Sista besöket i Gila River, del 2

ARIZONA – VANCOUVER 0-1 (Period 1)
• • •
Elvis is in the building!
Lagom till grundseriespurten har han börjat spela säsongens bästa hockey.
Passningen till Chiassons 1-0-mål är, precis som Andreas Wahl påpekar, en underbar gräddbakelse och mer lär komma, för varje gång fenomenet från Ånge kommer in på isen börjar det liksom blixtra om hela tillställningen.
• • •
Kolla folkfesten i Glendale.

Sorry, men det är ju för sorgligt ändå…
• • •
Jodå, i första bästa reklampaus föräras Oliver en videohyllning med tillhörande standing ovation.

Han ser glad och rörd ut och sätter handen mot hjärtat.
Fint.
• • •
Det är roligt att höra det där coyote-skallet de pumpar i högtalarna i parti – men jag fattar först inte varför det låter så väldans familjärt.
Sen kommer jag på: Jag lirade alltid mot Coyotes i EA Sports, för jag hade störst chans att vinna mot dem, och då ekade det ljudet i holken hela tiden.
• • •
Även Conor Garland, som också återvänder till forna jaktmarker får en liten hyllning i jumbon.
Men inte lika mäktig som sin småländske kollega – förstås.
• • •
Coyotes är…ja, jag ska väl inte komma hit och vara oförskämd. Men för fan.
• • •
Aha, Ulrika – Storken har alltså utvecklat klassiskt pingvin-agg han också.
Det är en grej som går i arv från Rangers-keeper till Rangers-keeper, tror jag…
• • •
När jag först kom hit och gick som på äggskal på pressläktarna hade jag aldrig kunnat drömma om att jag en dag skulle stå och konversera med några general managers.
Men ena laget som spelar i Gila ikväll råkar ju ha något så fint – och välbekant – som en leksing i den rollen så strax innan puckdrop står jag och skrockar med honom över en mugg kaffe.
Nu i pausen ska jag göra det igen.
Vi hörs.