NHL-bloggen

Stanley Cup-finalen 2022, del 15

Sedan min första Stanley Cup-rodeo för femton år sedan har jag sett sammanlagt 91 finalmatcher – inklusive de två som spelades förra veckan.
Ingen av dem har, tror jag, känts intressantare än den som ska avgöras i Amalie Arena denna hutlöst ångande måndagkväll vid Mexikansks golfens östra kustlinje.
Nej, jag påstår förstås inte att denna tredje urladdning i 2022 års stora hockey-opera innefattar samma emotionella sprängkraft som Game 7 mellan Vancouver och Boston 2011 – eller ens samma nerv som elimination-matcherna mellan Detroit och Pittsburgh 2008. Inte några andra eliminationer-matcher heller, för den delen
Men den är just intressant.
Extremt intressant.
Frågorna är så många och så fascinerande – och de på förhand helt oförutsebara svaren får sådana genomgripande återverkningar.
Var det vi såg i Denver, lyder den allra mest angelägna, sanningen? Är Avalanche verkligen så otroligt dominanta som de såg ut i Game 1 och, framförallt, Game 2 – och har Lightning så få svar på deras vettlösa speed, deras skrämmande explosivitet, deras ursinniga forechecking och deras blixtrande skicklighet som det verkade?
Eller blir allt som vanligt när Steven med Kniven och hans kompisar får spela inför fansen hemma i rymdskeppet på Channelside Drive? Kan de göra mot den här motståndaren som de gjorde med Rangers? Klarar de med hjälp av sin omtalade mentala hårdhet och sin gränslösa erfarenhet av att sakta ner utmanarna från Colorado och göra storstilad comeback i ännu en matchserie?
Vidare:
Återuppstår den verklige Vasilevskij och blir lika omöjlig som alltid i obönhörliga måste-lägen – och förmår Bolts att exponera den betydligt svagare Darcy Kuemper? Den frågan kan också ställas så här: Kommer tampianerna skjuta några skott och skapa lite chanser?
Man undrar dessutom:
Har Jon Cooper klurat ut ytterligare ett taktiskt genidrag sedan i lördags – och är Jared Bednar i så fall beredd och har kloka motdrag i kavajärmen?
Jag har verkligen aning, alla alternativ känns möjliga – för att inte säga rimliga.
Men en sak är desto klarare:
Svaren kommer skriva historien om den här Stanley Cup-finalen, definiera dess karaktär och avgöra var Lord Stanley ska tillbringa sommaren 2022.
Om det visar sig att det som hände i de två första matcherna gav den helt sanna bilden av styrkeförhållandena är storyn över. Om inte – då kan det bli ett oändligt, ovisst äventyr i år också.
Så det är med ett alldeles extraordinärt sorts pirr och fladder i mellangärdet jag slår mig ner på min stol i Amalie Arena för att avnjuta min 92:a Stanley Cup-final.
Den är ingenting mindre än ett Defining Moment .
• • •
Det gick bra att flyga igår.
Typ.
Trots att avgångshallen på Denver International redan vid 06.00 påminde om innerplanen på Ullevi under en Håkan-konsert lyckades jag ta mig genom securityn hyggligt snabbt och planet lyfte de facto i tid.
Men kraftiga åskstormar väntade på typiskt sommarvis i Florida, så vi fick åka och cirkla i trekvart och när vi väl gick in för landning skakade det så jävligt att avtrycket av mina vilt utspärrade fingrar garanterat sitter kvar i armstödet på plats 8A i den United-kärran för evigt.
Vad man utsätter sig för bara för att få uppleva lite Stanley Cup-magi…
• • •
Ja, jag tycker också det lät mycket med 91 finalmatcher sedan 2007, men det stämmer – så jäkla många blockbusters har faktiskt bevittnats.
Så här ser sviten ut.
2007: Anaheim-Ottawa 5 matcher (4-1)
2008: Detroit-Pittsburgh 6 matcher (4-2)
2009: Detroit-Pittsburgh 7 matcher (3-4)
2010: Chicago-Philadelphia 6 matcher (4-2)
2011: Vancouver-Boston 7 matcher (3-4)
2012: New Jersey-LA 6 matcher (2-4)
2013: Chicago-Boston 6 matcher (4-2)
2014: LA-NY Rangers 5 matcher (4-1)
2015: Tampa-Chicago 6 matcher (4-2)
2016: Pittsburgh-San Jose 6 matcher (4-2)
2017: Pittsburgh-Nashville 6 matcher (4-2)
2018: Vegas-Washington 5 matcher (1-4)
2019: Boston-St Louis 7 matcher (3-4)
2020: Dallas-Tampa 6 matcher (2-4)
2021: Tampa-Montreal 5 matcher (5-1)
2022: Colorado-Tampa 2 matcher (2-0)
Och 5-6-7+6+7+6-6+5+6+6+6+5+7+6+5+2 – det är 91, det.
Någon sweep har jag som synes inte fått uppleva.
Ännu…
• • •
Dagens hetaste rykte:
Nazem Kadri gör comeback i Game 3.
Bednar beskriver både honom och Burra som day-to-day, men Kadri var med på värmningen i förmiddags och då satt Burra fortfarande på ett privat-jet på väg hit (och hann landa innan åskmolnen åter började stäva in från gulfen, hoppas jag), så nu har åtminstone några ledande journalister suggererat sig själva till övertygelse om att Åsas sötpojke faktiskt spelar.
Hos Tampa är det, återigen, Brayden Point som kallas day-to-day. Han såg okej ut i Denver, utan att direkt glänsa, men saknades på lagets första riktiga morning skate på en månad och Coop såg orolig ut när han pratade om honom efteråt.
Ojvoj.
• • •
Vi har inte hunnit ses ännu, men jodå – nu är Ondskan Ekeliw på plats i Tampa.
Han landade sent igår kväll, efter en massa wojne wojne med förseningar på JFK, och har sedan dess vilat ut hos sin kompis Sami en bit utanför stan.
Nu befinner han sig, i full Lightning-regalia, på förvärmning med de andra fansen utanför rymdskeppet.

Vi får väl nästan hoppas Tampa vinner bara för hans skull, eller hur?
• • •
En kryptisk Gabriel Landeskog väckte uppmärksamhet på sin presskonferens i morse – på svenska.
Henke Sjöberg hade ställt en fråga om Burra och kaptenen började prata om att det är tråkigt att den gode skåningen inte kan spela.
Sedan kom följande.
– Men å andra sidan…nä, jag ska nog nte säga något. Skitsamma.
Sjöberg, Lönta och och jag började förstås fnissa, varpå alla engelsktalande ville veta vad han sagt.
Det var svårt att förklara, så vi lurade i dem att han gjorde klart att han inte gillar kanadensare, haha.
• • •
OK, vi ska inte ljuga. Jag har inte sett alla 91 finalerna sedan 2007 live. 2011 hoppade jag över Game 5 för att det stod 2-2 och för att det var så jävla bökigt att flyga mellan Boston och Vancouver, 2020-given avgjordes i en bubbla och ifjol gick det bara att närvara under de tre matcher som spelades här i Tampa.
Men jag såg ju även de jag missade på tv, så 91 är ändå siffran som räknas.
Jo!
• • •

För mindre än 24 timmar sedan hade jag fortfarande känslan att Tampa inte vet hur de ska bete sig för att komma tillbaka in i den här finalserien, men hela stämningsläget förändrades i samma stund som jag klev in i Amalie i morse.

Det är liksom mästarnas hem, själva the Lion’s Den, och det går inte att föreställa sig att Ball Arena-matcherna ska kunna gå i repris på denna adress, där jag och alla andra sett de blåvita triumfera så många gånger genom åren.
Så nu lutar jag ändå åt att det blir fullt med hockeymurvlar på alla flighter från Florida tillbaka till Denver på torsdag.
• • •
Nu har det börjat röra på sig ordentligt bland de arbetslösa coacherna. Dallas kommer fortsättningsvis ledas av Pete DeBoer, tydligen.
Inte världens roligaste lösning kanske, men jag har inga allvarliga invändningar. Den gamla surpuppan är en gedigen hockeytränare.
• • •
Det bästa med flygresan igår var att jag fick hälsa på Chall-Åsa.
Efter sådär en och en halv timme upptäckte jag – som alltid begär fönsterplats, jag vill helt fåfängt veta vad som pågår där ute – en flod som jag förstod måste vara The Big Muddy. Den slingrade sig genom en centralort och den centralorten gick genom glaspyramiden nere vid ”hamnen” att identifiera som Memphis.
Now, jag vet inte exakt var Åsa bor, men ungefär, så jo – jag vinkade och sa ”Hej Åsa”.
• • •
Tre generationer Kniven är på plats på morning skate även idag. Steven tränar och längst ner vid plexit på ena kortsidan sitter pappa Chris med barnbarnet Carter.
Den lilla knatten – med små hockeyhandskar och liten hockeyklubba – blir snabbt favorit hos både media och pappas lagkamrater; de åker alla fram och fistbumpar i plexit.
Så fint.
• • •
Så ni inte tror att jag sitter och diktar ihop rövarhistorier om kändisarna ber jag att få torgföra den här Beauty & The Beast-bilden

Emily är bäst!
• • •
Sweep, för att nu återknyta till ett begrepp vissa Örby-bor just nu ser på som religiösa ser på grova svordomar, har vi faktiskt inte sett sedan andra halvan av 90-talet.
Men då var det desto vanligare, märkligt nog.
Eller vad sägs om detta:
1995: New Jersey – Detroit 4-0
1996: Colorado – Florida 4-0
1997: Detroit – Philadelphia 4-0
1998: Detroit – Washington 4-0.
Sedan dess har det alltså inte hänt och konspirationsteoretikerna vet förstås att det beror på att ligan inte vill ha så matcher på tv…
• • •
Själv är jag glad över att jag inte jobbar med tv (för att nu inte tala om hur glada tv-tittarna är över det…), för som just Emily kan vittna om tror folk att de får tycka och säga precis vad man vill om de som har fräckheten att visa sig i det mediet.
Det kan Lönta också. Vittna om att vissa är helt rubbade alltså.
Efter någon av matcherna mellan Rangers skrev en begåvning på Twitter så här:
”Din jävla k*kidiot, kommentera aldrig hockey igen, jävla Tamparöv”.
En annan begåvning hade följande råd:
”Sluta Kn*lla Mika!”
Folk är verkligen inte kloka.
Men okej…”K*kidiot” får väl ses som lite kreativt.
• • •
Precis när jag skriver detta – 17.20, lokal tid – går Gabriel Landeskog förbi i korridoren framför det provisoriska presscentret.
Han har lurar i öronen och en oerhört fokuserad blick. Jag har inte sett likadana ögon sedan Niklas Kronwall spelade final back in the day.
• • •
Att de flög hit honom, privat, i morse vittnar om att det ändå finns hopp om Burra.
Å andra sidan – det är verkligen inget bra tecken att han var tvungen att stanna i Denver en extra dag för vård.
Jag blir rent förbannad på hockeygudar som kan vara så taskiga. Han spelade ju sitt livs hockey när han fick den sketna pucken på handen.
Usch, som Ekan skulle sagt.
• • •
Wow, nu gick Mark Messier förbi också – och hälsade glatt. Vi har aldrig träffats så det var bara autopilot – många kändisar tar det säkra före det osäkra och hälsar på alla – men ändå.
The Captain, för fan!
• • •
Det går en media-buss mellan Sheraton, officiellt finalhotell, och Amalie och det är man tacksam för när man envisas med att bära kostym fast det är 35 plusgrader och 700-procentig luftfuktighet.
Nu på tidiga eftermiddagen blev det dock lite lustigt. Jag var den ende som dök upp till 16.00-avgången – och blev skjutsad i stor turistbuss i eget majestät.
Såna gånger vill man ju leka kung och springa runt och sitta i alla säten – bara för sakens skull.
Men det gjorde jag inte, jag är en sån tråkmåns nuförtiden.
• • •
Cale Makar och Devon Toews lovsjunger alla, med all rätt, varje dag, men youngblood Bowen Byram är min själ värd några trudelutter han också.
Man ska inte kunna spela så moget och klokt vid 21 års ålder, men han gör det i alla fall.
Fem plus får han härmed av bloggen – plus några toner ur Peter Bjorn & Johns ”Young Folks”.
• • •
Bara så ni hinner gå ut och köpa presenter…bofinken fyller år på torsdag.
Men ni behöver inte ta i, den Cadillac ni förstås skramlar ihop till måste inte vara av allra senaste modellen…
• • •
Efter Palat och Hedman kommer Manson, som det gamla ordstävet lyder.
Ja, jag drar alltså Josh Manson i dagens Game Winning Goal-lotteri.
Men den 20-dollarsedel jag kastar bort bara sved i fickan i alla fall.
• • •
Jag får ofta samma fråga i korridorerna:
Är Hedman skadad?
Inte vad jag vet, men han stod inte riktigt att känna igen i de två första matcherna; begick okaraktäristiska misstag och verkade obekväm med pucken.
Så såg det å andra ut även i de inledande ronderna mot Rangers och sedan blev det bra i alla fall.
Förhoppningsvis får vi samma uppryckning nu – eller så börjar även jag misstänka att han ÄR skadad.
• • •
Ekeliw är inte den ende lille killen Bolts borde spela för ikväll. Här är några jämnåriga vars närvaro också borde inspirera till stordåd.

• • •
Gabbe, däremot, är bevisligen skadad. Han deltar aldrig i träningar eller skates utan får omvårdnad istället – troligen för det onda knäet.
Men han kan i alla fall spela, tack och lov, och jag känner det starkt – han kommer böka in ett mål ikväll igen.
• • •
Om det inte blir för sent ska jag förstås försöka träffa Ondskan i tikibaren efter matchen, men alldeles oavsett träffas vi för podd-inspelning imorrn.
Det blir första face-to-face-inspelningen sedan mars 2020, så det får ni inte missa.
• • •
Det är verkligen fantastiskt, men jag föräras prime location även på den här pressläktaren.
Den unge rookie-bofink – well, yngre i alla fall – som tassade omkring i hallarna i Anaheim och Ottawa våren 2007 hade inte trott sina ögon.
Då kände jag ingen mer än Stefan Åsberg och Calle Johansson, fattade inget om nånting och upplevde alltihop som pretty överväldigande.
Femton år senare…nä, nu ska vi inte hålla på och vara sentimentala.
• • •
Frida, inget dumt tips om Bellemare. Och han pratar så vacker svenska på presskonferenserna att han förtjänar en kväll som hjälte.
• • •
De pumpar Daft Punk i Amalie en dryg timme innan puckdrop och det gör de alldeles rätt i. Jag älskar Daft Punk!
• • •
Nu kommer det rapporter om att Ekeliw dricker öl på en bar också.
Ojvoj, hur ska det här sluta?
• • •

– Nu får vi se vad vi är gjorde av. Det är dags att ”man up”, sa lagkapten Steven Stamkos efter brakförlusten i lördags.
Exakt, nu får vi alla se.
Ett defining moment är här.
Välkommen till Del 3 i Det Stora Äventyret.

Per Bjurman