Game 7 Down South

Game 7….
Jag har sagt det förr, men upprepar mig gärna.
Det är något magiskt, något förtrollande, bara med själva begreppet.
Hur det låter när man uttalar det. Hur det ser ut på papper – eller bildskärm. Hur det känns att tänka på.
Egentligen är det bara ett ord och en siffra, men tillsammans, i helig tandem, får de en explosiv aplomb. En oemotståndligt sexig rytm. En exceptionellt snärtig schwung.
Det är som…ja, vad finns det för andra uttryck på engelska som får en att rygga tillbaka på ett ögonblick?
Rock ’n’ roll!
Blitz!
Jackpot!
Naturligtvis har det att göra med att vi vet vad termen står för, vad den representerar och betyder.
Game 7 är det yttersta avgörandet. Den definitiva Moment of Truth-formeln. Den slutgiltiga domen – huggen i hårdast tänkbara sten, omöjlig att överklaga.
Och det oåterkalleliga i premisserna, det absoluta i vad resultatet innebär, genererar en reaktion hos oss som tittar så stark att den tar sig rent fysiska uttryck. Huden knottras, hjärtat dunkar, svettpärlor tränger fram i pannan, andningen blir tung. Vi tar in det som händer – ser det, hör det, känner det – med en knivskarp uppmärksamhet inget annat i världen frambringar. Själva livskänslan intensifieras och förhöjs.
Nu, på själva Memorial Day 2022, har vi det distinkta privilegiet att få uppleva ett av dessa allt-eller-inget-mirakel i ett ångande hett Raleigh i North Carolina.
Efter sex knallhårda dueller försöker Carolina Hurricanes och New York Rangers dra varsitt obönhörligt streck i sanden i idrottens ovillkorliga ultimatum till match.
Vinnaren går vidare till konferensfinal mot regerande mästarna från Tampa – förloraren åker hem.
Det kommer bli episkt, det kommer bli gastkramande, det kommer generera alla kroppsliga yttringar jag beskriver ovan – och säkert några till.
Men det behöver jag ju inte egentligen inte berätta för er.
Inga tirader alls krävs för att inskärpa det stora i det som händer nu.
Det räcker att tända eld på ett ord och en siffra och låta den flamma i vårkvällen.
Så:
Ikväll, i PNC Arena i skogarna nordväst om downtown Raleigh:
Game 7!
• • •
Ja, er bofink har alltså flaxat ner till the deep south för att sända live från denna larger-than-life-happening.
Det höll dock på att spricka på en kaffekokare.
När den redan försenade 22.00-flighten från Newark i går kväll – ja, jag ville ha lite ledig söndag innan jag drog – skulle lyfta upptäckte en flygvärdinna att det läckte i just en kaffekokare i pentryt längst bak och därför blev vi kvar vid gaten.
Många löjliga förklaringar till förseningar har man ju fått genom åren men den tar nog priset och helt följdriktigt utbröt rätt betydande missnöje i stolsraderna.
När det gått en halvtimme utan att vi rört oss var det till och med någon som skrek:
– Fuck the coffee, let’s go!
Piloten vägrade dock ratta ut kärran på tarmacen förrän tekniker kommit och bytt ut den läckande apparaten och när vi till slut stävade upp i den varma kvällsluften hade klockan passerat midnatt. Vilket innebar att den var närmare 02.00 innan en rätt så medtagen bloggare ramlade in på hotellet.
Men å andra sidan somnade jag sedan som den omtalade stocken och vaknade i morse, till denna stora, stora dag, som en…just det: Torped!
Så nu, goddammit, kör vi.
• • •
Borta bra men hemma…så jävla mycket bättre.
Så har Carolinas tvåtaktare till visa som bekant gått genom hela slutspelet – bortsett från att det inte alls varit så bra borta.
De vinner här i Raleigh – och förlorar överallt annanstans.
Och Rod The Bod och hans underlydande får vara hur trötta de vill på att höra om et’ – givetvis är det temat i nästan alla frågorna de får efter sin Memorial Day-skate.
– Men det är inget vi någonsin pratar om. Det är ni journalister som hakat upp er på det där. Vi fokuserar bara på att vinna matchen vi ska spela och ingenting annat, försöker Brind’Amour.
Ah, snacka skit. Klart det är en grej – och att de är jäääävligt glada att detta avgörande äger rum i PNC och ingen annanstans. Här vet de ju att de inte kan förlora och med största sannolikhet kommer vinna ikväll också.
Eller?
I motståndarlägret spinner de påståendet att mönstret måste brytas någon gång. Canes är ”overdue” för en förlust i PNC, lyder teorin.
Fast det tycker jag låter som samma bristfälliga logik som ligger bakom hårdsatsningar på rött på rouletten i Vegas för att det blivit svart åtta gånger i rad.
Vare sig kula eller hjul har något minne, förutsättningarna är desamma för varje ny omgång – och likadant är det i den här matchserien.
Sannolikheten att Carolina ska förlora är inte större nu än tidigare – i alla fall inte av statistiska skäl.
• • •
Det är fina trakter, det här. Lummiga. Ja, mer än så till och med. Alla platser i det som kallas Research Triangle Metro Area känns som öar – eller snarare gläntor – i en väldig, tät gran- och tallskog. Så när man snurrar runt i den labyrint av motorvägar som knyter ihop alla dessa gläntor känns det ibland som att kör mellan Gävle och Sandviken.
Fast ändå inte. Tallarna och granarna har en coolare look här. De ser ut som granar och tallar The Band skulle kunna skriva låtar om, liksom.
Äh, jag vet inte vad jag yrar om. Åk hit och titta själv. Det är fint.
• • •
Javisst, Bofinken går på morning skate idag. Det var länge sedan – och så jäkla kul och inspirerande att jag nästan hoppar jämfota i min Howlin Wolf-tischa i backstage-korridorerna förmiddagen lång.
Tyvärr får vi fortfarande inte komma in i omklädningsrummen, så de spontana samtalen med spelarna – de som brukade sätta extra guldkant på bloggrapporterna – är fortfarande sällsynta.
Men bara att få sitta och titta på träning, prata skit med skrockande kollegor, närvara vid godmodiga presskonferenser och återstifta bekantskapen med den nymornade hockeyladans alla säregna dofter och ljud – det är en nästan erotisk kick!
Här har vi båda lagen i action.

För ett av dem var det, ödesmättat nog, säsongens sista morning skate.

Vilket?
Vi vet om några timmar.
• • •
Det finns dock annat än sannolikhetslära som talar för att Rangers kanske ändå kan bryta sydstatarnas hemmasvit.

Framförallt:
De har Storken och det har inte Canes. Canes har Antti Raanta. Igen. Det viskades igår om att dansken kanske skulle kunna stå ikväll, men nope. Han är inte redo.
Också:
I åtminstone de två första matcherna här nere var Rangers närmare än seger än vad Hurricanes vid något tillfälle varit på Garden.
Men – det lutar likafullt åt Carolina-seger. Det gör verkligen det.
• • •
Bad news from home.
Hempo Hildén, en av den svenska rockhistoriens bästa trummisar och en fin gammal polare, har plötsligt gått bort.
Han var inte superintresserad av NHL, men han ibland läste han ändå denna blogg och kom ständigt med glada tillrop, för han ville alla väl.
So long, buddy. Vi glömmer dig aldrig.
• • •
Om vissa Rangers-spelare ser ut som att de inte fått tillräckligt med sömn är jag rädd att ni eventuellt kan skylla på mig.
Till viss förvåning visade det sig nämligen att de bodde på samma hotell som herr bofink i natt, mitt ute i skogen, och det finns de som påstår att jag emellanåt snarkar så ingen inom en omkrets a två kilometer kan sova – i synnerhet när jag tömt så många glas som man tömmer i flygplatsbarer i väntan på försenade flighter. Så om en Panarin eller en Kreider hade rummet intill…antagligen inte så bra.
• • •
Sebastian Aho är en av hemmaspelarna som kommer på presskonferens efter Canes skate och jag kan inte låta bli att fråga om han fick extra inspiration av landsmännens seger i VM-finalen hemma i Tammerfors igår.
Då lyser han upp, snipern från Raumo.
– Det var en ”awesome” match att se och ja, förhoppningsvis får lite mojo av det, säger han med ett brett leende.
Med ”oss” menar han antagligen sig själv, Teräväinen, Raanta och Kotkaniemi – inte Kaapo Kakko.
• • •
När man inser att man bor på samma hotell som ett lag hoppas man ju hela tiden att hissen ska stanna några våningar nedanför och, typ, Mika kliva in.
Men hur jag än åker upp och ner händer det inte. Det enda jag ser av Blåskjortorna är Chris Kreiders rygg när han efter frukosten går mot spelarbussen.
Han är, kan jag meddela, hjulbent. Precis som alla andra hockeyspelare.
• • •
Sebastian ”Vigneault” Aho – ska vi kalla honom så i fortsättningen?
Kolla.

Badtofflan forever – eller inte…
• • •
Det är över tre timmar kvar till showtime när jag återvänder till skogsdungen efter eftermiddagens pre game-nap – well, man gör väl som de man delar logi med! – men var så säker: BBQ-röken ligger redan tät över den jättelika parkeringen, bärsen flödar och Canes-ramsorna ekar.
Att jag inte lyckas få till en mer livfull än den nedan beror bara på att pressparkeringen ligger lite avsides…

• • •
Vi romantiker vill ju gärna tro att det inför do-or-die-maror som den här hålls högtidliga, emotionella tal i omklädningsrummet – så bolmande eldar tänds i bröstkorgen på spelarna.
Men det är tydligen bara på film, det.
– Om jag säger något tar det på sin höjd 25 sekunder och jag säger samma saker som vanligt. Ingen behöver påminnas om vad som står på spel i en Game 7, förklarar Gallant.
Lite snopet, kan jag tycka. Det är nästan så jag vill erbjuda mig att skriva lite bombastiska intron åt den som betalar. Då jävlar ska de få se peppade hockeyspelare…
• • •
Stackars er som får lyssna på ESPN:s torrbollar igen. Själv har jag den här eminenta kommentatorn i nacken.

Jo, Sam Rosen, som älskar sitt jobb som ingen jag känner till, refererar de här matcherna i radio.
”Jag ber redan nu om ursäkt”, säger han när jag slår mig ner, ”jag kommer prata mycket”. Pfft, ursäkt? I love it!
• • •
Kronwall Trouba får under förmiddagen frågor om hur han ser på att han blivit skurk och lymmel i motståndarfansens ögon och ständigt buas ut var han än kommer.
Den hårdföre backen från Michigan rycker på axlarna och säger att han inte tänker på det.
På vägen ut ur presskonferens-skrubben tittar han dock ut över mediahopen, ler och frågar:
– Men vadå, jag blev väl framröstad till lagets ”Good guy” i år?
Hehe, nej, det blev Ryan Strome.
Men bra försökt.
• • •
Hoppsan, innan värmningen samlas en inte helt oansenlig samling Rangers-fans på ena kortsidan och börjar skandera ”Let’s go, Rangers”.
De lär inte höras så mycket när tailgate-publiken satt sig till rätta, men ändå – ett litet statement är det.
• • •
När en fumlig kollega håller på och joxar för länge med kaffeautomaten på pressläktaren just som jag fått upp andan i det här introt får jag lust att ropa som den arge på planet igår kväll:
– Fuck the coffee, let’s go.
Men det behövs inte, han ser att jag blir otålig som en hel Tony DeAngelo i underläge och snabbar plötsligt på.
• • •
Mika gör mål ikväll också, i powerplay. Det är det enda jag är säker på.
• • •
Bofinkens Game 7-outfit:
Svarta byxor, svart skjorta, grå kavaj – just korrigerad hos skräddaren – och en grå, lätt glittrig slips.
Det är allvar nu.
• • •
Inte nog med Sam Rosen i ryggen: Jag sitter överhuvudtaget perfekt i PNC:s spatiösa pressbox, mellan finska Sanomat och JF från Montreal, precis i höjd med rödlinjen.
Det går regelrätta ilningar utefter ryggraden, jag lovar!
• • •
– Vi försöker se det här som vilken match som helst, sa både Brind’Amour och Gallant för åtta timmar sedan.
Ja, försök ni.
Det är det sannerligen, sannerligen inte.
Det är Game 7 – det mest underbara och fantastiska och upphetsande som finns.
Den börjar nu.
Låt tiden stanna, låt historia skrivas.