En ödesstund i downtown St Louis

Korten på bordet.
Är Colorado Avalanche blott en grundserieattraktion – eller har de till sist lärt sig att prestera även i det bländande skenet från Lord Stanleys sägenomspunna pokal, när det är riktigt svårt och gör riktigt ont och alla böner om nåd ekar tomt i en likgiltig rymd?
Vi får svaret ikväll.
Om de förlorar ännu en match mot St Louis Blues och hamnar i 1-2-underläge i en serie de borde dominera från start till mål står det klart att det återigen är tjall på tändhattarna till sprängladdningen som ska utlösa den stora lavinen.
Avs är favoriter – inte bara att vinna mot Blues utan att vinna hela det gudomliga slaget – av en anledning. De har allt en Stanley Cup-mästare ska ha. Inklusive, numer, rik erfarenhet av krossade drömmar och mördande heartbreak. Man måste förlora brutalt några gånger för att lära sig vinna. Den processen har nästan alla som nått bergets gloriösa topp i modern tid – Red Wings på Zäta-tiden, Penguins i första finalen på 00-talet, Bruins innan 2011, Blackhawks under åren som föregick dynastin, Capitals varje år under ett helt decennium av tortyr, Blues före 2019 och inte minst Tampa om och om igen – tvingats gå igenom. Och precis där alla de lagen befann sig just innan de förlöstes, där befinner sig Avalanche nu. De ska vara framme, de ska vara redo, de ska till sist kunna utföra den sista, avgörande forceringen förbi det sista hinder som skiljer sanna champions från alla andra.
Å andra sidan:
Det finns inga garantier av den sorten heller. I introt igår sörjde vi individuella superstars som aldrig fick dricka Cristal ur de eviga hockeydrömmarnas heliga graal. Historien är på samma sätt fullspäckad av lag som borde ha vunnit men aldrig gjorde det. Canucks säsongerna när Macke Näslund bildade West Coast Express-kedjan med Todd Bertuzzi och Brendan Morrison är ett exempel, Sharks under Patrick Marleaus och Jumbo Joe Thorntons flammande prime ett annat och det Flyers fruktade Legion of Doom-linan anförde.
Nästan alltid är det mentala låsningar som sänkt dem. De har förlorat fel matcher mot fel motståndare och sedan aldrig klarat av att återupprätta den livsviktiga synen på sig själva som oövervinnliga.
Jag har ingen statistik tillhands som kan bevisa teorin, men första bortamatchen i andra omgången när det står 1-1 efter de inledande slagen på hemmaplan är med all säkerhet ett skede när många psyken antingen brutits sönder eller armerats med pansar.
En vinst genererar i ett slag ny tro och nytt hopp, en förlust utlöser oro och ångest och panikartade tankar om det som absolut inte får hända igen…
Så ja, det är verkligen korten på bordet-tajm för Gabe The Babe Landeskog och hans vapendragare nu.
Den holmgång som alldeles strax brakar i Enterprise Center i downtown St. Louis kan mycket väl definiera deras öde – en gång för alla.
• • •
Ikväll – när det är Saturday Night i Amerika och allt – har vi för första och enda gången i det här skedet av andrarundan bara en match på menyn.

Lugubert kan man tycka, även Game 3 i Lightnings och Panthers serie borde ju avgöras nu. Men den har flyttats till matiné-tid imorrn – och följs sedan av back-to-back-duell på måndag kväll. Det kan ni skylla på en ung popnisse som heter Kane Brown. I sin oändliga vishet bokade de som driver Amalie Arena för länge sedan in en konsert med honom – ingen ny Prince direkt, av vad jag kunnat utröna – just denna lördagkväll.
Det indikerar att de inte trodde att de dubbla mästarnas säsong fortfarande skulle pågå vid det här laget.
Hm.
• • •
Här i New York blev det verkligen knakande, brakande högsommar idag. En väldig sol stekte från en himmel lika magiskt blå som Amy Adams ögon och termometern stack iväg mot 35 plus.
Så ni får faktiskt ursäkta – under eftermiddagen övergav jag min post i korresoffan och åkte upp till Central Park och la mig i gräset och bara njöt av livet några timmar.
Först vid 18.30 återvände jag till holken och påbörjade det här introt och det betyder att det blir betydligt kortare än vanligt.
Sorry, men jag är trots allt inte eremit, det går inte att sitta instängd i en lägenhet såna här dagar, någon måtta får det vara.
• • •
Det förvånar mig att så många muttrar om hur lite stjärnorna i favoritlagen producerar under de knallhårda playoff-slagen.
Excuse me, men så är det ju alltid. De stora profilerna, de som excellerar på grundseriens generösa ytor, blir nedstängda nu. Resolut och obarmhärtigt. Motståndarnas främsta shudown-experter ägnar all sin energi och all sin kraft åt att neutralisera Huberdeau och Barkov och Kreider och MacKinnon och Lindholm och allt vad de heter.
Det är därför det är så viktigt med det omtalade djupet i truppen. Andra förmågor som vanligtvis gömmer sig i det djupet måste axla ansvaret och kliva fram och göra det som ska göras.
Jamen, invänder du, såna som Nikita Kutjerov och Connor McDavid levererar ju ändå. Ja, men de är också extremt skickliga, på rena från-en-annan-planet-nivån – och/eller har sån rik erfarenhet av playoff att de lärt sig den sanslöst svåra konsten att prestera utan svängrum, utan tid och utan pardon från de som i bildlig mening trycker ner en kudde över ansiktet på dem hela tiden.
Den erfarenheten saknar exempelvis nämnda Panthers-duon Barkov och Hubbe helt och därför är de chanslösa när en Victor Hedman drar åt tumskruvarna.
Värt att tänka på det där, när du frustar över var den och den som var så bra i januari tagit vägen…
• • •
När jag låg i grönskan i parken och blängde i eftermiddags gick det förbi en äldre man i San Jose Sharks-jersey.
Det fann jag aningen oväntat, men Niklas i Silicon Valley – ni är överallt, right?
• • •
David Perron i St. Louis är praktexempel på en sån ärrad djupspelare som alla drömmer om att han vid sin sida när the going gets tough i slutspelsstormen
Avs, liksom Wild före dem, håller Tarasenko och Buchnevich i strama jävla tyglar men har inte personella resurser nog att ägna 33-åringen från Sherbrooke i Quebec lika mycket uppmärksamhet – och då hugger han som alligatorn på Skansen-terrariet när den där tjommen som höll tal på kräftskiva råkade sträcka armen i fel riktning.
Just sånt måste hända.
• • •
Tipsraden är kort och ser ut så här:

•St Louis – Colorado 2
– Jag är verkligen inte säker men har ju tippat Avs som mästare och måste väl stå fast vid att de reder ut det här…

• • •
Svenska målskyttar ikväll: Gabbe, Burra och Calle Rosén.
Jo, fan, allihop slår till.
• • •
Är det någon alls uppe och gör mig sällskap runt lägerelden i afton?
Det vore mycket uppskattat.
Hur som helst:
Nu startar kvällen när vi verkligen får veta vad spelarna i Colorado Avalanche är gjorda av.