Girighet på pingstdagen

Greed is good…
På planet ner till västra Florida igår eftermiddag såg jag om Oliver Stones ”Wall Street” för jag vet inte vilken gång i ordningen – och kunde åter konstatera att det är en film fullspäckad med citat och visdomar som passar perfekt inför ett drama som det vi ska avnjuta i Amalie Arena i centrala Tampa denna förföriska pingstdag.
Som i scenen när Bud Fox efter envetet tjat äntligen får träffa idolen Gordon Gekko och innan han släpps in i den flamboyanta finansmannens grandiosa kontor tittar sig i en liten spegel, rättar till slipsknuten och utbrister:
– Well, life all comes down to a few moments. This is one of them.
Den här matchen, den tredje i östra konferensfinalen 2022, är ett sådant ögonblick för Mika Zibanejad, Adam Fox och alla andra i New York Rangers – ett sådant som har potential att definiera hela deras liv och kanske aldrig kommer åter.
Om de vinner skaffar de sig praktiskt taget ointagligt 3-0-övertag och har plötsligt ena benet inne i Stanley Cup-finalen. Om de istället förlorar släpper de in rytande lejonet Lightning i matchserien och då kan det guldglänsande tillfället gå förlorat.
En annan favoritsekvens är den i slutet, när Buds tillvaro rasat samman och han är på väg att bli gripen av polis för insiderbrott. Då kommer Lou Mannheim – Mister Samvete på firman Jackson Steinem & co – fram och lägger en ömsint hand på hans välekiperade axel och försöker inpränta en blytung sanning:
– Man looks in the abyss, there’s nothing staring back at him. At that moment man finds his character. And that is what keeps him out of the abyss.
Tampa Bay Lightning bör ha det klart för sig. I två långa, underbara år har en oavbruten segerfest pågått här nere och euforin formligen dallrat under den ständigt stekande sol som får fjärden och kanalerna runt downtown att gnistra så andlöst vackert varje dag. Men om de åker på en tredje raka förlust mot uppstickaren från New York kan partyt vara över. Med ett brak. Och då stirrar de rakt ner i Lou Mannheims avgrund…
Fast den verkliga klassikern är förstås Gekkos monolog om girighet på krisande pappersbruket Teldar Papers bolagstämma.
Det använde New York Posts eminente sportkrönikör Mike Vaccaro i en drapa om Rangers så sent som i början av veckan, vilket i någon mån innebär att jag plankar jag honom nu, men jag hävdar att den går att applicera på båda de inblandade lagens situation, så hur skamlöst det än kan tänkas te sig ber även jag att få återge den oförglömliga harang som innebar slutet för Teldars VD Mister Cromwell.
– Greed, for lack of a better word, is good. Greed is right, greed works. Greed clarifies, cuts through, and captures the essence of the evolutionary spirit. Greed, in all of its forms; greed for life, for money, for love, knowledge has marked the upward surge of mankind. And greed, you mark my words, will not only save Teldar Paper, but that other malfunctioning corporation called the USA.
Det där kan man förstås tycka vad man vill om, andemeningen går stick i stäv med vissa mainstream-ideologier många håller nära hjärtat, men det är utan tvekan en helig psalm för hockeylag som vill stånga sig till den final som utgör den här sportens slutgiltiga showdown.
Girigheten – det hänsynslösa begäret efter MER – är det som ger dem chansen att nå skatten vid regnbågens fot.
Lightning har som bekant vunnit två raka titlar och borde kanske vara mätta, men vore de det skulle de aldrig ha tagit sig ens så här långt. De är fortfarande lika glupska och lika lystna. De vill ha ännu mer – och just därför har de chansen att vinna ytterligare en gång.
Rangers, å sin sida, formligen paraderar genom playoff-omgångarna på ren lust och inspiration. De har redan åstadkommit mer än någon vågade drömma om när slutspelet började och skulle kunna sitta nöjda nu, framtiden är ju helt uppenbart deras. Men nej och nej. De har tvärtom fått blodad tand, känner vittring och tänker inte ge sig förrän de fått stilla sin vilda hunger efter mer, mer, mer.
Sålunda:

De kan fortsätta triumfera – tills det inte finns något kvar att erövra.
Vem som till slut gör det, vem som till slut bärgar den här serien, beror på vem som är mest hängiven i sin girighet och aldrig slutar kriga, ens för en sekund.
För det är förstås i playoff som i finansvärlden:
Lord Stanley never sleeps, pal…
• • •
Apropå ögonblick som måste tillvaratas:
Det är ytterligt sällsynt att matcher så här sent i Stanley Cup-slutspelet – när så makalöst mycket står på spel – avgörs på vad som kan kallas Sverige-vänliga tider.
Så nu, ärade kamrater i bloggens läsekrets – stammisar, U-båtar och alla andra – är det Carpe Dime monumentale som gäller.
Inte bara ska ni själva sluta upp och peppra spåret fullt med synpunkter, iakttagelser och skämt. Ni ska se till att alla ni känner – fru, barn, mormor, arbetskamrater, grannar – tränger in sig i leden runt den digitala lägerelden.
Ok?
Bra.
Då blir det här en legendarisk kväll.
• • •
När jag vaknade på mitt besynnerliga lilla Aloft-rum i morse hade det kommit ytterligare ett mail från en ”Lasse” – de heter ofta så, eller ”Leffe” – och denne Lasse ville upplysa mig om att jag är okunnig som inte inser att Rangers kommer vinna även idag och sedan svepa Bolts.
”Tampa var ju trötta och sega och begick en massa enkla misstag i de två matcherna i New York”, heter det.
En korrekt observation av Lasse. Det var de. Då. Men det finns inget som säger att de kommer vara lika risiga igen.
Tvärtom.
De har alltid haft en förmåga att samla sig till sina mest inspirerade insatser när pressen är som störst och den här matchen är den största utmaningen på hela säsongen.
Så jag törs lova att Hedman & co, med sina högljudda fans i ryggen, kommer häva sig upp på en helt annan nivå än på Manhattan och framförallt inte göra sig skyldiga till lika många hafsiga, slafsiga fadäser.
Och i så fall – watch out.
• • •
Det har alltid funnits starka kopplingar mellan New York och Florida. Det går rentav att hävda att det är metropolen 182 milnorr om Tampa som med sin tillförsel av människor och resurser skapat The Sunshine State. Den är för NYC vad Gotland är för svenska fastlandet. Typ.
Så det känns bara naturligt att planet igår var fullt med Rangers-fans – precis framför mig satt två vinpimplande gossar i jerseys med Messier och Zibanejad – och likaså att de och andra Gris-Ollar som tagit sig hit, eller redan bor här, tar över kvarteren runt den legendariska Tikibaren timmarna innan puckdrop.
Det här är liksom deras bakgård.
Men säg inget till Ekeliw, då blir han kränkt.
• • •
Däremot finns det, för att återknyta till vad som hände på Manhattan tidigare i veckan, inga skäl att tro att Rangers blir sämre bara för att de bytt estrad.
De bara växer och växer och blir bättre och bättre för varje match de spelar och jag kan inte se varför den
Respekt?
Den har de förlorat – för alla och envar.
Så en jämn, hård och bra hockeymatch borde vi under alla omständigheter få se under eftermiddagen.
• • •
Som ni som varit med ett tag vet bor jag helst på Marriott-hotellet vägg i vägg med Amalie när jag trekkar ner till Tampa, men där tar de ruskigt många bucks för ett rum denna helg, så jag har hamnat på ett Aloft utefter The River Walk
Inte mycket att skriva hem om – om det inte vore för att det var där Ondskan Ekeliw träffades av Amors pilar under Sportbladets Watch-it-Live-resa hösten 2019.
Så för oss avgudar honom – NHL-nörden framför alla andra – är det förstås holy ground.
• • •
Hur går den nu, storyn som Fredrik Wikingsson älskar att återge… jo, det var en gång en roulette-dealer i Vegas som tittade på mig och sa:
– I know a loser when I see one.
Jag tänkte samma tanke när jag såg Oilers-coachen Jay Woodcrofts presskonferens efter den förödande förlusten i Edmonton igår.
Han började babbla om domarna och MacKinnons slew foot och Kanes tackling hade han förstås inte sett och när coacher väljer att ta den vägen är deras lag alltid körda.
Hela laget får fel fokus, spelarna blir vresiga och frustrerade och tänker på annat än det de borde tänka på och plötsligt är serien över.
Trist.
• • •
Såvida inte Jon Cooper ljuger oss fulla kan Brayden Point inte spela ikväll heller och det är och förblir förstås ett avbräck monumentale.
Han hade nog behövts.
• • •
Råkar komma till rymdskeppets backstage-entré samtidigt som Sam Rosen, MSG-kommentatorn, och då blir det åter tydligt att Tampa är Gris-Olles stad just nu.
Sam blir överhopad av fans hemifrån som vill hälsa och ta selfies och göra high-fives.
Igen, säg inget till Ekeliw…
• • •
Ryggen? Fortfarande pretty fucked-up, men Tylenol Extra strength hjälper. I slutspelet måste man kunna lira fast man är skadad.
• • •
I skrivande stund har inget beslut om Evander Kane tagits, men förhör ska hållas, så han lär bli avstängd – och det är helt korrekt.
• • •
OK, er vän bofinken sitter inte så bra idag, det är fullt så det knakar i pressboxen men jag ska göra mitt bästa för att ordna en bra upplevelse även den här gången.
Nu åker vi och kom ihåg:
Greed is good…