Årets happening i New York

Det borde egentligen inte vara möjligt.
Redan när Stanley Cup-slutspelet för en månad sedan eleverades mot sitt första klimax, i den nu skenbart avlägsna öppningsrundan, var det ju andlöst spännande.
Men likafullt har det emotionella trycket i det här skådespelet bara eskalerat sedan dess – och trappas upp ytterligare ett par snäpp varenda satans kväll.
Trots att många av oss trodde att vi skulle svimma av dramatiken när Maple Leafs jagade kvittering i sin Game 7 mot Lightning, när David Pastrnak fick in 2-3 med bara 22 sekunder kvar av Bostons dito mot Carolina och Brödmannan avgjorde Rangers do-or-die-envig mot Penguins är belastningen nu ännu mer massiv på hjärtat, svettkörtlarna och organen som producerar magsyra.
För mer och mer står ju på spel. Insatserna blir hela tiden högre och högre. Utfallet i matcherna vi sitter och har ont i magen åt får större och större betydelse.
Som i The Bright Lights of Broadway ikväll, där östra konferensfinalen – den enda kvarvarande matchserien innan allt kulminerar i hela hockeysäsongens ne plus ultra – når den typ av akuta läge då varningslamporna plötsligt blinkar frenetiskt och mätarna slår på rött.
Nej, vi vaskar inte fram Colorado Avalanches finalmotståndare i denna femte rond – men kanske gör vi det ändå. Laget som vinner erövrar slagläge och får en magisk chans att avgöra hela slaget i Amalie Arena på lördag kväll.
Därmed sätts exceptionellt starka känslor i rörelse denna fina sommarkväll i Universums mitt, själva tiden har liksom gjort halt i ett fruset ögonblick av skälvande anspänning, nervdaller och förväntan.
Så nej, det borde kanske inte inte vara möjligt – men we’ve seen nothing yet.
• • •
Nu börjar det verkligen kännas att det är playoff in the life of Bofinken.
Igår morse flög jag, efter två oroliga timmar hos John Blund, hem från Tampa – och imorrn kväll flyger jag tillbaka till samma solstekta metropol. Däremellan ska jag uppleva, och smälta, urladdningen på Garden ikväll.
Det är aningen utmattande, det ska jag – som Victor Hedman alltid säger – inte sticka under stol med. Dels emotionellt, för att matcherna i sig är så omtumlande, dels fysiskt och mentalt. Det stressiga joxandet till, från och på flygplatserna och de många timmarna i luften fräter hål på bränsletankarna.
Men samtidigt är är ju detta livet. Så bra som det blir. Världens bästa hockeyspelare presterar kväll efter kväll på den absoluta toppen av sin förmåga och jag får vara live-vittne. Otroligt.
Och att om och om igen återvända till samma slagfält har sin egen egenartade tjusning. När jag kommer tillbaka till Amalie på lördag förmiddag, som jag efter några exalterande dygn övergav sent i tisdags kväll, kommer det att kännas som att jag kliver in i mitt eget, rusiga eko.
Det är svårt att förklara, men du får helt enkelt tro mig – dopamin-pumpen stimuleras ingående.
• • •
Det känns alltid som laget som vunnit senaste matchen i en playoff-serie har momentum – och det som vunnit två i rad framstår som pretty much klar för nästa omgång.
Sålunda:
Tampa Bay Lightning trampar in i Game 5 som pånyttfödda favoriter.
Efter de två oinspirerade framträdandena här på Garden blev ju mästarna sig själva hemma i Amalie igen och såg framförallt under stora delar av Game 4 ut att ha ”löst” det plötsligen rätt så beskedliga Rangers.
Men, nä, jag tar fortfarande inget för givet när det gäller denna upplaga av Blueshirts. De var, i mina ögon, helt stekta även efter fyra matcher mot Penguins och efter fem mot Carolina – samt alla möten mot samma lag efter Game 4 respektive Game 5 – men krånglade sig som så bekant vidare i alla fall.
Tampa är en svårare kontrahent att skaka av sig, det ska man förstås ha klart för sig, fast…ja, Gallants kackerlackor har visat sig vara lika styvnackade som de som bor i våra VVS-system här i New York, så de kan aldrig räknas bort
Inte ens, vill jag påstå, om de förlorar ikväll…
• • •
Vad gör man, egentligen, när man inte sticker under stol med nånting?
• • •
Ekeliw har i dagar febrat om att Brayden Point nog gör comeback i femte ronden, men nä – det kan den unge nörden glömma.
– Han är inte redo och spelar inte, gör coach Cooper klart efter morgonskejten.
Viss frustration går att ana hos Tampa-fansen i den frågan. Han tränar ju, i princip för fullt, och en Point på 75 procents kapacitet är bättre än de flesta på 100 – tycker de.
Men det stämmer inte, en skadad spelare – om aldrig så bra – kan gå begå förödande misstag bara för att det plötsligt gör djävulskt ont någonstans och slikt har Cooper inte råd att riskera i det här läget.
• • •
Alltså, jag vet vad ”Sticker inte under stolen med” betyder och hur uttrycket används – men det går inte riktigt att förstås hur den som lanserade det tänkte.
Vi får kolla med Victor helt enkelt, det är ett av hans ständiga go to-uttryck, nästan lika frekvent använt som ”Det är alltid kul att bidra” när han gjort mål.
• • •
Vi passade på att spela in podd i förmiddags, för varför låta utpumpad Farbror Bofink sova ut nån gång då och då (ja, om du tycker det ser ut som att ett visst mått av bitterhet skiner igenom här kan du gratulera dig själv till bra iakttagelseförmåga…).
Bäst:
Jag krävde att Ondskan skulle sjunga ”New York, New York” – och det gjorde han.
Rangers känner definitivt stödet!
• • •
Ikväll har ett duktigt gäng kändisar äntligen letat sig till åttonde avenyn för att se Rangers spela playoff-hockey.
På plats finns, i alla fall enligt det celebrity-schema som hänger i pressrummet, bland andra John McEnroe, Liam Neeson, Jimmy Fallon, Michael Gandolfini (ja, Tony Sopranos son!), Trey Anastasio, Connie Britton, Kenan Thompson samt ett batteri folkhjältar från Giants, Jets, Mets och Knicks.
• • •
Presskonferensen Turk håller två timmar innan matchstart är short and sweet.
Den församlade mediakåren vill bara veta två saker:
Spelar Ryan Strome och spelar och spelar Filip Chytil?
Svar:
– Ja och ja.
Det är synnerligen goda nyheter för Rangers. Om båda två suttit här med oss på pressläktaren hade hemmalaget varit om inte chanslöst så i alla fall nästan.
• • •
Bofinkens outfit, Game 5 till ära: Svart och svart och svart – och så en färgglad slips slips som cherry on the top.

Och ja, just så nöjd är jag i pressrummet några timmar innan Årets Match – ja, igen – startar i den gamla ladan.
• • •
Efter matchen i, eh, vad var det nu, jag känner mig helt dagvill…just det, tisdags…nå, efter den matchen satt Steven med Kniven på podiet i hemmalagets pressrum och grimaserade.
– Det är nu det verkligt tuffa börjar. Bäst av tre. De kommer vara lika i desperata i New York som vi varit här i Tampa men på något sätt måste vi ta en match där uppe, sa han och det var tydligt att han inte bara pladdrade utan faktiskt menade varje ord.
That’s the thing.
Rangers måste, i princip, vinna ikväll och när de måste vinna har de varit ruskigt effektiva hela säsongen – i synnerhet på hemmaplan. Sen måste Tampa vinna på lördag och så slutar allt med Game 7, precis som 2015.
• • •
Om någon hade hoppats på rapport från en yster onsdagskväll på Manhattans barer beklagar jag.
Det fanns förstås såna planer när schemat för en gångs skull var helt rent, men jag var så trött efter bagarväckningen på Fawlty Towers att jag bara låg och flämtade i korresoffan hela kvällen.
Man är ingen spring chicken längre – eller ”ingen spring bofink”, kanske jag ska säga.
• • •
Den konferensfinal de här två rivalerna utkämpade för sju år sedan, ni minns den va?
Också då stod det 2-2 efter fyra matcher. Sedan vann Lightning Game 5 här på Garden med 2-0 och skulle bara åka hem och sätta in dödsstöten. Men istället vann Rangers Game 6, i Amalie Arena, med 7-3. Och så blev det Game 7 på Broadway.
Då hade Rangers inte förlorat Game 7 på hemmaplan under hela Lundqvist-eran och var ganska kaxiga över det.
– Men de har inte spelat mot oss, påpekade en bestämd Stamkos.
Mycket riktigt.
Blåskjortorna blev lite för självgoda av sitt Game 7-facit, fick spö med 2-0 och slarvade bort möjligheten till revansch för finalförlusten året innan.
Är det här reprisen?
Hittills följer 2022 i alla fall 2015-manuset rätt så troget…
• • •
Höken är in the house ikväll!
Ja, fotografen alltså.
Det är stort, han har inte plåtat en slutspelsmatch sedan…jag ska fråga, men det kan ha varit finalerna mot Kings 2014.
• • •
När sparkade Bruins-coachen Bruce Cassidy mötte media idag sa han bland mycket annat att han fortfarande går och tänker på finalförlusten 2019.
Det är sådant Stanley Cup kan göra.
Spelare och ledare som bara får en chans att förverkliga drömmen de jagat hela livet och försätter den chansen blir hemsökta av besvikelsen och smärtan resten av livet.
Så man ska verkligen inte vara förvånad över att de som spelar de här matcherna är beredda att offra så oerhört mycket för att vinna.
• • •
Big drama 19.05: Den flashiga kameran som följer spelet via kablar hängande över isen, kallad sky cam, går plötsligt sönder och håller på att störta i isen – eller, ännu värre, i huvudet på åskådare på läktarsektionen nedanför.
Skärrade – antar jag – ESPN-tekniker halar in skrotet och man kan ju bara hoppas att hela experimentet avbryts. Döda åskådare är de ”innovativa” kameravinklarna förhoppningsvis inte värda ändå.
• • •
Han är mycket skeptisk, men jag lyckas NÄSTAN lura i Ekeliw att Steven med Kniven meddelat Cooper att han vill se en grej på tv och därför inte spelar ikväll.
Haha, den unge mannen är så uppjagad att man kan tuta i honom praktiskt taget vad som helst.
• • •
In med Nils Lundkvist!
• • •
Det faktum att det blir ett två dagar långt uppehåll mellan Game 6 och en eventuell Game 7 kan ni skylla på – Justin Bieber.
Han har en show här på Garden på måndag kväll och hans fans vill NHL garanterat inte ha emot sig, så vi får ha tålamod och vänta.
• • •
Det sista vi enades om innan Ekeliw stängde ner för numer traditionell pre game-nap var att det doftar förlängning ikväll.
Känner ni också det?
Vore…infernaliskt.
• • •
Ja ni, nu ska jag inte sticka under stol med att hjärtat dunkar hårt och saligt.
En riktigt, riktigt stor hockeymatch ska avgöras i The Woooorld’s Most Famous Arena.
Håll i er, mina fina vänner!