Veckans Lista Skärtorsdagen 2022

Happy skärtorsdag, förträffliga vänner i NHL-bloggens illustra läsekrets!
Här kommer ett första påskägg från Bofinken Furman, fyllt med sånt från senaste tiden som varit kul och exalterande – och några få stinkande lökar.
Alltså: Vi inleder uppståndelsens tid med en Veckas Lista – momentet där bloggen helt diktatoriskt sammanfattar läget.

VECKANS LISTA

1. Mål, mål, mål
– Nej, bloggen har inte allsångsfest med Markoolio. Bloggen vill bara lovsjunga det faktum att säsongen1995-1996 går i repris. Det har faktiskt inte gjorts så här mycket mål på 26 år. Teorierna om varför är många, men jag struntar just nu i samtliga och bara gläds åt hur festligt det är med återkommande målfester.

2. Colorado Avalanche
– Begreppet ”Oslagbar” ska man vara försiktig med, det är direkt utmanande. Men fan i mig – när lavinen går, som mot Kings igår, ser serieledarna faktiskt ut att vara det. Omöjliga att slå. Bäva, alla andra.

3. Kreider 50
– 28 mål hade han gjort som mest tidigare. Nu är mannen som mitt rättstavningsprogram ständigt vill döpa om till Greider en av blott fyra i New York Rangers snart 100-åriga historia som nått milstolpen 50. Det är en sensationell prestation.

4. Katterna i Florida
– Gustaf. Rosa pantern. Felix The Cat. Bagheera. Katten Janson. Pelle Svanslös. Maja gräddnos. Tom i Tom & Jerry. Catwoman. Min egen Dylan på Bygatan i Borlänge 1991. Aristocats. Det finns – och har funnits – många katter värda beundran. Men inga lika starka, coola och utrustade med lika mycket karaktär som de som jamar i Sunrise och just nu jagar President’s Trophy ikapp med Colorado.

5. Matthews mot 60
– Ikväll händer det. Ikväll, när Leafs tar emot Capitals i Big Smoke, smackar 2000-talets största Toronto-stjärna in ytterligare två mål och blir den förste på ett decennium att spränga 60-vallen.

6. Streckdramat i väst
– De inblandade heter LA Kings, Nashville Predators, Dallas Stars, Vegas Golden Knights och, om man är riktigt snäll, Vancouver Canucks. Och striden dem emellan, om wild card-positioner och tredjeplatsen i Pacific-divisionen, har förutsättningar att sätta åtminstone lite edge på de två avslutande grundserieveckorna.

7. Elvis
– Det tog sin lilla tid, men nu så – Elvis is back, som det hette på ett album 1960. Om han spelat så HÄR bra hela säsongen hade Canucks redan säkrat sin plats vid köttgrytorna i sommar.

8. Hurricanes penalty kill
– De har den där besinningslösa forecheckingen, de har den pardonlösa skottvilligheten och de har potenta offensiva förmågor spridda i hela truppen. Men allra mest har Rod The Bods hårt drillade killar en sanslös förmåga att döda utvisningar. Det är nästan – nästan! – så att motståndarna inte har någon fördel alls i powerplay. Med den sortens färdigheter kan man ta sig hur långt som helst.

9. Roman Josi
– And the Norris Trophy goes to…Schweiz egen Nicklas Lidström. Det kan inte bli på något annat sätt.

10. College-kidsen
– Som The Who konstaterade: The kids are alright. Flera av ynglen som fått komma in och känna på hetluften hos de avhängda lagen, till exempel Owen Power i Buffalo och Mat Bernier i Seattle, har redan visat att de kommer bli stora sevärdheter.

VECKANS BU

•Brist på drama i spurten
– Utöver ovan nämnda showdown i vilda västern är det mesta avgjort sedan länge och därför känns upplösningen om inte avslagen så i alla fall mindre gastkramande än den borde kunna vara. Så mycket för Gary Bettmans omhuldade parity”.

•Malkins crosschecking på Borowiecki
– En oförsvarlig fadäs. Det är nu laget behöver honom, då kan en stjärna av hans kaliber inte dra på sig en fyra matcher lång avstängning.

•Vegas tricksande med LTIR-listan
– Han börjar framstå som väl kreativ, GM McCrimmon. Så här kan ligan inte tillåta att det fortsätter.

• • •
Ja, som jag poängterade i slutposten igår kväll gör jag mig förhoppningar om betydande uppslutning runt vår bolmande lägereld nu när en storhelg nu tar vid och ni som till skillnad från Stefan i Skåne inte driver ICA-butiker kan sova hur länge som helst imorrn.
De som till äventyrs sviker ändå kommer jag se som häxor, för jag kan inte se någon annan förklaring än att ni satt er på kvasten och flugit till Blåkulla.
Ja, det gäller dig med, Hattmyran. Det där med Vänersborg tror jag inte på. Hörs du inte av är du Häxsabbat…
• • •
Sent igår kväll pratade jag, som någon kanske såg på sajten, med Andre Burakovsky – och blev varse att att we’ve seen nothing yet.
Trots att de spelade så jävla bra och gjorde lingonsylt av Kings visade det sig att de inte var särskilt imponerade av sig själva.
– Vi gjorde mål på våra chanser och vi hittade som vanligt ett sätt att vinna, men vi släppte till alldeles för mycket. Vi behöver spela mycket bättre över 60 minuter, sa skåningen.
Efter en 9-3-vinst.
Det är ju direkt skrämmande.
• • •
USA är ett oerhört mycket mer religiöst – mer specifikt: kristet – land än det sekulära Sverige.
Därför har det åtminstone för mig alltid framstått som högst egenartat att påskhelgen inte alls har samma status här som hemma.
Sure, Easter Lunch på söndag är en rätt big deal i vissa kretsar, men skärtorsdag har ingen hört talas om, långfredag passerar utan much ado och påskafton är bara ännu en lördagkväll. Annandag påsk ska vi bara inte tala om. Den får man förklara länge för sina amerikanska vänner.
Samtidigt lägger sig en allvarsam stämning över det nordliga land där nästan ingen går i kyrkan.
Kan någon förklara detta?
• • •
Mja, Filip Wiklund, jag tycker av någon anledning det blir lite mer touchy att tippa i playoff – men samtidigt vill jag ju vara med i bloggens eget slutspel.
Ge mig någon dag att fundera.
• • •
Bruins, Penguins, Lightning och Flames kan alla clincha ikväll – bara de vinner sina matcher.
Gör de det?
Jag säger ja.
• • •
NHL-action under påsken är ingen anomali, det spelas tvärtom alltid hockey på de nordamerikanska rinkarna när ni skruvar korkarna av era mustflaskor där hemma.
Men – det brukar vara Stanley Cup-slutspel då. Ett helt normalt år hade vi varit djupt inne i förstarundan vid det här laget och jag tror det är därför pulsen stiger mer än normalt inför en omgång som den ikväll. Kroppen är liksom van vid extremt fokus på oerhörd spänning och skenande eufori just nu.
Men den som väntar på nåt gott, ni vet. Snart, snart är vi där…
• • •
Så här såg det ut på Duane Reade-apoteket i hörnet av andra avenyn och 39:e gatan för några timmar sedan.

Japp, de sprutade in booster-dos nummer två – sammanlagt den fjärde – i gamle Biffens taniga (…) vänsterarm.
Nu är det som vanligt lite ömt i just den armen, som om Mattias Ekholm hade gett mig en hård armbågstackling i en scrum runt Juuses målgård, men i övrigt förnimmer jag inga biverkningar och räknar inte med att göra det heller.
Fast vem vet. Plötsligt kanske jag bara slocknar. Blir det svart i rutan vet ni vad som hänt.
• • •
Enligt tipsmästare Wiklund har Kantorn som ett annat Colorado redan avgjort vårt halvårslånga race, men hallå där: Ännu har den feta damen inte sjungit. Allt kan, känner jag på mig, förändras med denna Furman-rad:

•Boston – Ottawa 1
– Ännu en gång saknas både Pasta och Hampe Lindholm i Bruins-uppställningen och det är svåra avbräck, men den här bataljen ska de ändå inte kunna förlora.

•Vancouver – Arizona 1
– Repris av matchen jag såg i Gila River för en vecka sedan. Om den slutar med annat än ny Canucks-vinst lovar jag att avsluta kvällens bloggande med sång, framförd i video i slutrapporten. Önskemål på låtar mottages kvällen lång.

• • •
Det har varit brakande sommar i New York idag, och så varmt att jag förbannar att vaktmästarna här i huset ännu inte ställt om de centralstyrda fläktarna från värme till a/c, men så här lagom till kvällningen går åskan över Manhattan.
Vi får se det som att gudarna vill göra världen uppmärksam på att en rungande salva till NHL-omgång står för dörren.
Nu kör vi, det är showtime.
Glad påsk allesamman!