We Want The Cup!

– We Want The Cup! We Want The Cup! We Want The Cup!
Det finns inte mycket i livet som är mer exalterande än ögonblicken när 17-18 000 lyckorusiga åskådare i fullknökade NHL-hallar förenas i den ramsan.
Den reserveras strikt för särskilt exklusiva tillfällen. Den hörs aldrig under grundserien, ingen skulle ens komma på tanken att börja gasta om ”The Cup” i november, och inte under tidiga skeden av slutspelet heller. Bara när fansen verkligen får vittring, när hela serier är på väg att avgöras och de kan ana att deras hjältar befinner sig i en ostoppbar vågrörelse mot klippformationerna på Omaha Beach vågar de sätta ord på den ultimata drömmen.

Snart, alldeles snart, får vi åter höra de magiska orden eka så det rister i takpanelerna och jag kan inte bärga mig, jag vill känna hur huden knottrar sig och ögonen fuktas av hänförelse i det öronbedövande åskdånet. Det är därför jag skriver de här raderna nu. Ett vanligt bloggintro ska förstås produceras lagom tills pucken släpps i allra första tjurrusningen i Raleigh i North Carolina ikväll – 01.00, svensk tid – men jag blir så ivrig och upprymd och måste redan i denna uppvärmningspost få utgjuta mig om allt unikt som väntar på oss de kommande veckorna och månaderna.
Det finns ju mer, sånt man glömmer under den oändliga serielunken och älskar att bli påmind om när det äntligen blåser upp till playoff-storm.
Några kittlande exempel:

•De vita handdukarna
– I en europeisk supporterkultur-kontext låter det kanske töntigt men att se när tiotusentals åskådare samtidigt snurrar på små handdukar, för det mesta vita, innan första nedsläpp är en extremt suggestiv upplevelse. Inget signalerar nordamerikansk vår på samma sätt. Eller Stanley Cup-feber.

•Riktiga förlängningar
– Även slutspelsmatcher slutar ibland oavgjort, som bekant. Men de följs inte av en futtig femminutersförlängning och i, värsta fall, straffar. De fortsätter tills någon gör mål – oavsett om det sker först nästa torsdag. Några gånger genom åren, när klockan bara fortsatt ticka genom OT2 och OT3 har spänningen i sådana monsterdraman tangerat det outhärdliga. Det är heliga minnen.

•Förstarundans vilda övertändning
– Hockeyn blir bara bättre och mer raffinerad ju längre in i slutspelet vi tränger. Men den blir i allmänhet aldrig mer underhållande än i åttondelen. Då är alla inblandade så fullpumpade med adrenalin, så fruktansvärt febriga, så övertända att de zombies Will Smith (han får fortfarande nämnas, va?) försöker freda sig mot i filmen ”I am legend” framstår som behärskade och matcherna i sig tar ofta formen av tygellösa kosläpp på större bondgårdar i Norrland.

•Tjafsande coacher
– Att känslorna svallar på isen är en sak, det säger sig självt. Men i riktigt infekterade slutspelsserier börjar det onda blodet koka också på andra sidan sargen. Spelarna förolämpar varann i media, svordomar ekar i backstage-korridorerna och till och med coacherna grälar som olyckliga makar i Ingmar Bergman-pjäser. Den som blir argast och gnäller mest är alltid i trubbel, för han vrider hela lagets fokus i fel riktning och stakar ut vägen till obönhörligt nederlag.

•De oväntade hjältarna
– Superstjärnorna får man ofta leta efter för att upptäcka i de stora matcherna, för dem ser motståndarna med alla till buds stående medel till att avväpna och stänga ner. Istället måste krigare längre ner hierarkin stånga sig rakt in skärselden och utföra de avgörande uppgifterna. Då får man veta vad ens favoriter är gjorda av, vem som är lejon och vem som är harpalt och ofta visar sig det stora modet bo i de mest oväntade hjärtan.

•Domarkontroverser.
– Såna är kanske inte så kul, begår domarna för grava misstag kan hela matchserier haverera. Men även zebrornas förehavanden ingår i playoff-ekvationen och när temperaturen skruvas upp mot nukleära nivåer är de fascinerande att följa. I alla fall för oss som inte håller på något särskilt lag och slipper få en stroke av ilska…

•Slutspelsskäggen
– Snart ser alla på isarna ut som Zach Galifianakis i ”The Hangover”, minus några trivselkilo – i alla fall i de flesta fall. Det är också en exalterande playoff-markör .

•Game 7
– Nu ska vi inte gå händelserna i förväg, det dröjer fortfarande en och en halv vecka till vårens stora saga kan nå den här sortens överjordiska crescendon. Men då…ah, jag får mjukost i knävecken bara av att formulera begreppet Game 7.

• • •
Så där, nu fick jag ur mig i alla fall lite av det som brusat i blodomloppet hela helgen.
Skönt.
Men ta nu och återkom till bloggen ikväll, för då börjar vi garanterat koka med gas i det här forumet.
Jag lovar, det kommer kännas lika överväldigande som när tiotusentals euforiska fans skanderar:
– We Want The Cup! We Want The Cup! We Want The Cup!