En storm i Pittsburgh

Mitt i stormen, där vindbyarna sliter skoningslöst i skrovet och inget finns inte att hålla sig i, får man veta vem man är.
De flesta blir skärrade och rädda och vill bara krypa ihop och försvinna. Ta skydd. Slippa vara med.
Men det finns också en särskild sorts alfaindivider som snabbt finner sig tillrätta i det hotfulla ögonblicket. Som till och med trivs i otryggheten. Som uppfattar faran som en inspirerande inbjudan till strid och börjar växa och blomstra och automatiskt når sin maximala prestationsförmåga när det är som svårast, jobbigast och farligast.
Det är på de djärva lejonen det hänger. Det är de vi andra vi får hålla i handen när åskan går. Det är tack vare dem kollektivet tar sig genom stormarna.
Finns det, behöver de som bryr sig om dem fråga sig, sådana kallblodiga flockledare i New York Rangers illustra laguppställning?
Det är ett obönhörligt måste ikväll.
De – Broadway Blueshirts – ska segla rakt genom en orkan i Pittsburgh denna fredag den trettonde. Mot sig har de inte bara ett sammansvetsat förband av elitflottister, grundligt drillade i konsten att torpedera motståndare på kryssning i krabb sjö. På branta läktarvalv som störtar rakt ner mot farvattnen står 20 000 fientliga, vredgade främlingar som hatar dem, vill dem illa och kommer vråla dem i ansiktet, så saliven skvätter, kvällen lång.
Nej, PPG Paints Arena är inget för morsgrisar såna här gånger. Den överdådiga ladan på 5th Avenue får inte mycket uppmärksamhet i det avseendet, men när Pittsburgarna, om man får kalla dem så, ilsknar till och får blodvittring tar den formen av en sann djävulshåla.
Kan en Chris Kreider inte bara stå ut med en sådan miljö utan njuta i den? Kan en Mika Zibanejad? En Artemi Panarin? En Storken? En Trouba?
Hela Rangers säsong – och den våta drömmen om en Game 7 på Manhattan på söndag – hänger på att svaret är ja.
En storm blåser upp…
• • •
Som alla som reser mycket i jobbet vet ska man aldrig flyga samma dag som man har något viktigt inbokat. Dagen innan gäller alltid under de omständigheterna
Den här gången hade jag emellertid inget val och blev, när jag vimmelkantig efter blott någon timmes sömn på korresoffan dök upp på LaGuardia, påmind om varför den regeln är så helig.
Den tidiga flighten till Pittsburgh försenades på grund av dimma nånstans ute i spenaten först tjugo minuter, sedan 40, därefter en timme och till slut kom vi inte iväg förrän drygt två timmar efter ursprunglig avgångstid
Det blev ingen katastrof, jag missade bara möjligheten till en välbehövlig nap på hotellrummet, men det hade kunnat bli.
Så – inga mer såna rookie-strapatser i fortsättningen.
• • •
Beskedet, nu helt definitivt, kom medan jag satt i luften:
Sidney Crosby är skadad och kan inte spela kvällens match.
Det är för bedrövligt tråkigt, han har varit en av förstarundans absolut mest förtrollande attraktioner – och det är utan tvekan det värsta som kunde hända Pittsburgh.
De har fortfarande kapacitet att slå ut Rangers, absolut, men det blir svårare utan överlägset bäste spelaren, härföraren och generalen. Han har inte bara sett till att elektrifiera offensiven ihop med parhästarna Guentzel och Rust. Han har samtidigt i hög grad bidragit till att pingvinerna kunnat stänga ner Rangers Big Guns – framförallt Kreider, Panarin och Mika – med samma effektivitet som amerikanska myndigheter stängde ner barer under förbudstiden på 1920-talet.
Nu är risken – eller chansen för den som vill se det så – stor att de får mer syre och börjar leverera och i så fall får de svart-gula häcken full.
• • •
Det brukar vara på tåget till Washington om vårarna jag ser kändisar men i morse dök det faktiskt upp en på LaGuardia också.
David Byrne, Talking Heads legendariske sångare och låtskrivare, kom plötsligt och satt sig i en av stolsraderna vid gaten.
Om Soffan – ex-frun – varit med i det ögonblicket hade hon kreverat. Det gjorde hon redan när vi såg hans Broadway-show strax innan pandemin. Byrne är hennes allra största hjälte, i möjlig konkurrens med Bowie, Jonathan Richman och Lloyd Cole.
– Vaaaaaaaaaaaaaad? Dööööör!, stod det mycket riktigt i det sms-svar jag fick tio sekunder efter att jag upplyst om vem jag hade i blickfånget.
Den selfie hon sedan krävde att jag skulle ta blev det inget av med, jag klarar inte av att besvära andra människor på det sättet – men roligt att se honom var det.
Once in a lifetime liksom…
• • •
Det är en fröjd att återvända till Målarburken igen.
Här har jag upplevt mycket oförglömligt, inklusive Stanley Cup-finaler både 2016 och 2017 – för att inte tala om alla diton 2008 och 2009, i den igloo som på den tiden tornade på kullen tvärs över gatan. Men nu tror jag det är fyra år sedan bloggen senast sände live från denna adress – under Penguins sista förlustmatch mot Washington i andra omgången 2018.
Vad jag kan notera under en snabb inventering har mycket lite förändrats. Slitaget är marginellt, känslan av flärd intakt och vyn från varje säte inne i rundeln fortfarande perfekt.
Hej gamle vän, kan jag inte låta bli att utbrista för mig själv.
• • •
Allt är dessbättre inte Joy Division-depp i Penguins Nation.
Rocket Ricky Rakell klassas som ”game time decision” av Sullivan och kan precis som sin kompisen Hampus Lindholm i går komma att göra comeback i Game 6.
Det våras för de blågula ankorna igen – och det gillar vi verkligen i den här bloggen.
• • •
En gång såg jag Steve Earle på LaGuardia också. Han flög till och med på samma plan till Nashville – förstås.
David Byrne verkar vara på väg till New Orleans och imorrn fyller han år – Soffan vet… – och då ska man förstås fira just där.
• • •
Ganska precis två timmar innan puckdrop kommer en ensam pingvin i hoodie och gympadojor ut från omklädningsrummet och ställer sig på isen i den helt öde arenan och kör några moves med klubba och puck vid sargen

Jag vet inte vem det är, men den ritualen skulle jag också anamma om jag var NHL-spelare.
Det är nåt väldigt speciellt med den rofyllda stillheten i en hockeyhall innan entrédörrarna öppnas – framförallt under slutspelet.
Bara några timmar senare brakar sådant helvete loss att man knappt kan höra sig själv tänka, men där och då är det som vara ensam i en kyrka.
Ah.
• • •
En kraftig försämring i Steel City sedan jag var har senast är att Marriott-hotellet vägg i vägg med PPG Paints inte existerar längre.
Detta palats – nåja, men det var Marriott-hotellet med kortast avstånd till media-ingången i hela ligan och därför älskat av alla i ”branschen” – överlevde inte pandemin och har helt enkelt bommat igen.

Skandal!
• • •
Det ilar fortfarande av obehag när jag ska tippa matcher så oerhörda som de som spelas ikväll och från och med imorgon kan du count me out, Mister Wiklund – hur det går i Game 7 tänker jag inte sia om.
Men ikväll kan vi väl, för syns skull, skicka ut ett en rad med inbyggd förhoppning om Game 7-karneval även på söndag.

•Pittsburgh – NY Rangers 2
– Chansen för att Rangers ska få sälja ut Garden åtminstone en gång till ökar dramatiskt med Crosby utanför, det bara är så.

•Dallas – Calgary 1
– Hela förstarundans mest kittlande showdown får inte ta slut redan nu. Men egentligen vet jag förstås inget mer än att det sannolikt blir målsnålt igen.
• • •
Dom verkar för övrigt fortfarande ta pandemin på ett väldigt allvar i den här delen av landet.
Munskydd är till exempel obligatoriskt för oss murvlar i PPG Paints – hela tiden.
Sånt trodde jag att vi hade slutat med.
• • •
Gårdagens ”På spåret”-parafras genererade både intressanta gissningar och underhållande resonemang och jag kan tänka mig att en och annan undrar varför jag valde denna destination istället för till exempel Dallas.
Jo, det ska jag berätta, kära fågelungar. Dels är detta, vid sidan av Leafs vs Lightning, den serie som ådrar sig klart störst intresse i den vidare läsekretsen – dels var det bara här de på så kort varsel kunde garantera mig på en stol på pressläktaren.
Av samma anledning vänder jag åter till New York redan morrn, ingen av städerna där det spelas Game 7 imorrn går att resa till på ett rimligt sätt – och ingen av matcherna skulle jag kunna live-sända från som jag vill.
End of mystery.
• • •
Jacob Trouba har en mycket sammanbiten min när han kommer släntrande genom backstage-korridorerna en trappa upp i PPG-bygget under sena eftermiddagen
Det ansiktsuttrycket lär inte förändras under matchens gång.
Om det är någon som VERKLIGEN får uppleva en storm i kväll är det han.
Den som skadar Sidney Crosby står inte högre i kurs i Pittsburgh än den som vill förbjuda majswhiskey gör i Kentucky.
• • •
Här har vi dock en konstant som aldrig försvinner i Pittsburgh.

Livets dryck, folks, livets dryck!
• • •
– Jag vill under inga omständigheter sätta mig på det där jävla planet och flyga till Vancouver en gång till, jag hatar blotta tanken.
Så uttryckte sig Dave Bolland, om någon minns den lymmeln, en gång när Blackhawks – som han spelade för då – hade chansen att avgöra en infekterad playoff-serie mot Canucks hemma i United Center.
Naturligtvis förlorade de – och Bolland fick dagen därpå snällt knöla ner sig i flygplanssätet igen.
För så är det alltid: Det man absolut inte vill ska hända i ett slutspel envisas med att hända hela tiden och även det är en faktor in play i afton.
Det är inte lika påfrestande att flyga mellan Pittsburgh och New York som mellan Chicago och Vancouver, men pingvinerna vill absolut inte dit igen, de har fått sin dos av Metropolis nu – och just därför finns risken att de får tillbringa sin lördagkväll på ett Manhattan-hotell istället för hemma med sina käraste…
• • •
Manfall på pressläktaren! Flera av Pittsburgh-reportrarna har testat positivt sedan de var i New York och är inte på plats ikväll. Ingen är dock det minsta sjuk då kan man ju undra…nä, vi ska väl inte ha den diskussionen här.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika, Rakell (om han nu spelar), Mojo, Klingberg och Kylington.
• • •
Okej, let’s do this.
Live från en vild storm i downtown Pittsburgh – NHL-bloggen proudly presents ännu en av de förtrollade Stanley Cup-kvällarna våren 2022!