Ett öde ska definieras, del 4

COLORADO – ST LOUIS 4-4 (Period 3, OT väntar)
• • •
Haha, The jinx of the year!
Så fort jag börjar yra om drinkar och lediga kvällar blir jag GIVETVIS straffad.
Det är rätt åt mig, jag borde verkligen veta bättre.
• • •
Men alltså, sicket fan-fucking-tastiskt slut på detta drama.
Blues – som ska ha TON av beröm för att de ALDRIG ger sig – hämtar och in hela 3-0-underläget och kvitterar med mindre än fem minuter kvar.
Då exploderar MacKinnon i hela slutspelets mest förbluffande soloprestation och dansar in ett magiskt mål på rent ursinne.
Sen kvitterar Blues tammefan igen, med sex man på banan!
Och folk undrar varför man är besatt av det här skådespelet?
Herregud.
• • •
Hockeyns eviga gåta: Om man har framgång med ett visst sätt att spela, som Avs hade första halvan av matchen – varför byter alla lag, på alla nivåer, senare i matcherna strategi och försöker bevaka sina ledningar och blir för försiktiga?
Jag är inte dummare än att jag förstår att det kan vara svårt att upprätthålla den aggressivitet Avs lösgjorde i första, och jag förstår att Blues tömmer bränsletankarna, men ambitionen måste ändå vara att fortsätta pumpa.
Likafullt: Backa hem, backa hem, backa hem…
• • •
Gabbe kommer att se den där tomma kassen i slutet i många drömmar i sommar om det här går åt skogen.
• • •
Hjältar?
Well, det är ju bara dum att säga något annat än MacKinnon för Colorado – och så slår jag till med Brandon Saad för Blues.