Do or die i downtown Tampa

Det är något längst in i hjärteroten hos de stora vinnarna som bara finns där.
Det är något som slagit rot i härförarnas själva DNA.
Det är något – en pondus, ett upphöjt lugn, ett orubbligt tålamod – de erövrat under otaliga räder över de blodigaste slagfälten; inledningsvis oftast misslyckade, senare rakt igenom framgångsrika.
Just därför känns det så osannolikt att vi om några timmar, när lördagskvällens kompakta mörker tätnat på allvar här i den ångande hettan i nordvästra Florida, kommer att ha något annat att rapportera om än ytterligare en Tampa Bay Lightning-trumf.
De må vara slitna och tilltufsade efter den sanslösa mängd hockey de spelat senaste åren, men de har för länge sedan lärt sig förtränga sådana bagateller. De känner inte smärta, de upplever inte trötthet. Inte så länge kriget pågår.
På likartat sätt blir de aldrig nervösa, stressade eller otåliga. De utstrålar samma behärskning och kyla vad som än drabbar dem.
Det är just därför de nästan alltid vinner täta, jämna matcher, gärna i slutminuterna – eller i gastkramande sudden death overtime.
Tur, kan det te sig som – och naturligtvis äcklar det omvärlden om ett lag har flyt och flax precis hela tiden.
Men när någon har det, när någon alltid tycks få de så kallade marginalerna med sig, är det ingen tillfällighet. Det är en särskild färdighet, en mental kvalitet, att kunna invänta de avgörande ögonblicken och tillintetgöra motståndarna när de är som mest sårbara och inte hinner replikera.
Det var likadant med LA Kings 2012 och 2014, liksom med Chicago Blackhawks de tre åren under 10-talet när de vann – och Pittsburgh Penguins 2016 och 2017.
Men jag vet inte om jag någonsin sett en grupp med lika stark winner-aura som det samtida Tampa Bay Lightning.
Den kommer inte vara för evigt, om bara några år har de ledande profilerna blivit för gamla för att upprätthålla den här standarden och då är dynastin över – vilket de vet och påpekar för varandra oavbrutet, så rätt sorts ”urgency” hela tiden sjuder i omklädningsrummet.
Så tillvarata tillfället att se dem nu, när de sträcker sig mot sin tredje raka Stanley Cup-final.
Det är ett unikt lag som tar sig an New York Rangers för sjätte gången i 2022 års konferensfinal hemma i osedvanligt uppeldade Amalie Arena.
Ett lag med vinnarinstinkten pulserande allra längst in i hjärteroten.
Ett lag som, i långa loppet, inte går att tvinga ner på knä.
• • •
Så – efter blott två dygn hemma i New York City bar det alltså av ner hit igår igen.
Man kan känna sig vilse i pannkakan för mindre.
Men jag tog i alla fall en kvällsflight, hann sänka ett par uppiggande drinkar på LaGuardia i skymningen och var i rätt fin form när jag återförenades med kollegor och vänner i tikibaren vid midnatt.
Där blev det en livfull men tämligen kortfattad sittning. Det är inte som förr, när man vid stängning framåt 02 kunde beställa in 30 öl och sitta kvar hur länge man ville. Nu drar de ner jalusierna i baren vid 01 och sen är det bara knäppa skjortknapparna och gå hem.
Surt, tycker man ju då – men idag är jag nöjd. Den där sista timmen hade bara lett till lidande idag. Istället är jag pigg som en…ja, ni vet:
Säg hej till torpeden!
• • •
Rangers, å sin sida, har redan vunnit fem elimination-matcher – alltså såna när förlust hade inneburit Game Over för säsongen – i det här slutspelet och försöker förstås staga upp sig med den vetskapen.
– Det verkar som att vi är som bäst när vi har ryggen mot väggen, säger Andrew Copp och kliar sig i sitt rödlätta skägg när han och Tyler Motte hedrar oss murvlar med sin närvaro i pressrummet efter säsongens sista (kanske…) morgonvärmning.
Ja, jag var ju hundraprocentigt övertygad om att de skulle stupa i flertalet av de tidigare do-or-die-bataljerna och borde kanske lärt mig att inte döma ut dem på förhand.
Men med all respekt för Pittsburgh Penguins och Carolina Hurricanes – de är INTE Tampa Bay Lightning.
Så jag beklagar, Rangers-fans, men det skulle förvåna mig oerhört om inte Hedman & co avgör och blir klara för Den Ultimata Uppgörelsen mot Colorado ikväll.
• • •
Det bästa som hänt de senaste dygnen är att rövhatten som slog ner en Tampa-supporter på Garden i torsdags kväll greps snabbt, kommer åtalas för misshandel och lär få tillbringa något år i The Big House.
Han är också, meddelade MSG-cheferna raskt, portad från Garden på livstid och man får väl hoppas att han tyckte det var värt att förstöra sitt eget liv för att få leva ut frustrationen efter en förlorad jävla hockeymatch.
• • •
Brayden, är du där? Kan du vara med och leka ikväll?
Svar:
Kanske.
Coach Cooper var påfallande kryptisk i förmiddags, han sa något om att han är ”game-time decision ifall han är med på matchvärmningen och ifall han inte är det så har beslut redan tagits”.-
Eh, ok.
Vi får helt enkelt sväva i ovisshet om huruvida den mest utpräglade vinnaren av dem alla spelar eller inte.
• • •
– Be the thunder, ber ju Lightning i sin marknadsföring.
OK, svarade Gud idag – och utlöste ett hejdundrande oväder i nejden.
Dånande kanonader ekade över centrala Tampa hela eftermiddagen och sedan sköljdes gator, fasader och människor i ett bibliskt skyfall.
Så här såg vyn över Tikibaren ut genom mitt hotellrumsfönster ena timmen…

…och så här var det nästa.

– Ett omen, jublar Ondskan från Örby och han är inte ensam om att göra den kopplingen.
Det är, känner man, lightning som gäller denna lördag…
• • •
Ryan McDonagh har kommit på presskonferens efter morning skate de tre senaste matcherna och yes indeed, han dyker upp idag med i shorts och badtofflor och skrynklig T-shirt.
Vidskepelse, kallas det. När man vinner håller man fast vid rutinerna som vore de heliga ritualer.
Men det blir ju lite enahanda för de som ska ställa frågor, den förre Rangers-kaptenen är inte precis Charles Barkley…
Just idag håller han dock ett intressant anförande som också det illustrerar den nästan provocerande korrekta inställningen i detta lag i alla lägen.
– Att vi lyckats vinna den här sortens matcher tidigare innebär inte att det kommer hända igen av sig självt. Vi måste ge allt igen, göra en perfekt match och inte låta den här chansen att avgöra rinna oss ur händerna, sa han.
Om det ändå gick att hitta en spricka i fasaden nån gång. Lite kaxighet, lite övermod, lite brist på respekt för motståndaren.
Men nä.
• • •
Japp, jag har lämnat Fawlty Towers, för gott, och huserar nu i avsevärt mycket trevligare Westin-komplexet på Harbour Island. Jag hittade helt oväntat en förmånlig ”rate” där – och fick ett spatiöst hörnrum med utsikt över downtown-fjärden i alla riktningar.

Ja, det känns lite som att befinna sig på bryggan på ett fartyg på väg ner till Karibien.
– Full maskin framåt babord, hojtar jag följaktligen som en annan Kapten Ahab så fort jag slagit upp ögonen.
• • •
New York’s lonely eyes turns to Mika Zibanejad, för att nu fucka upp Simon & Garfunkels ”Mrs. Robinson” fullständigt en gång till.
Han har inte synts till så mycket i de senaste matcherna, men när det varit vinna-eller-gonatt-läge är det framförallt han som plötsligt lyst upp New York-natten.
Elva av de 24 poäng han producerat i slutspelet – fyra mål och sju assist – har tillkommit under elimination-kvällarna och det finns inget att snacka om:
Ska Rangers ha en chans att tvinga fram en Game 7 behöver något liknande hända igen.
• • •
Risken finns att ni som håller på Tampa ser det som en jinx men jag har packat för flera veckor nu.
Om Lightning blir klara ikväll börjar finalen på onsdag och redan dagen innan hålls Media Day i Ball Arena.
Så väskorna dignar tunga av snusstockar, kavajer och kalsonger – oddsen talar ju för att jag befinner mig on the road resten av hockeysäsongen.
• • •
Men för att Mika, och Kreider, ska kunna återupprepa succén från knivseggen-mot-strupen-matcherna mot Canes och Pens krävs att de bryter sig ur det dödsgrepp Anthony Cirelli likt alligatorerna i kanalerna här utanför kopplat och det vet jag inte om de klarar.
Som Cooper beskrev ”Tony” i förmiddags:
– Han är Kutjerov fast utan puck.
Så, well, lycka till.
• • •
Idag är det, som av en händelse, exakt femton år sedan sista ”Sopranos”-avsnittet sändes.
Kommer New York Rangers säsong klippas av på samma sätt som storyn om Tony och hans två familjer?
Inte otänkbart.
Eller också är Tampa för Rangers vad Phil Leotardo var för Sopranos-familjen och så går det som det går här också…
• • •
Upplevelsen i Ball Arena kan bli intressant. Där fanns en gång en av ligans bättre pressläktare, men den har ersatts av en jätte-loge för ägaren Stan Kroenke.
Media hänvisas istället till en minisektion i ena hörnet, med plats för sådär 40 personer och redan i de tidigare rundorna har det enligt rapporter från Denver varit regelrätt slagsmål om de 40 platserna.
Man gör nog bäst i att förbereda sig på wojne-wojne och obekväma auxillery-säten.
• • •
Rykte:
Gallant petar Kaapo Kakko.
Då kommer Rangers-Twitter implodera av vrede – och även jag kliar mig nog lite förundrat i dubbelhakan.
Liksom…what?
• • •
Imorrn avskaffas kravet på negativt test för inresa till USA med flygplan, så det hade faktiskt varit en enkel sak att resa till Edmonton under finalen.
Men det är så dags med den sortens goda nyheter nu.
• • •
Det är ändå lite trist att ingen vågar vara Mark Messier längre.
1994 garanterade han seger när Rangers, också då i 2-3-underläge, skulle spela Game 6 mot Devils i Meadowlands – och sedan backade han upp det med ett hattrick.
Snacka om vinnare…
• • •
Hemma hos Gabriel Landeskog och andra Avs-stjärnor i Denvers affluenta förorter gissar jag att det hålls rätt hårda tummar för Rangers ikväll.
De möter nog mycket hellre Blåskjortorna än playoff-maskinen från solen, men framförallt vill de såklart att denna serie fortsätter i all evighet.
• • •
Med lite tur får vi se The CEO of everything ikväll. Han har så mycket att stå i – det blir lätt så när man äger och ansvarar för allting – att han inte hunnit upp till Tampa tidigare under slutspelet, men nu går rykten att han siktats på stan och kan ha en repa i tikibaren planerad lite senare.
Det håller JAG tummarna för.
• • •
George Parros går förbi på pressläktaren. Tänkte ni ville veta.
• • •
Stämningen i Tampa börjar äntligen närma sig kokpunkten ikväll.
De har blivit så bortskämda med succé i den här staden att fansen inte riktigt lyckats mobilisera tillbörlig hetta tidigare under slutspelet – eller den här serien – men en kväll när de lokala hockeyhjältarna kan gå till Stanley Cup-final igen…ja, då blir till och med blaserade tampianer lite till sig.
• • •
Kaapo är i alla fall med och kickar fotboll strax innan matchvärmningen, så ännu finns det hopp om att Turk inte gått helt rouge.
• • •
New York-fans, däremot, ser vi färre av ikväll. De var många och kaxiga under Game 3 och 4, men nu kan till och med Sam Rosen gå på Tampas gator utan att bli stoppad varannan minut.
• • •
Det är den elfte juni 2022 och den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet når ett första, omvälvande klimax.
Om Tampa Bay Lightning vinner är de klara för final mot Colorado – och om istället New York Rangers väntar en klassisk Game 7 på Manhattan på tisdag.
Detta blir något att uppleva, det lovar jag.
Enjoy, vänner!