Home Sweet Home

There is no place like home, slog L. Frank Baum fast i ”The Wizard of Oz”.
Det är i hoppet om en hög sanningshalt i det klassiska citatet kvällens två Stanley Cup-sagor tar sin början.
Just för att de befinner sig hemma – i tryggheten, i det bekanta och familjära, i värmen från en förtrogen omgivning som vill dem väl – försöker Carolina Hurricanes och Calgary Flames förvissa sig själva om att de har de bästa förutsättningarna att uträtta det som måste uträttas.
De förstnämnda vill ta kommandot i sin serie mot New York Rangers och erövra slagläge inför lördagens retur på Manhattan, de sistnämnda slåss för själva sin överlevnad mot Edmonton Oilers.
Hurricanes, om vi för ordningens skull börjar med dem, har goda skäl att tro på sin förmåga i den trivsamma skogsdungen strax utanför centrala Raleigh. De har vunnit sex raka hemmamatcher och verkar tidvis oslagbara i vrålet från sina 18 000 närmaste vänner, flertalet alldeles utom sig av slutspelsfeber.
Varför?
Tja, på sitt sätt är det väl mänskligt. De flesta presterar gissningsvis bättre när de känner sig hemtama och trygga och säkra och får starkt stöd från vänligt inställda vittnen.
Nu råkar spelarna i NHL-lag dock vara professionella elitidrottare och sådana ska kunna utföra sina uppgifter med samma ackuratess oavsett var de befinner sig och vilka omständigheter som råder, det är därför de tjänar the big bucks, men i det avseendet imponerar de rödvita sydstatarnas sannerligen inte lika mycket.
På bortais har de tvärtom förlorat samtliga matcher i det här slutspelet – tre i Boston, två i New York – och så stor får diskrepansen helt enkelt inte vara.
Men nu är den det och blotta vetskapen om att de vid förlust blir tvingade att vinna bakom fiendens linjen riskerar ikväll att förorena den goa känslan även hemma på mammas gata – eller mammas isplätt, snarare.
Flames, å sin sida, har inget annat val än att se till at home is THE place, för annars slocknar våren som skulle bli den bästa i Calgary på decennier och aldrig mer får just det här laget, bestående av just de här individerna, chansen att förverkliga magiska drömmar tillsammans.
De har emellertid inte riktigt lika mycket att backa upp sin självtillit i Saddledome med. De förlorade en hemmamatch redan i öppningsrundan mot Dallas och fick på tafsen även av Oilers i Game 2 i den pågående divisionsfinalen.
Men nu måste Home Sweet Home-klichén, om så bara för en kväll, upphöjas till religiös doktrin.
Motståndarna, Rangers och Oilers, intar såklart helt omvänt förhållningssätt.
Deras mantra:
Det är inte vi som har pressen på oss, det är inte vi som gör bort oss inför våra närmaste om vi förlorar, det är inte vi som MÅSTE vinna.
Innan denna torsdagkväll är över vet vi sålunda om skriftställare Baums tes är en saliggörande välsignelse – eller en dödlig förbannelse.
• • •
Vaknar under torsdagen och ser en repris av Avalanches kollaps i Game 5 på NHL Network.
Fast underligt nog spelar de i gula tröjor…nä, vänta, det är ju VM och…okej, just ja.
Om svenskarna vetat vad jag får utstå nu, efter att ha tidigare ha hånat Kanada för förlusten mot Danmark, hade de aldrig tillåtit detta debacle.
Fan så det durrar i luren hela tiden…
• • •
Här i bofinkens rike vidhåller vi att Hurricanes – den underliga hemma-borta-differens just nu oaktad – som helhet är ett lite, lite bättre än Rangers.
Men det betyder inte nödvändigtvis att de vinner den här serien, för Rangers har ändå en hel del going for themselves.
Som det faktum att de avslutade en mångårig rebuild så sent som förra säsongen och egentligen befinner sig mycket längre fram i evolutionen än planerat, varmed det inte är någon katastrof för organisationen om de inte tar sig förbi andrarundan i år – medan Canes har uttalade ambitioner att vinna Stanley Cup NU och skulle se en sorti redan i detta läge som ett kapitalt misslyckande. Som att de uppenbarligen trivs i rollen som underdogs i matchserien. Som att de lyckats göra ”No quit in New York” till ett verkligt stridsrop alla sluter upp kring och tror på. Som att de, till skillnad från väldigt många andra, har en målvakt som kan stjäla matcher. Som att pjäserna de trejdade till sig i mars gett hela anrättningen nya, värdefulla dimensioner. Som att kidsen hela tiden lär sig och tycks växa ett par millimeter för varje match. Som att de har en slug jävel till coach.
Jag säger inte det räcker för att de ska få checka in på JW Marriott i Tampa nästa vecka – men jag säger att det gör dem mer konkurrenskraftiga, och mindre roliga att möta, än någon trodde för bara ett par veckor sedan.
• • •
Nä, det blev ingen sittning på kvartersbaren Bravest igår, trots allt. Klockan hann närma sig midnatt innan jag satte punkt i sista texten och då sa den präktige ordningsmannen på högra axeln – svårt att tro kanske, men det sitter faktiskt en sådan där – att det bara var onödigt att gå ut och slarva. Istället började jag fila på det här introt.
Så man man får väl säga att det är officiellt nu:
Furman Bjurman har blivit en gammal tråkmåns.
• • •
Tilliten till Calgary Flames har ju minst sagt fått sig en törn senaste veckan, men just ikväll tror jag rätt så benhårt på dem – och inte bara för att de är hemmavid. De hade allt momentum under andra halvan av Game 4 i Edmonton och det kommer den minst sagt garvade Darryl Sutter se till att de spinner vidare på nu.
Det tål att påminnas om att han förde befäl över LA Kings under de stora kackerlacksåren och bland annat såg till att de kom tillbaka från 0-3-underläge mot San Jose Sharks ett år.
Är det någon man vill ha i båset i det här läget är det den egensinnige mjölkbonden från Viking Town, tro mig.
• • •
Fast ni behöver inte vara oroliga. På vänstra axeln, närmast hjärtat, sitter fortfarande den mer dominante karaktären: Festprissen, muntergöken, rumlaren, vällustingen, the rambling man och jag lovar – han kommer dö först när jag dör.
• • •
Tre Kronor gjorde verkligen som Colorado – bara ännu mer (och med all respekt för Lill-Nyllet: De hade förstås ingen Nathan MacKinnon). För mig har det där, att ta 3-0-ledning och sedan backa hem och bli för försiktig, varit ett rött skynke ända sedan coach Torgny Bendelin slog back i maskin när Leksand hade gått upp i just 3-0-ledning i avgörande Game 5 i den traumatiska semin mot Färjestad 1997.
Ska det vara så svårt att förstå? Fortsätt attackera! Annars går det ju nästan undantagslöst åt helvete.
• • •
Fuck, Ray Liotta var verkligen en hjälte för mig. Hans gestaltning av Henry Hill i ”Goodfellas” hör till de största konstnärliga upplevelser jag varit med om.
Nu är han borta, bara 67 år gammal. Frid över hans minne.
• • •
Sedan finns det förstås de som verkligen bemästrar konsten att stänga ner matcher också.
Låt oss säga så här: Tampa Bay Lightning hade inte förlorat den där matchen mot St. Louis igår.
Men Avalanche är inte Tampa. Det är inte Tre Kronor heller – och Leksand var det verkligen inte för 25 år sedan.
• • •
Markan, Markan…undrar hur han känner sig nu, när det drar ihop sig till en av de viktigaste matcherna i karriären.
Han har haft det tufft i den här serien. Eller – han har haft en konstig resa genom den. Vissa sekvenser, för att inte säga perioder, kan inte beskrivas som annat än floppar. Men däremellan har han stått för helt heroiska insatser och verkligen hållit kvar Flames i matcherna – som i tredje perioden senast.
Det är beundransvärt att han försöker, att han vägrar ge upp, att han ger sig fan på att stånga sig in i matcherna igen.
Vore hockeygudarna sjyssta skulle de belöna honom med lite flyt ikväll.
• • •
Bra grej:
Får mail om ackrediteringen till alla Stanley Cup-finaler är registrerad och godkänd.
Nu är bara frågan: Vilka städer kommer jag ligga på rull mellan om några veckor?
• • •
Många ögon down south riktas mot Sebastian Aho. Det är han, lagets verklige stjärna, som enligt konsensus måste höja sig för att Hurricanes ska kunna fälla bytet från New York och se till att de infriar de löften de avgett senaste säsongerna.
Lättare sagt än gjort, det. Han är, ehuru hal som fan, en typ av spelare som lätt försvinner när det blir riktig Big Boy-hockey. De typerna är helt enkelt för små och för tunna och för enkla att stampa ut ur striden.

Men han lär i alla fall få mer gjort ikväll, på hemmais, eftersom hans boss Rod The Bod kan matcha honom som han behagar.
Om också hans landsman Teuvo kan hitta lite mer ytor, och kalibrera kikarsiktet, finns det mycket som talar för ny folkfest i PNC ändå.

• • •
Tipsrad a la bofink 26 maj 2022:

•Carolina – NY Rangers 1 (OT)
– Det kommer vara trångt och bökigt och stökigt och jämnt som mellan siffrorna 0.0001 och 0.0002 och det kan sluta på alla möjliga sätt. Men i Canes-fallet tror jag fortfarande på riktigheten i Frank Baums påstående, så de pressar sig till knapp seger.

•Calgary – Edmonton 1
– Som sagt, Flames hade momentum under halvan av matchen i tisdags och kommer kapitalisera på det inför sina anhängare.

• • •
Jag är glad att jag fick in det förstklassiga uttrycket ”ehuru” på rätt sätt här ovan.
• • •
Apropå temat i det här introt måste Markan dock se till att inte begå några fler misstag som det bakom kassen i förra matchen, för som de säger – det finns två tillfällen när man inte kan göra så där.
Hemma – och borta.
• • •
Evander Kane fick tydligen en son i morse och missade därför morning skate, men det är ju en skonsamt kort flygresa mellan Edmonton och Calgary – en dryg halvtimme, typ – så han spelar och lär göra det för sin nya bebis.
Hurra, säger vi förstås i bloggen.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika Zibanejad, Elias Lindholm och Calle Järnkrok.
• • •
Jag har stark fredagskänsla idag, troligen för att ni firar Kalle Flygare där hemma – vilket jag märker på att det är nästan folktomt hemma på redaktionen. Men det är bra, när jag har den känslan brukar det bli grym hockey.
• • •
Så: Nu får vi snart veta om Springsteens ”My Hometown” eller Willie Nelsons ”On The Road Again” sätter soundtracket denna vackra vårkväll.
Let the games begin.
Ha det så fint där – ehum – hemma.