Veckans sista föreställning, del 3

NY RANGERS – BUFFALO 3-3 (Period 2)
• • •
Uh-uh, mardrömmen från Newark håller på att gå i repris – precis som Ulrika befarade.
Det är ju för dåligt, det handlar bara om inställning och Rangers borde vid det här laget veta att de inte kan simma ryggsim i vaniljsås bara för att det går lätt i början av matcherna.
Till slut inser de också det, blir lite förbannade och återerövrar momentum.
Men den där känslan från öppningen, att de är verklig elit, får sig en törn igen.
• • •
Bulgaren tvingas utstå så kallade Bronx cheers – hånfulla hejarop – när han gör enkla räddningar och inte för att han övertygat, men det tål kanske att påpekas att det var Storken som stod under kollapsen på andra sidan Hudson-floden. Tillika tål det att påpekas att hans lagkamrater får för sig att det inte är så noga med hur man beter sig i egen zon.
• • •
Props till Sabres, de vittrar blod i vattnet och bara kör – kvickt, aggressivt, lystet – mot frustrerade motståndare och why not. De har inget att förlora.
• • •
När en tekare blir utkastad av linjemannen och en ny, mer ovan kille får ta över och sedan vinner tekningen…är inte det lite pinsamt för motståndaren?
Jag frågar åt en kompis, höll jag på att säga.
• • •
Den förträfflige skådespelaren Bill Camp är här – om det intresserar någon.
• • •
Men snälla, HEK – vad håller Predators på med?
• • •
Ja, det ser lite konstigt ut att Mika inte ens har ett A på tröjan när han egentligen borde ha ett C, men Rangers har ju befängt nog sex gubbar som alternerar som assisterande kaptener och bara tre per match kan vara det.
• • •
Apropå skådespelare är det Oscar-gala i Hollywood ikväll och för bara tre-fyra år sedan hade jag rusat hem för att se glittriga detta spektakel.
Nu kunder jag inte bry mig mindre.
Filmbranschen är död.
• • •
Tredje?
Fan vet hur den blir, men jag sitter väl kvar och tar reda på det.