kan alltså komma att brandskattas hårt, Verbeek skyggar ju inte för R-ordet (som i Rebuild…), och såväl Rocket Ricky Rakell som Hampus Lindholm hör till de som kan få ringa myndigheterna och upplysa om adressändring.
Var, undrar man ju, hamnar de då?
– Rakell kommer hit, säger en bekant som har känningar överallt.
– Rangers vill verkligen ha honom,.
Ojvoj, DET skulle bloggen verkligen älska.

• • •
OK, Carl-Folke, I’m coming for you. Med den här maffiga raden tänker jag återerövra ledningen i interna tipsligan.

•Toronto – Dallas 2
– Jag hopas förstås att Erik Källgren gör succé, men med Matthews avstängd och självförtroendet nerspolat i toaletten skulle det förvåna om Leafs kan freda sig mot ett hungrigt Dallas. Räkna med krisrubriker i Sun och Star imorrn…

•San Jose – Florida 2
– Jumbo Joe Thornton återvänder till Sharktank för första gången sedan han lämnade San Jose 2020 och klubben han ledde under femton år kommer inte ha hjärta att slå honom.
• • •

Apropå Vegas klämde Chandler Stephenson ur sig ett rätt klassiskt citat efter den bedrövliga förlusten mot Columbus i söndags:
– Jag är så trött på det här. Vi måste grabba tag i kulorna och börja jobba!
Hoppsan Kerstin.
• • •
Däremot verkar det inte längre så troligt att John Klingberg lämnar Dallas.
Miro Heiskanen har ju körtelfeber och blir borta på obestämd tid och då klarar sig Stars helt enkelt inte utan sin burgare. Han blir kvar som egen ”rental” och är säkert glad för det.
• • •
Ledsen Idsint och Sorgringo, men ni är väl enögda när ni inte tycker att Matthews crosschecking var ”så farlig”.
Han höll för tusan på att dekapitera stackars Dahlin, det var en alldeles given avstängning – och om en återfallsförbrytare som Marchand varit inblandad hade han fått tio matcher.
• • •
Ett annat bra citat levererade butter-Sutter i Calgary tidigare idag:
– If you are a wild card team I sure as hell don’t want to play Colorado in the first round, because it’s going to be a waste of eight days.
Fast det är ju förstås rackarspel, han försöker sätta ännu mer press på Avs än de redan tvingas stå ut med.
• • •
Den gode Chris Johnston kommer med en spännande nyhet:
Spelare som på grund av Putins våldtäkt på Ukraina lämnat KHL kan skriva på för ett NHL-lag innan måndag – och flera av dem ska redan ha blivit uppvaktade.
Det borde betyda att Lucky Luke Wallmark återvänder till Nordamerika och Nordy Nordström likaså.
Kul – get Wall.E till New York, för tusan!
• • •
Rackarspel är för övrigt ett trevligt gammalt uttryck.
• • •
Det här är första gången på två veckor jag sitter på min stol på Gardens pressläktare, så jag återvänder liksom jag också. Men till skillnad från spelarna känner jag mig som allra mest inspirerad när jag inte varit här på ett tag. När det blir för många matcher i tät följd är det lätt att bli blasé och mätt, men efter ett uppehåll av det här slaget påminns jag om vilket privilegium, vilket vilken fantastisk ynnest, det är att ha detta jobb och ränna i denna ärevördiga hall on a regular basis.
Därför blev det här introt oväntat långt – och därför ska jag fortsätta i samma stil kvällen lång.
Det är ju så härligt att komma hem…