Sista grundseriehelgen 21-22

Det är svår att begripa hur det gått till, men plötsligt är vi här.
Plötsligt kulminerar ett sex månader långt, episkt fältslag – som somliga av oss följt med manisk lidelse kväll efter kväll efter kväll sedan löven senast föll i världens trädgårdar – under några infernaliska dygn.
Plötsligt ska sista helgen under NHL:s grundserie säsongen 2021-2022 avgöras och föras till handlingarna.
Så märkligt.
Å ena sidan har vintern varit osedvanligt lång och svår i år, på så många sätt – å andra känns det inte alls länge sedan vi satt och febrade över de två inledande matcherna under Opening Night.
Minns ni? Tolfte oktober var det. Först förstörde Pittsburgh Tampas Championship-ceremoni med en 6-3-knock i Amalie Arena och några timmar senare begick expansionslaget Seattle Kraken urpremiär i Vegas och fick stryk med uddamålet av Golden Knights.
Sedan rullade säsongen ut, svängde som vanligt hit och dit under några instabila premiärveckor, fick tydligare identitet i Movember och hade antagit fast form lagom till Thanksgiving. Därpå vidtog den eviga serielunken, glimtvis upplyst av särskilda happenings som julrush och Winter Classic och All Star-fest samt enskilda matcher med extra razzle-dazzle-edge – och i januarinattens grav, för att nu travestera Lundell (Ulf alltså; inte han i Florida Panthers…), gick den här upplösningen knappt ens att föreställa sig. Så avlägsen var den.
Men igen:
Plötsligt är vi här.
Som de flesta av er känner till är mycket redan avgjort och fastställt inför playoff – främst för att den jämna konkurrenskraft kommissionär Bettman hävdar att lönetaket genererar inte existerar i realiteten. De åtta slutspelslagen i öst har varit klara i flera veckor och i väst återstår blott tre platser att slåss om.
Det är förstås en liten bummer, i en idealisk värld – den Bettman falskeligen målar upp – hade det varit huggsexa om alla positioner tills sista slagskottet avlossats.
Men lite drama har vi ändå kvar, lite spänning, lite sånt stuff som får pulsen att rusa och känslorna att svalla. Fem desperados till lag slåss fortfarande i vilt ursinne om de där sista tre biljetterna till den västra balen på slottet, andra utkämpar nog så frenetiska strider om tabellpositioner och hemmaplansfördel – och i denna sista giv ingår dessutom ett antal showdowns där tunga contenders vill markera och sända budskap och sätta sig i respekt innan the going gets tough.
Därför ber jag härmed att få veva igång Maratonblogg Monumentale – The Last Weekend of The Regular Season Edition.
Vi börjar nu, med lördagens tidiga matinéer, och pumpar oavbrutet vidare tills krutröken lagt sig i T-Mobile Arena efter den sena söndagsmatchen mellan Golden Knights och Sharks.
Jo, vi kommer att göra ett avbrott för att sova några timmar när lördag natt blir söndag morgon, men därutöver väntar nonstop action.
Så ladies and gentlemen, stammisar och U-båtar, vänner och fiender – take your protein pills and put your helmets on, som David Bowie sjöng.
Plötsligt är vi här.
• • •
Man kan tycka att gudarna borde visa hockeyvärlden lite mer nåd just nu.
Att två super-ikoner som Mike Bossy och Guy Lafleur går ur tiden inom loppet av en vecka är för brutalt.
Lafleur, som vi tvingades ta farväl av igår, var större än Gud själv. Eller åtminstone större än hockey. Jag och mina generationskamrater visste vem han var innan vi visste nånting alls om NHL. Bara namnet. Någon, förmodligen storebror Ola, fick lära mig att uttala det och jag fattade inte att någon kunde heta något så häftigt. Guy Lafleur… oh, boy. Sedan dök han upp i hemmalaget på den gryniga tv-bilderna under Canada Cup 1976 och myten bara växte. Om Mike Bossy såg ut som en rockstjärna på isen – vilket jag hävdade förra veckan – vet jag inte vad man ska säga om Le Démon Blond. Han var en hel Rolling Stones-dänga på skridskor. ”Brown Sugar”, typ. Eller ”Gimme Shelter”.
Må han vila i frid – och hans närstående finna tröst i vetskapen att världen aldrig kommer glömma honom.
• • •
Som Taddson påpekade gjorde Caps inget skräckinjagande intryck under sitt sista besök i Gila River igår kväll, men de vann och därför är uppgörelsen om wild card-placeringarna i öst – och om tredjeplatsen i Metro – nu ett klassiskt getingbo.
Penguins, Bruins och Capitals står alla på 99 poäng. Bruins har en match mindre spelad och kan skaffa sig fördel i eftermiddag men var så säker – den där tangon för tre kommer få gruset att spruta i kurvorna tills allt är sagt och gjort.
Mumma!
• • •
Vi hade en magisk fredag i New York igår, gnistrande solig och lagom varm, och när jag efter ett eftermiddagsbesök på en omtumlande Jean-Michel Basquiat-utställning i västra Chelsea med en av mina allra bästa vänner – ja, ni visste förstås att Bofinken älskar bildkonst också! – vandrade hemåt genom Meat Packing District och West Village sa varje instinkt i mig att jag borde sätta mig vid lämplig bardisk och bara ta in den förföriska upplevelsen.
Den ljumma försommarkvällen skälvde av förväntan, decibeltalen i sorlet från uteserveringarna hade precis börjat öka i styrka, det lyste i ögonen på människorna i vimlet, hela ögonblicket var ett enda stort löfte.
Men jag trampade stoiskt vidare och gick hem och lade mig i soffan och började förbereda mig för dagens övningar.
Det, om något, ger rimligen en hint om hur laddad jag är inför det här sista weekend-racet – och hur mycket jag hoppas på rekordartad uppslutning i spåret…
• • •
Beskedet att Robin Lehner tvingas till operation och missar resten av säsongen kändes som en liten örfil.
Fan, om riddarna tar sig till playoff – och det börjar kännas som ett betydande ”om” – kommer det inte kännas riktigt på riktigt utan honom.
Men upplysningen om att den 30-årige göteborgaren haft så stora problem med ett knä besvarar också en del frågor om vissa framträdanden senaste månaden – och reser nya om varför i helvete DeBoer kastade honom under bussen häromdagen.
Vad var det för poäng med det om karln är demolerad?
Någon borde pressa herr coachen om det.
• • •
Vad som händer i grundserien betyder inte nödvändigtvis något alls när säsongen startar om på nytt, men lite oroande är det att se att Colorado plötsligt har svårt att motivera sig och förlorar tre raka matcher – bland annat mot Seattle.
Man får inte komma in på fel sätt i slutspelet, då går det nästan garanterat åt helvitte.
• • •
NBA-slutspelet har redan börjat – vilket känns lite lugubert för basketligan brukar ligga två veckor efter NHL – och jag vill ha fört till protokollet att jag håller stenhårt på Memphis Grizzlies.
Varför?
Meh, det är ju Memphis – the birthplace of rock ’n’ roll och legendariskt hem för Elvis, BB King, Al Green, Memphis Minnie, Carl Perkins, Rufus Thomas, Otis Redding, Bobby Blue Bland, Carla Thomas, Isaac Hayes, Johnny Ace, Jerry Lee Lewis, Alex Chilton, WC Handy, Memphis Slim, Johnny Cash (ett tag i alla fall), Booker T Jones, Three 6 Mafia och, inte minst, vår egen Chall.
Jag önskar stan hade ett NHL-lag också.
• • •
Precis som Jean Beliveau 2014 väntas Guy Lafleur få en statsbegravning i Montreal.
Otroligt – men så blir det när hockey verkligen är religion.
• • •
I inledningen nämnde jag att helgen inkluderar ”ett antal showdowns där tunga contenders vill markera och sända budskap och sätta sig i respekt innan the going gets tough”.
Ingen av matcherna svarar förstås bättre upp mot den beskrivningen än Florida-derbyt i morgon kväll.
Det blir hela maratonloppets absoluta höjdpunkt – och jag kan knappt BÄRGA mig.
Men vi har mycket att plöja igenom innan vi kommer dit, inklusive dagens tolv matcher.
De slutar enligt mina numer måttligt pålitliga teorier så här:

•Buffalo – NY Islanders 1
– Islanders har tröttnat och tar inte i tillräckligt längre, Trotzen sa det själv efter det misslyckade derbyt i torsdags. Sabres, däremot, har roligare än de haft på många år och bygger redan ett fundament inför den nya era som startar nästa säsong. Idag vinner de stort.

•LA – Anaheim 1
– Ankorna hade sin chans att förstöra för storebror i mötet i Anaheim häromdagen. Nu är det pretty much för sent och de kommer inte orka göra det som skulle behövas göras i crypto-hallen.
• • •
Det förvånar att ingen i den här engagerade läsekretsen ännu försökt sig på att påverka hur Furman-rösterna borde falla i Awards-racet.
Kom igen nu, ni har ju åsikter – det vet vi.
• • •
Kevin Fiala stod alltså för fem assist när Wild tog Kraken till kemtvätten igår kväll.
Han är fiala bra.
Förlåt, kunde inte låta bli…
• • •
Först fullbordade han ett hattrick, sedan gick Andrew Copp sönder.
Så Rangers hjälte från derbyt i torsdags spelar inte i TD Garden i eftermiddag.
– Men det är inte så allvarligt, säger coach Gallant.
Det har vi dock hört från det hållet tidigare under året och sen har de han talat om likafullt varit borta i månader, så vem vet.
• • •
Jo, nu kom beskedet som får vår vän i Memphis att sträcka sig efter champagne-flaskan:
Auston Matthews gör comeback ikväll.
• • •
Carl-Folke, såg du att du fick svar på din fråga om vad jag säger i bloggen?
Jag pratar om LA – som uttalas ”Ell Äj” på engelska. Inte om lejon i hatt…
• • •
Ikväll kan det, till slut, hända: Både Filip från Åkerö i Leksand och Elias Zebulon från Sätra i Gävle spränger 40-vallen och skriver i så fall lite historia, för bara två gånger tidigare har två svenskar gjort det under en och samma säsong: Mats Sundin (41) och Markus Näslund säsongen 01-02 samt Henrik Zetterberg (43) och Daniel Alfredsson (40) säsongen 07-08.
• • •
En första kanna kaffe är färdigbryggd, en dosa Ljunglöfs Ettan ligger på vardagsrumsbordet och killarna på dinern på andra avenyn har just fått beställning på en fin frukostmacka.
Nu kan den längsta helgen i bloggens historia börja.
Happy weekend, folks – upplev den med bloggen!