Det stora vägskälet

Vad gör vi nu lille du?
Så sjöng underskattade Kim Larsen med likaledes underskattade Gasolin och så säger jag när jag betraktar kvällens Stanley Cup-skift.
Var jag än tittar ser jag uppgörelser som inte riktigt vet var de tänker ta vägen.
Game 5 ska avgöras i samtliga serier vi riktar tisdagens spotlights mot och ställningen är 2-2 i allihop.
Kombattanterna har alltså gjort halt vid ett raffinerat vägskäl och väntar på att ta ut en ny riktning – mot the promised land eller mot den olycksbådande skymning där hela hockeysäsonger obönhörligen dör.
Såna vattendelare till möten har också sitt odiskutabla värde och sin pulshöjande beskaffenhet, de tenderar ju att definiera den hisnande slutklämmen i respektive race. Men de generar inte riktigt samma slags magiska skimmer som Elimination Games av typen vi såg igår.
Så himlen kommer förmodligen inte störta ner över oss under denna nionde kväll på raken runt lägerleden, det blir sällan så dramatiskt när do-or-die-premissen inte ligger och pulserar i potten.
Gastkramande spänning väntar dock garanterat även i afton. De inblandade lagen ska ändå besvara frågan om vad de tänker göra nu – och svaret kan i förlängningen avgöra allting i alla fall.
• • •
Idag har er vän bofinken tagit sig lite friheter mitt i den brinnande kalabaliken – just för att vi inte ska andas hetta från potentiellt avgörande sammandrabbningar.
Först sov jag riktigt länge. Sedan gick jag upp och lyssnade på musik, alltså riktigt lyssnade och transporterades för en timme någon helt annanstans av The Five Satins, Paul Simon, Family of The Year, Al Green, Caroline Spence, Prince, Smokey Robinson & The Miracles, Tomas Andersson Wij, Sahara Hotnights, Rolling Blackouts Coastal Fever, Pusha T, Röyksopp och Springsteen. Och så tog jag en promenad i den alldeles begeistrande vårsolen och träffade gamla Eken för en fika i Bryant Park.
Först under sena eftermiddagen kom jag hem igen och bara två timmar har gått sedan jag började yxa till detta intro och det betyder ofrånkomligen att det blir lite kortare än vad slutspelstraditionen bjuder, men jag måste få några timmar ibland – annars stupar jag innan vi ens kommit halvvägs.
• • •
Om och om igen kommer de som sitter vid mikrofoner innan, under och efter kvällens fyra fajter förkunna att den som vinner Game 5 när det står 2-2 nästan alltid sopar hem hela matchserien.
Det hittar de inte på, så är det verkligen. Vinnaren i Game 5 går historiskt sett vidare i över 75 procent av fallen.
Men den här gången undrar jag verkligen. Sannolikheten är enligt min uppfattning stor att just de här bataljerna inte når sin konklusion förrän i en direkt avgörande himmel-eller-helvete-föreställning – oavsett vad som händer vid korsningen som ska passeras nu.
• • •
Idag var det Two-Barrel Brooksie som mötte Broadway Blueshirts i New York Post.
Han attackerade med avsågade hagelgevär i båda händerna och lät dem äta säsongens sågning.
Den kan avnjutas här – och låt mig deklarera att jag inte opponerar mig mot en enda stavelse.
• • •
Han hade Covid för bara två dagar sedan – eller var i alla fall i protokollet – men det verkar som att Charlie McAvoy likafullt ska spela ikväll.
Han flög själv till Raleigh, i privat-jet, i neftermiddags och kördes direkt till rinken och…well, det hade ju varit poänglöst om han inte varit aktuell för action.
Fråga mig inte hur det går till eller hur det kan vara tillåtet, men östkustens bäste back behövs i PNC Arena, det kan man i vilket fall slå fast.
• • •
Vad tycker Leafs-fansen i spåret om Justin Holl?
Steve Simmonds stämplade honom frankt som lagets sämste back under presskonferensen efter söndagsmatchen i Tampa, men idag tas han i försvar av Sheldon Keefe.
– Jag har sett matchen fyra gånger på video och jag tycker Giordano och Holl var vårt bästa backpar.
Really, var det så?
• • •
Eken, bloggens långvarigaste sidekick och därför hedersmedlem nummer 1, är en lustig karaktär.
Han kom till vår fika i vimlet i Bryan Park med sina hockeyklubbor, för att åter kunna magasinera dem här i holken, och hade gått omkring med dem hela dagen, visade det sig.
Sånt gör man inte på Manhattan utan att få kommentarer och mycket riktigt hojtade var och varann vi mötte när vi rörde oss mot holken.
Vanligaste repliken:
– Hey, go and win a game!
Haha, ja, det skulle onekligen behövas i New York.
• • •
Rapporter från Pittsburgh säger att Rocket Ricky Rakell tränade med laget idag också – utan no contact-tröja.
Det betyder att han eventuellt kan spela på Garden imorrn.
Otroligt roligt, tycker jag det skulle vara.
• • •
Min Conn Smythe-ranking just nu.
1. Sidney Crosby
2. Cale Makar
3. Victor Hedman
4. Joel Eriksson Ek
5. Evander Kane
Ja, jag förstår att många hellre skulle se Makar etta, för han var äckligt bra mot Preds, men jag hävdar att Avalanche hade lite för lätt i den serien och att Sid The Kid därför imponerat ännu mer.
• • •
Eken hade egentligen tänkt sig att jag skulle bära hem klubborna för egen maskin efter vår kaffedejt, men never in my foot!
Det är en fråga om värdighet, en vuxen man går inte och kånkar på två hockeyklubbor mitt i Metropolis – lika lite som han bär shorts, åker elsparkcykel eller har keps bak-och-fram.
• • •
Mer Sheldon Keefe – om utmaningen i att hjälpa de unga spelarna kontrollera sina känslor under den turbulenta resa som pågår.
– It’s the playoffs and you’re up and down and it’s a tough thing, right? Even the media is up and down. The emotions are all over the place.
Ja, tell me about it, Sheldon. Även vi utan skin in the game, som inte håller på någon särskild häst, kastas oavbrutet mellan rusig lycka och bitter förtvivlan.
Det är vad allt handlar och belöningen för den som till slut vinner är friheten att bara öppna spjällen och släppa loss alla känslor som hållits i strama tyglar i två månader.
Bob Gainey pratar väldigt förföriskt om det i den klassiska Names on The Cup-videon och varför inte reprisera den igen – som påminnelse om varför spelarna vi tittar på är beredda att offra nästan allt för att segra.

• • •
Bofinken tackar den överlägsna Chall för god match. Likt unga lag som inte klarar av trycket ska jag ta lärdomar av ditt kloka sätt att hantera den pressade situationen och bygga rutin inför framtiden.
Förstår jag Loket Wiklund rätt får även vi losers dock tippa vidare så här kommer en färsk fyrklöver.

•Carolina – Boston 1
– Hemmaplan verkar betyda en del i den här serien, om man säger så.

•Edmonton – LA 1
– Kings gjorde det bra som stängde ner även Evander Kane i söndags, men i Rogers Place blir det väldans mycket svårare.

• • •
Ett par spine chillers till Sudden death-draman – skulle inte just det sätta lite guldkant på tisdagskvällen?
Jo, indeed.
• • •
Vezina-kandidaterna har presenterats och det faktum att Storken, Markan och Juuse fått flest röster orsakar väl inga gatustrider någonstans, men jag trodde kanske att dansken skulle blanda sig i konversationen också.
Fast skyll inte på mig, vi i PHWA har inte rösträtt i denna kategori. Det är 32 general managers som utser årets målis.
• • •
Del 2 kommer efter första perioden i Toronto, så det inte blir så forcerat igen.
Nu vet du det också.
• • •
Eken är inte ende vännen (om än den bäste!) på besök, stan kryllar som vanligt av svenskar denna förföriska tid på året – och alla tycker de att jag ska hänga med ut på röj.
Men att se mig under förstarundan i Stanley Cup-slutspelet är, såvitt man inte råkar vara hockeyskribent själv, lika svårt som att träffa , I’m sorry.
• • •
Jag tror det lossnade för Lill-Nyllet i söndags, han gör ett mål ikväll också.
Ja, minst ett.
• • •
Det går bra för Devils nu, de trotsade oddsen och fick andravalet i draften. Men Habs vann och vi gratulerar Julia så hjärtligt.
• • •
För att citera i en av låtarna som lät mig drift away i morse:

Give me the beat, boys, and free my soul
I wanna get lost in your rock ’n’ roll

Släpp pucken!