Chansen i det omöjliga

I det omöjliga bor en gyllene chans – och den gyllene typen av chans har satt mäktiga stämningar och känslor i rörelse på Manhattan senaste dygnen.
Eftersom New York Rangers inledde den östra konferensserien mot Tampa Bay Lightning i förrgår med en storartad seger ska de ju inte kunna vinna den här ångande fredagskvällens retur.
Det är, i princip, omöjligt.
De dubbla mästarna har förlorat sjutton playoff-matcher de senaste två åren – och vunnit varje gång i matchen därpå.
Jo, varje gång.
Det är en oerhörd prestation, utförbar endast av gladiatorer utrustade med omänskligt mycket karaktär och viljekraft och förmåga att vara som allra bäst när det är som allra svårast.
– Well, sa Victor Hedman när jag frågade honom om den förstummande sviten för ett par veckor sedan, vi vet ju att man är i trubbel om man förlorar två slutspelsmatcher på raken så vi höjer oss helt enkelt alltid såna gånger. Det är bara något vi har i oss.
”Så vi höjer oss helt enkelt såna gånger…det är bara något vi har i oss”…så talar sanna vinnare. Inga andra.
Men som sagt – i de hopplösa oddsen gömmer sig Rangers stora möjlighet.
Om de stick i stäv med alla förväntningar bryter den sanslösa sviten, om de blir första laget under hela Tampa-dynastin som vinner en typ av match Vigge & co aldrig förlorar, om de gör det omöjliga – vad händer då?
Då får de plötsligt ett momentum, och ett självförtroende, som kan svepa dem bortom de mest otänkbara horisonter.
Det blir extremt svårt, det hoppas jag alla optimistiska Blueshirts-fans begriper. Bolts är förkroppsligandet av jaget i Tom Pettys ”I Won’t Back Down”. Men det kan kanske, kanske gå och det räcker för att att hela Manhattan plötsligt ska gunga av förväntningar och livsbejakelse och något som lätt kan misstas för hybris men i första hand är good old amerikansk optimism.
– Tänk om, ropar dörrmännen när jag kommer trampande i min gamenight-utstyrsel under eftermiddagen.
Ja, tänk om.
Det finns en chans i det omöjliga.
• • •
Man vet man är absorberad av ett fenomen – i mitt fall Stanley Cup – när man ägnar nästan varje vaken stund åt det och sedan drömmer om det även när man sover.
I natt höll jag på med ett sånt här intro men kom ingen vart och hade fortfarande bara en halv mening klar när matchen jag skulle se började och intill satt Bora Bora-Johan Eriksson, märkligt med nog en sombrero på sig, och skällde om att jag var en vanära för hela Borlänge.
Sedan dök Rasmus Dahlin upp i mitt hus, där jag bor. ”Jag har köpt ett penthouse på högsta våningen och ska bo här”, sa han när jag hann ikapp honom i lobbyn. ”Vadå, ska du inte lira med Sabres mer”, frågade jag. Då bara fnös Rasmus: ”Det fattar du väl att jag ska, jag pendlar och har köpt in mig i helikopter-plattan på taket”.
Hjälp mig, människor…
• • •
Sedan den där famösa Columbus-serien 2019 har Tampa blivit ett av de ultimata slutspelslagen och utstrålar i dag samma slags självklara pondus och aura av know-how som Red Wings, Blackhawks och Kings under åren när de regerade.
Det är långtifrån bara det att de alltid spelar sin bästa hockey i de allra viktigaste matcherna.
De har också – till exempel – lärt sig att tänka på, och säga, de rätt sakerna i varje givet läge,
Som efter den oväntade förlusten i onsdags.
Både Penguins och Hurricanes gnällde hela tiden om att de egentligen är bättre än Rangers och om hur frustrerande det känns att inte klara av att slå ett sådant lag – och inte nog med att de därigenom fokuserade på fel saker, vilket är en dödssynd på våren; de sprutade små skvättar tändvätska på motståndarens brasa helt i onödan.
Bolts bara böjde huvudet i ödmjukhet, vägrade skylla ens på den påstådda rosten efter det långa speluppehållet sedan Florida-serien och gav Rangers tillbörlig cred.
– De var väldigt bra och det var inte vi, sa Steven med Kniven.
Så ska det låta.
• • •
Man undrar ju hur Bora Bora-Johan kunde ha mage att påstå att jag skämmer ut vår gemensamma hemstad.
Det är inte jag som går på hockey i sombrero…
• • •
Rangers rycker mest på axlarna åt mästarnas omtalade back-to-back-facit.
– Jag läste att de vunnit sjutton raka och det är ju bra, men det är inte mot oss de vunnit sjutton raka, sa coach Turk efter torsdagens träning.
Det är, förstås, också rätt inställning.
Man får inte ha för stor respekt för de mest respektingivande, då förlorar man snabbt självrespekten…
• • •
Och det här med att Dahlin ska landa med helikopter på mitt tak hela tiden…jag bor ju också högt upp och befarar att jag kommer bli svårt störd om han ska vara där uppe och stöka innan och efter alla träningar och matcher.
Kan vi på något vis stoppa detta projekt utan att nästa Nicklas Lidström blir gramse på NHL-korren?
• • •
En Tampian som verkligen äger förmågan att återupprätta sin gloriösa storhet på en gång efter förluster är Andrej Vasilevskij – målvakten.
– Han tar alla nederlag personligt, som coach Cooper uttrycker det.
Det borde Gris-Olle och hans kompisar tänkt på innan de började skandera ”Igor’s better” i onsdags.
De orden lär ha underblåst revanschbegäret ännu mer.
• • •
Mer dåliga nyheter för Bruins. Även Charlie McAvoy har opererats i dagarna och kommer inte vara spelklar förrän i december.
Så de får inleda kommande säsong utan både honom och Marchand och, kanske, den pensionerade Bergeron.
Nästa års Islanders, någon?
• • •
Storken, å sin sida, får vara beredd på en av karriärens svåraste uppgifter.
Om Lightning lyckas samla sig till en karaktäristisk matchen-efter-förlust-insats kommer han få se mer gummi än en död skunk på Long Island Expressway under fredagsrusningen.
Är mamma Sjestiorkin här och kan klappa kinden efteråt?
• • •
Ikväll firar kommentatorsspåret nya triumfer som vänskapsförmedlare.
Chall-Åsa och hennes Greg äter middag hemma hos Julia och hennes grävling och att döma av bilder bloggen kommit över har de mycket trevligt.
Vi är alla med er i ruset, goda vänner!
• • •
Men är ni medvetna om att Rangers i onsdags gjorde fler mål på Bolts än vad Panthers gjorde i hela sin serie mot samma opponent?
Det är ändå rätt mindblowing.
• • •
En annan som dansar fram i ett litet rus i afton är Ondskan från Örby.
Han har varit på studentskiva (!) i Uppsala och där konsumerades tydligen vin och nu ska han se den här matchen i det tillstånd vin genererar.
Då är det risk att känslorna börjar svalla och Viktor Norén gör antagligen klokt i att ha mobilen avstängd under natten…
• • •
Bäst ikväll:
Mister Bofink gör comeback vid Greg Wyshynskis sida på pressläktaren.
Efter senaste matchen, när turisterna ute på högra pressläktarflanken satt och bladdrade högljutt om annat till och med under Kids-kedjans superbyte, skrev jag ett mail och bad ödmjukast om att bli tillbakaflyttad till de välbekanta kollegor som är här för att titta på hockey – och detta önskemål tillgodosågs.
Jag är mycket lycklig.
• • •
Sombrero…really, Johan?
• • • 
Sergachev har tigrar på sin slips på presskonferensen ett par timmar innan puck drop
– Jag gillar katter. Det är därför jag är så god vän med Vasilevskij, flinar han.
• • •
The Shift, har det redan döpts till i New York, det där långa bytet då kidsen hade mästarna nere i grekisk-romersk brygga i flera minuter.
Det var verkligen en extraordinär sekvens när vi nästa pressades upp ur stolarna med gapande munnar – och mycket lite är ju mer fascinerande att se än just det där, när unga glyttar plötsligt förlorar respekten för omgivningen, börjar spela ut, märker hur fantastiskt det går – och spelar ännu bättre.
Ifjol var det framförallt Cole Caufield och Nick Suzuki i Montreal, 2019 tokstollen Binnington i St Louis, 16-17 Guentzel, Rust och Murray i Pittsburgh – och nu är det Phil The Thrill Chytil och hans kompisar på Manhattan.
• • •
Själv sportar jag den ljusblå favoritkavajen i afton – och prickig jävla slips.

Den kavajen har jag inte kunnat ha tidigare under säsongen, den har suttit för tajt, men nu går den plötsligt att knäppa utan problem igen.

Se, man bränner tydligen bofinksfläsk när man stressar så här mycket och, gissningsvis det verkligt viktiga, inte hinner vara ute och slarva på krogen så mycket.
• • •
Tampa behöver, ska jag be att få påpeka, bryta en egen liten svit om de vill undvika att komma hem till palmerna i oväntat 0-2-underläge.
Rangers har de facto vunnit sju raka här på Garden. De förlorade första matchen mot Pittsburgh, i trippel OT – och har sedan gått rent.
Det är inte lika imponerade som det Bolts gjort under två år, men nåt är det.
• • •
Roffe W, mycket snus är det – men jag petar inte i mig alltihop på en gång…
• • •
Hetaste Conn Smythe-kandidaterna i de kvarvarande lagen

•Colorado Avalanche: Cale Makar
•Edmonton Oilers: Connor McDavid
•NY Rangers: Igor Sjestiorkin
•Tampa: Nikita Kutjerov

Är vi överens?
• • •
Nu var det precis en äldre skojare som spillde en hel läsk över bänkgrannens laptop.
Man kanske ska vara careful vad man önskar sig för pressläktarplats…
• • •
Mika gör mål ikväll också – precis som Vigge Hedman.
I bägge fallen händer det i powerplay.
Kom ihåg var du läste det först.
• • •
Atmosfären tätnar på Broadway, det går att känna hur hela fredagskvällen liksom stannar mitt i steget och tar ett djupt andetag.
Det är showtime igen.
Ett lag ska försvara sin legacy som oslagbart i den situation som råder, det andra ska tillvarata möjligheten i det omöjliga.
Nu åker vi!