Do or Die I downtown Tampa, del 5 – The End

TAMPA – NY RANGERS 2-1 (Slut)
• • •
Ett tag var det Detroit, sedan Washington och Nashville, men nu har Tampa övertagit förstaplasten i racet om vilken stad, utöver New York, bofinken och bloggen tillbringat mest tid i – och mer blir det.
För yes indeed, Lightning har åter trängt sig förbi alla öst-konkurrenter och får för tredje året i rad sitta vid honnörsbordet under hockeyns stora bal på slottet.
Oerhört, faktiskt.
Eller som Jon Cooper uttrycker det:
– Att gå till en final var makalöst, det är ju vad man drömmer om som liten. Att ta sig till tre raka…det är egentligen otänkbart.
Ja, otänkbart – fast inte när de som har vinnarinstinkten inopererad i hjärteroten ger sig ut i dansen…
• • •
Rangers-spelarna är förkrossade, såklart. Mika har gråten i både ögon och röst när han 20-25 minuter efter slutsignalen sitter på podiet.
– Jag vill inte att det ska vara slut, säger han tyst.
Nej, man vill ju inte att en saga som den Blåskjortorna iscensatt denna vår ska det.
Men de kommer tilllbaka, framtiden är exceptionellt ljus för Manhattan-laget – och de kommer ha enorm nytta av de erfarenheter de erövrat i de här tre matchserierna.
Det är emellertid ingen tröst just nu och var så säker, smärtan kommer sitta i åtminstone fram till midsommar.
• • •
Jon Cooper är aldrig så bra på presskonferenserna som efter den här sortens segrar.
Nu ägnar han hela inledningen åt att uttrycka sin beundran för spelarna han coacher.
– Jag är otroligt imponerad. De har egentligen alla skäl i världen att bara lägga ner vapnen och säga, hey, vi har vunnit två raka, vi orkar inte mer. Men de vill fortfarande vinna och gör allt som behövs. Ja, jag har inget bättre ord än ”imponerad”.
Inte jag heller, faktiskt.
• • •
Gallant är inte så galant på sin presskonferens. När han får frågor om varför han petade Kaapo Kakko vägrar han svara:
– Jag kommer inte prata om det. Det här är inte tiden för det.
Nähä, när är tiden för det då?
Mycket svagt.
Å andra sidan: Det hade inte hjälpt med Kakko heller. Tampa är ännu så väldigt mycket bättre på slutspelshockey än Rangers. De kommer lära sig vad det lider, men som bloggens gamla gospel lyder:
Man måste förlora några gånger för att förstå hur man vinner.
• • •
Steven Stamkos håller på att segla upp som Tampas främste Conn Smythe-kandidat.
Han har nog aldrig varit bättre.
– Nej, det har han nog inte. Han har varit fantastisk i hela slutspelet och den snabba repliken efter Rangers kvittering ikväll var ingenting annat än mästerlig, säger Vigge när han kommer trampande i sin fina Panamahatt i korridoren utanför det provisoriska pressrummet.
Exakt.
Där, om någonsin, fick vi ett exempel på den där naturliga vinnarinstinkten jag orerade om i introt.
• • •
Jaha, nu är klockan sen i Tampa och sista beställningen på Tikibaren har redan förkunnats innan bloggen lämnat Amalie.
Så kan det gå.
Nu stänger vi butiken ett tag och återkommer i veckan från Denver.
Fram tills dess vet ni vad jag ska jobba med…