Stanley Cup-finalen 2022

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ja, kära vänner – efter nio månader, en trälig försäsong, 1312 grundseriematcher, ett par utomhus-jippon, en All Star-baluns, ett inställt OS-uppehåll och sex veckors sprakande slutspelskrig är det slutligen heligt Karin Boye-läge i hockeyns sagovärld.
Colorado Avalanche och Tampa Bay Lightning ska göra upp i en showdown som sätter en gammal Stanley Cup-romantiker på svåra prov.
Bara med oerhörd ansträngning går det att värka fram ord som gör 2022 års version av Den Slutgiltiga Uppgörelsen rättvisa.
Även de femton tidigare finaler jag haft den oerhörda ynnesten att få bevaka har i varierande grad varit omvälvande larger-than-life-upplevelser, men den här duellen skickar ojämförliga rysningar genom er gamle bofink till NHL-korre.
Detta – Avalanche vs Lightning när sommarkvällarna är som mest förföriska – framstår i alla fall på förhand som alla moderna Stanley Cup-finalers moder; en epokgörande kioskvältare och blockbuster i vardande.
För en gångs skull är det verkligen de två bästa som möts i sista branta stigningen upp mot bergets topp – hockeyns Hillary Step, om ni kan er Mount Everest-terminologi.
Ja, Lightning slackade till och från i grundserien i år, men really – de senaste åren har Avalanche och Lightning varit NHL:s två supermakter och att ingen annan ovärdig kombattant, tack vare het målvakt eller någon överpresterande checking-specialist, den här gången lyckats tränga sig förbi dem i kön till den stora balen är en dream come true.
Vi fick aldrig se Kings mot Bruins i mitten av 10-talet, vi fick aldrig ta del av en kraftmätning mellan Chicago och Rangers när Henrik Lundqvists karriär stod i zenit och vi fick aldrig uppleva den sentida Lidas-versionen av Detroit Red Wings ta sig an den unge Ovetjkins Washington.
Men vi får vara vittnen när Colorado Avalanche och Tampa Bay Lightning rusar ikapp genom den tunna luftlagren, mot The Summit.
Magi, kamrater – inget annat än magi.
Så, med David Bowies ord: Take your protein pills and put your helmet on.
Välkommen till Stanley Cup-finalen 2022!
• • •
Tiden var knapp, men är man bara lite ihärdig går allt, så årets version av Stora Finaltipset blev, om jag får säga det själv, bästa på åtskilliga år.
Fler än någonsin deltog – och alla Top Guns svarade, även sådana som varit aningen tuffa att få tag i på senare år.
Kul kul kul, som min gamle vän skivhandlaren Ingemar Magnusson skulle sagt.
Så många eftersläntare har vi inte i år, men däremot ett par fina karaktärer jag glömde att höra av mig till, varmed de blev ledsna – och så en vars svar jag lyckades slarva bort i sammanställningen.
Så – några till.

– Tampa i sju.
Joe Smith, The Athletic, Tampa

– Jag har Tampa i sju nu.
Kevin Weekes

–4-2, Tampa.
Christian Gustafsson, Barometern (en av media-Sveriges spänstigaste skribenter – missa inte!)

– Du får en superresa mellan Coors i bergen och drinkar på tikibaren. Vilken dröm! Bloggen vinner! Och läsarna.
På isen är Vigge kung så jag tror Tampa tar det, men det krävs 7 matcher.
Henrik Ek, bloggens original gangster till sidekick

– Väldigt rolig final på förhand, blir nog sevärd! Tampa har lite bättre målvaktssida på förhand, men tycker Colorado har varit lite vassare under året. Makar och MacKinnon fixar biffen och Colorado vinner med 4-2.
Emil Ullbrand, Svenska Fans (som det var en ren skandal att jag glömde)

– Colorado 4-1. Tror att deras ”enklare” väg till finalen kommer bli avgörande. Sen att dom har har två ”djur” i Nate dogg och Makar. Tampa har ett ruskigt lag också med Hedman, Vas, Kuch, Stammer men tror ändå inte det räcker. Vilket talar om vad jag tycker om Colorado’s sammansatta lag.
Anton Axelsson, då och då kallad Pebbens brorsa
• • •
Den konstanta gåsguden i Denver senaste dygnen beror nu inte bara på att det är Avs och Bolts som ställs tåspets mot tåspets i manegen.
Det är de facto första gången vi gör det här på riktigt sedan våren 2019 – on site, med maffigt mediauppbåd på plats, hårdbevakade morning skates, nästan normal tillgång till medverkande spelare och ledare samt läktarsektioner fullknökade med fans i bägge hallarna.
2020 hade vi bubblan i Edmonton – en hemsk, hemsk styggelse – och även ifjol rådde något slags undantagstillstånd. Två finalmatcher avgjordes inför halvtomma läktare i Bell Centre – och även i Tampa gjordes alla intervjuer via Skype.
Nu, efter tre långa och svåra år, har cirkusen återuppstått.
Vi hade regelrätt Media Day i Ball Arena igår, vi trängs om utrymmet i ett jättelikt presscentra, det planeras fester på stan och vi kommer ha scrums utanför omklädningsrummen efter matcherna.
Halleluja, my lord, halleluja!
• • •
Det tar ett drygt dygn – sedan står det väldigt klart varför Denver kallas Mile High City.
Vi befinner oss 1609 meter över havet, så luften är betydligt tunnare än på de flesta platser där vi homo sapiens vanligen rör oss – och det känns, framförallt efter något dygn.
Nu har ju jag personligen inte precis Anders Gärderuds syreupptagningsförmåga till vardags heller, men här utbryter ett jävla flåsande och det drabbar alla, även elitidrottare som ska spela Stanley Cup-final.
– Killarna kände det efter träningen igår, men förhoppningsvis har vi hunnit acklimatiserat oss nu, säger Cooper efter finaldagens skate i detta hockeyns svar på Bolivia.
Ja, annars är det väl bara att bunkra upp med syrgastuber i båset.
• • •
Breaking News:
Ondskan Ekeliw tvekade ett tag, för allting är ju vidrigt dyrt just nu, men på tisdagskvällens tryckte han på ”Book”-knappen.
Det betyder att den unge mannen kommer till Tampa till Match 3 och sedan blir kvar i det han kallar ”Den heliga staden” under hela finalserien.
Otroligt kul, det. Jag har inte sett min unge vän sedan mars 2020. Kvällarna i tikibaren kommer bli episka.
För att inte tala om hur bra vår första podd-inspelning face to face sedan det senaste mötet – med Foppa i New York – för drygt två år sedan kommer bli.
Håll utkik!
• • •
Mer Breaking News: Brayden Point gör av allt att döma comeback i öppningsmatchen.
– Jag tror att han spelar, säger i alla fall Cooper.
Däremot är Nazem Kadri enligt Bednar fortfarande ”day to day” med sin pajade tumme – men även om coachen vägrar bekräfta tyder allt på att Darcy Kuemper startar i kassen.
• • • 
– We feel alive, säger Nathan MacKinnon när han får frågor hur laget upplever allt extraordinärt som händer just nu.
Ja, vem gör inte det. Det här – dessa finalveckor – är en ingenting annat än en sanndröm insprängd i almanackan.
Men för spelare som Mac och Landeskog och alla andra som aldrig varit med om detta förr måste känslan vara…revolutionerande.
De har drömt om Stanley Cup-final sedan de var barn och de senaste tre-fyra säsongerna haft den drömmen inom räckhåll utan att nå ända fram – och nu är de plötsligt här.
Undra på att det lyser i ögonen på dem.
• • •
Det här är typ sjunde-åttonde gången jag är i Denver, om jag räknat rätt, men jag kan inte påstå att jag fått något riktigt grepp om den rätt så spatiösa stadskärnan. Jag har inga barer eller krogar som jag kan kalla ”mina”, utom klassiska Cherry Cricket, fast den ligger i Cherry Creek.
Igår kväll blev jag dock medsläpad till ett etablissemang i närheten av baseboll-arenan Coors Field kallat Hayter’s – inte Haters, som jag lätt otrolig trodde först – och där fanns en takbar där det visade sig att det var alldeles ljuvligt att dricka några kalla i den ljumma Colorado-kvällen.
Så nu vet ni var ni förmodligen hittar en bofink under off-kvällarna.
Ja, kanske andra kvällar också. Klockan är bara 18.00, lokal Mountain-tid, när matcherna i Denver börjar.
Det är bra det…
• • •
I en liten spalt häromdagen hävdade jag att Hedman vs Landeskog är hetaste svenska finalmötet sedan Näslund vs Loob 1989 och 1986 – och det står jag fast vid.
Det råkar dessutom vara så att de är riktigt nära vänner – vilket man kan läsa om här
Så här såg de för övrigt ut under Media Day


Den blågula duellen blir verkligen något att följa. De är båda fysiska och aggressiva på isen – och de kommer mötas i praktiskt taget varje byte.
Om en vecka har de antagligen inte varmare känslor för varann än Seinfeld och Newman.
• • •
Första gången jag kom hit – om nu intresseklubben vill anteckna det – var i slutspelet 2008, under Avs holmgång mot Wild i förstarundan, så het att det det höll på att bli slagsmål till och med på pressläktaren.
Sen var jag här, i denna hall, under demokratiska konventet samma sommar, när Barack Obama officiellt utsågs till presidentkandidat.
Då var det nästan lika starka känslor i svallning som inför den här finalen…
• • •
Även Burra lirar som bekant med Avalanche, och till skillnad från sin kapten har han erfarenhet av den här sortens gala sedan tidigare.
Han vann ju med Washington för fyra år sedan – mot Vegas.
Så har Gabbe rådfrågat som landsman om hur det är att spela Stanley Cup-final?
– Mja, säger han, litegrann. Men framförallt inspirerar Andre genom sitt lugn. Han tar allt med en klackspark och ser till att stämningen aldrig blir för spänd. Vi kan alla lära oss av Burras sätt att vara.
Se där.
• • •
Bästa låten om Denver:
Dave Edmunds version av Bob Segers ”Get Out of Denver”.
Spela den jävligt högt innan matchen ikväll börjar.
• • •
Mitt tips?
Well, jag har gått och velat och våndats sedan slutsignalen i Amalie i lördags men tyckte mig till slut komma fram till att Tampa inte går att slå och tar det här med 4-2 i matcher.
Avalanche må vara bättre på att spela hockey, men Tampa är bättre på att vinna.
Fast när jag sitter och ser hemmalaget träna på förmiddagen drabbas jag av svåra tvivel.
De är vansinnigt snabba och då och då under resans gång har vissa av Tampas backar sett rätt långsamma ut…
• • •
Andra fina Denver-dängor som kan nämnas är Townes van Zandts ”Colorado Girl”, Warren Zevons ”Things To Do In Denver When You’re Dead”, Willie Nelsons ”Denver”, Hank Williams Jr:s ”OD’d in Denver” och, förstås John Denvers ”Rocky Mountain High”.
• • •
Fast jag är fortfarande – som alla andra – helt hundra på att Tampa har den tunga, tunga fördelen i kassen.
Andrej Vasilevskij är helt enkelt otroligt mycket bättre än Darcy Kuemper, det bara är så.
• • •
Det lär komma att bli ett satantiskt drag i Ball Arena-borgen i afton – både ljudmässigt och visuellt.
Kolla här


De har alltså inte laddat med vita handdukar vid varje säte – utan med pom pom-vippor. Och såna små armband som blinkar suggestivt.
Effektfullt, gissar jag.
Ja, förresten, där fick ni se ytterligare en bild på Gabbe – in action på morning skate. Så vi tar en likadan på Vigge också.

• • •
Åh, äntligen drar jag en jackpot i Game Winning Goal-lotteriet.
Palat!
Ondrej, fyll på reskassan åt mig!
• • •
Gary är i stan också, kommissionären, och han håller sedvanlig presskonferens ett par timmar innan puckdrop.
Inget särskilt framkommer, skulle jag vilja påstå, men han lovar oss – nästan – att vi ska få access till omklädningsrummen i höst igen.
Det vore magnifikt.
Jag andas också ut över beskedet att Stanley Cup inte åker till Ryssland i sommar.
Det hade varit omöjligt att acceptera.
• • •
Det finns bara 25 vanliga pressläktarplatser i Ball Arena, högt upp i ena hörnet; övriga ackrediterade, flera hundratals, sitter i en provisorisk auxillery-box vid sidan om.
Men på något sätt har bloggen fått en prime seat, mellan Daily Faceoff och Le Presse från Montreal.
Lätt chockerande, men något ska man väl för att man blivit senior i gemet.
Här är vyn

• • •
Cale Makar.
Cale Makar.
Cale Makar.
Ja, förlåt – jag bara över lite på att skriva ett namn jag gissar att vi kommer får höra oerhört mycket om de kommande veckorna.
• • •
Andra svenskar i mediacirkusen so far:
Bara Simba Sjöberg från HockeyNews.se och Lönta och fotograf Martin från Viasat.
Det är lite skral uppställning, det. Vi tycker alla att CEO Sibner, Kajsa Kex, Uffe Bodin och ytterligare några landsmän ska ta och kamma till sig och komma hit.
• • •
Foppa?
Inte här ännu, men det ryktas att han kanske dyker upp till en eventuell Game 5.
• • •
Hela jag skälver av eufori när jag nu ber att få förkunna följande:
Game on!
Stanley Cup-finalen 2022 börjar nu – och oändligt är vårt äventyr!