Tillbaka på slagfältet i New York

Det har gått mindre än två dygn sedan den täta, svavelosande krutröken skingrades efter 2022-slutspelets hittills mest gastkramande mega-thriller, men redan nu tassar vi som såg den omskakande urladdningen med egna, stora ögon fram ur våra värn och radar åter upp oss runt slagfältet.
Vi tar ett djupt andetag, gör korstecknet och ber en stilla bön om att vi får uppleva något lika trollbindande i igen.
Däri ligger också en betydande del av tjuskraften i det jag, och ni, uppslukas av under vårarna.
Repetitionen.
Upprepningen.
Den täta följden av allt-eller-inget-happenings.
Exakt varför är jag inte helt säker på att jag kan förklara, men det är något väldigt suggestivt i att så ofta återvända till samma teater hela tiden.
Kanske handlar det om att energin i det som hände nyss fortfarande skälver under takåsarna och triggar igång samma slags känslor – eller så är det bara det högt uppdrivna tempot i sig som skärper alla sinnen igen.
I vilket fall:

Det är väldigt, väldigt exalterande att åter sätta sig tillrätta i The Wooorld’s Most Famous Arena för att bevittna Game 2 mellan New York Rangers och Pittsburgh Penguins.
Unga krigare – ge oss nu nya minnen som omedelbart försätter oss i ett lika förhäxat tillstånd nästa gång vi kommer hit.
• • •
Har vi verkligen inte nått längre än till torsdag?
Det betyder att den besinningslösa förstarundan bara pågått i fyra dygn.
Jag tycker snarare det känns som fyra veckor, för jag är redan mörbultad och medtagen som Niklas Hjalmarssons fotknölar när han täckt fem hundra Zdeno Chara-skott i en OT3-mara.
Stressen, bristen på sömn och mobiliseringen av den koncentration dessa intron kräver – jag fokuserar faktiskt som en jävla linddansare på väg tvärs över Grand Canyon för att det ska bli så bra det kan bli – tar sin tribut.
Men ingen behöver rynka pannan i oro eller medlidande. Det är så här det SKA vara, jag känner verkligen att jag LEVER under den här sortens stormar och som Frank Sinatra sjunger i den gudomliga ”Cycles”:
– I’ve been told, and I believe, that life is meant for living.
Just så.
• • •
Frågan som vi hör som ett viskande eko över hela Manhattan idag lyder:
Kan Rangers komma tillbaka efter den brutala midnattsknocken i tisdags?
You tell me.
När de väl hade ridit ut hemmalagets ohemult aggressiva blitz i förstaperren spelade Penguins mycket bättre än väntat – och Rangers mycket sämre.
Eller – Rangers var egentligen inte så dåliga. Bara oförmögna att hantera momentum-svängningarna i matchen.
Det precis sådant man lär sig med erfarenhet och det är ju lite ont om den varan i Blueshirts-lägret.
Gissningsvis intalar de sig själva att de tagit till sig lektionen nu, men jag vet inte jag – det krävs nog mer än sex perioder för att verkligen begripa allt som måste begripas i Lord Stanley-orkanen.
• • •
Hur upphetsande det än är med matcher som inte vill ta slut ber jag härmed att få uttrycka en liten önskan om att kvällens envig inte pågår lika länge som den förra.
Imorrn bitti har jag nämligen bagarväckning monumentale, för jag ska ut i spenaten, och några timmar hos John Blund är fantamme ett måste.
Men jag vet ju – när man absolut inte vill att något ska hända i just denna typ av situation händer exakt det.
Suck.
• • •
Idag blev det sommar i New York. Det är så ljuvligt att man nästan glömmer att svenska kronan samtidigt kollapsar som ett Nashville utan Juuse Saros.
Fan, fortsätter det så här får man snart dra in på dry martini-konsumtionen.
• • •
Nä, naturligtvis kan Rocket Ricky inte spela ikväll.
Två dygn efter överfall som det han utsattes för klarar man knappt av att hålla upp en kopp kaffe – än mindre spela stora hockeymatcher.
Inte heller Casey DeSmith är i stridbart skick, så Penguins får starta med Spicy Pork-Louis.
Mycket spännande.
Han gjorde det mycket bra under den sekvens han spelade i Game 1, men pallar denne evige journeyman pressen från start?
Vi vet snart.
• • •
Idag vill jag hylla min dataväska.
Den har stått mig bi ända sedan jag flyttade till USA, varit med i ur och skur i sjutton år, på alla hockeymatcher och alla flygresor och alla hotellnätter – och aldrig svikit på minsta vis. Det är den, tror jag man kan säga, ensam om av alla ting jag äger och alla människor jag känner.

De som föreslår att det ändå är dags att byta, för bytandets skull, får en eftertrycklig fnysning till svar.
Jag är hängiven, gubb-gubbig motståndaren till idén att laga det som inte är trasigt och uppgrader sin shit hela tiden.
Jag och dataväskan, vi ska hålla ihop tills slutsignalen går.
• • •
Vi måste prata om Sidney Crosby, som unga aktivister skulle sagt.
Man glömmer ibland, när nya mirakel som åker skridskor snabbare än Lewis Hamilton åker bil ständigt fasas in i ligan, men Penguins-kaptenen är fortfarande en sataniskt bra hockeyspelare.
Hans insats under andra halvan av måndagsmatchen, och särskilt i OT, var alldeles formidabel.
Varje gång han och vapendragarna Guentzel och Rust Never Sleeps befann sig på isen märktes det. Det gick plötsligt undan, det blev farligt, det började blixtra om hela matchen.
Ska den nu 34-årige – hur gick det till, när blev han gammal? — fixstjärnan hålla på så hela tiden har Rangers i sanning en tung söndagsstek att karva i
• • •
Man minns ju returmatcherna mellan Ali och Frazier – och ikväll ska Burger Klingberg och Ralle Andersson gå i clinch igen.
Oh, Rumble in the jungle och Thrilla in Manila!
• • •
För att flyga från Kanada till USA krävs fortfarande ett negativt Covid-test, men passerar man gränsen i bil går det bra utan.
Så de kanadensiska lagen, som inte vill riskera att spelare eller ledare utan symptom fastnar i gränskontroller, har enligt samstämmiga rapporter varit kreativa idag.
Maple Leafs åkte buss till Buffalo och flög till Tampa därifrån, medan Oilers tog inrikesflyg till Vancouver och sedan åkte över gränsen i buss även där – för att därefter boarda ny flight till LA. Hur Flames tar sig till Texas är inte känt, men förmodligen på likartat vis.
Lite lustigt ändå. Det är inte som att viruset föredrar att flyga över nationsgränser, det kan nog tänka sig att ta bussen utan alltför mycket gnöl…
• • •
Vi tippa, alltjämt – och här har vi torsdagsraden.

•NY Rangers – Pittsburgh 1
– Jag är långt ifrån säker, Rangers brist på rutin har snabbt blivit ett aber. Men de måste och Penguins vill, den diskrepansen brukar ändå ge utslag, precis som i St Paul och Edmonton igår.

•Calgary – Nashville 2
– Mja, plötsligt får jag bara en känsla av att grittiga, brötiga, rutinerade, elaka Dallas överraskar med en riktigt bra match. Klingberg knockar Andersson, sedan sätter han ett sånt där nätt skott från blålinjen.

• • •
När jag står och väntar på backstage-hissen kommer legendariske Zamboni-föraren Jack fram och hojtar:
– Hey, visst hänger du med Kajsa ibland?
Kajsa Kex är nämligen kompis med Gardens hela vaktmästarstab och la upp bilder på allihop i ett bildsvep på Instagram efter sin comeback i måndags och på en bild förekom även jag och den såg Jack och är nu alldeles exalterad över att jag också känner favoriten.
– We love Kajsa, hojtar han.
Well, who doesn’t.
• • •
Rangers kan få klara sig utan Ryan Lindgren, han har fortfarande ont och är game-time decision.
Bloggen säger det igen: Karma.
Herr Turk överväger också några andra ändringar i uppställningen men vill inte berätta vilka. När Dan Rosen frågar vilka namn det rör sig om flinar han och svarar:
– Det har du inte med att göra.
Ha!
• • •
Fast plötsligt sitter jag inte med Kajsa och Bora Bora-Johan på pressläktaren längre. De har flyttat in Bofinken i hetluften och placerat mig mellan NY Times och ESPN.
Well, var ska sleven vara…
• • •
Dagens playoff-outfit:
Mörkblå kavaj, ljusblå skjorta, svarta brallor och blåsvart slips.
De hade inte nobbat mig ens i Studio 54-entrén!

Eller jo, de hade de nog – men det hade varit fel!
• • •
I alla tider har alla sagt att Mika borde skjuta mer och om han bara lyssnar ikväll kommer han att plaska in ett mål på spicy pork-mannen.
• • •
Så, M.R, fattar jag rätt – bor du också här i Gotham City, som Ulrika och Linyreg?
• • •
Marcus Pettersson ropar ”Hej Per” när jag går förbi det hörn i zamboni-garaget där han och några fellow pingviner förvärmer med fotboll.
Så ikväll håller vi en extra tumme för honom.
• • •
En sak ska jag säga er: Det blir, precis som vi sa på förhand, Game 7 mellan Wild och Blues. Helt givet, vill jag rentav betrakta det som.
Och tänk hur den värmländska vargen kommer yla då…
• • •
Det serveras ingen pressmiddag på Garden under slutspelet. Istället får vi en värdecheck att använda i något av de otaliga matstånden. Naturligtvis betalas ingen växel på de checkerna, så kollegor som är om sig och kring sig jagar desperat efter etablissemangen där det serveras dyrast käk.
Men skäll inte på mig, jag har inte tid eller ro att äta överhuvudtaget, sånt får man hålla på när matcherna är slut.
• • •
Nu börjar det röra sig på slagfältet igen.
Kanonerna är laddade, infanteristerna står uppradade sina skyttegravar, fanjunkaren står beredd med sin lur och blåser alldeles strax till strid.
Ta betäckning, det är på väg att smälla i The Wooorld’s Most Famous Arena igen!