Stanley Cup-finalen 2022, del 27

Just som den ljusa midsommarkvällens magi börjar tätna rullar Bill Pritchard och Mike Bolt in den nypolerade, gnistrande Stanley Cup-bucklan bakom kulisserna i Ball Arena och plötsligt händer det.
Rent Shakesperianska dimensioner öppnar sig i Stanley Cup-finalen.
När Den Störste, William Shakespeare, skrev ”En midsommarnatts dröm” tänkte han förmodligen inte på hockey – särskilt inte som han levde och verkade på 1500-talet.. – men det går att låtsas att han gjorde det.
En av karaktärerna i den klassiska komedin heter, faktiskt, Puck och den vilda åtrå den avgudade barden från Stratford-upon-Avon skildrade skulle mycket väl kunna handla om den dito som driver de besatta hockeyriddare som är beredda att spränga sina egna hjärtan för att få omfamna en silverkruka som i deras trossamfund äger samma status som Moses stenplattor äger i kristendomen.
Men framförallt:
Vi kan få uppleva en av tidernas midsommarnattsdrömmar här i Denver denna 24 juni demonernas år 2022.
Ni vet vad vi gått upp i för slags stabsläge.
Colorado Avalanche står vid själva tröskeln till The Promised Land och blir mästare om de slår Tampa Bay Lightning i kvällens Game 5 i Ball Arena.
För denna landsända, denna stad, denna klubb och dessa spelare vore det som vår ”Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome” 1994 – bara ännu större.
Visserligen högtidlighåller USA inte denna ljuvliga helg, men ändå. Metropolen vid det stora bergets fot har inte sett sitt lag vinna på över två decennier och spelarna…ja, spelarna. De är i sanning Shakespeare-karaktärer med skridskor på fötterna.
I hela sina liv har Gabriel Landeskog, Nathan MacKinnon, Cale Makar, Darcy Kuemper, Nazem Kadri, Erik Johnson, Jack Johnson och de andra väntat på den här kvällen. Det är hit, till just den här stunden, de varit på väg sedan de tog sina första skridskoskär på ruset vatten. Det är för det här ögonblicket de offrat all tid, uthärdat all smärta, kräkts av utmattning i barmarksträningens alla skogsbackar och avhållit sig från allt roligt alla mindre nogräknade kompisar njutit av
Så om det händer nu, om de får sin buckla som Romeo till slut fick Julia – för att nu knyta ihop det här temat… – utbryter en drömnatt inte ens Shakespeare hade kunnat beskriva.
• • •
Tack så hjärtligt för alla födelsedagshälsningar igår, de värmde en gammal bofink.
Det blev en minnesvärd birthday bash, inklusive middag på förstklassigt stekhus och fint rajtantajtan på Hayter’s takservering.
Där kom det plötsligt fram en landsman och sa hej och gratulerade och ni förstår ju vem det var.
Just det, allas vår Art Vandeley, på plats i Denver för årets stora happening.
Fantastiskt, spåret är överallt!
Det var dock inte 22 jag fyllde och allt det här flängandet och stressanden och partajandet sliter på en gammal farbror, så jag traskade hem till hotellet redan vid elvatiden.
Man måste inse sina begränsningar, det är också viktigt i en Stanley Cup-final.
• • •
Som det sett ut under större delen av finalen kan det kanske vara svårt att föreställa sig att Tampa ska kunna besegra Colorado i den här matchen.
Men Colorado kan.
Ja, de kan slå sig själva, menar jag.
Det har hänt gång efter annan när aldrig så briljanta, mentalt starka och vanligtvis iskalla virtuoser plötsligt har chansen att avgöra Stanley Cup-finalen.
Så nära sina eviga drömmars mål blir de plötsligt så nervösa att det slår över i rädsla och ångest och plötsligt kan de inte fungera överhuvudtaget.
Som i Game 5 i finalen 2008. Då hade Red Wings chansen att avgöra hemma i The Joe och vi var alla tvärsäkra på att de skulle göra det, men när matchen började lyste rampfebern om alla som aldrig medverkat i en så enorm duell tidigare.
Det blev bättre ju matchen led – vilket den gjorde ett tag; först i mitten av tredje övertidsperioden avgjorde Petr Sykora för pingvinerna – men de inledande minuterna fanns det de som inte kunde hålla i klubborna och undvek pucken som man undviker en apterad handgranat.
Där finns det definitivt en möjlighet för de ärrade tampianerna…
• • •
Tack för drinken också, Mister Vandeley!
Det stod visserligen ”Gary Bettman” på lappen som servitören räckte över med en utsökt blandad GT, men så lätt lurar man inte mig!

• • •
Enligt Bednar finns en chans att Burra gör comeback i afton.
Det vore ju smaskens, men jag tror det när jag ser det. Coacherna är vid det här laget lika tvetungade som ormar och lämnar ingen pålitlig information alls om skadeläget.
Så vi kan bara avvakta och så både vad gäller favoritskåningen och Point, Cernak och Cirelli.
• • •
Flygningen igår gick okej, vi kom iväg från Tampa International i tid och turbulens att tala om väntade först de sista 20 minuterna.
Det börjar dock, som sagt, ta lite på krafterna med resor fram och tillbaka – och fortsätter det med ytterligare ett par ronder blir det riktigt brutalt
Fast det får man inte tänka på och än mindre gnälla över. Man måste påminna sig att det finns miljoner som skulle ge vad som helst för att få ligga på rull mellan Stanley Cup-finaler, fokusera på allt det underbara – matcherna, intervjuerna, hänget, festerna, Simba Sjöberg, Lönta Lindqvist – och inse att tid för vila kommer sedan.
• • •
Han har bett om ursäkt sedan dess, men jag kan inte riktigt skaka av mig intrycken från Jon Coopers emotionella, underliga presskonferens i Amalie i torsdags.
Han har gjort allt rätt under Lightnings mini-dynasti; sagt rätt saker och utstrålat rätt saker och av allt att döma tänkt rätt saker, men där såg vi för första gången en spricka i fasaden.
Den slicke advokaten tappade ansiktet, visade vad han verkligen känner och vred fokus åt helt fel håll.
I vad mån det betyder någonting två dygn senare vet jag inte, men antagligen litegrann.
Allt är inte lika lugnt och tryggt som vanligt i Tampa-land.
• • •
Tar efter morning skate en uppiggande liten promenad på centrala Denvers rätt risiga gator och går rakt in i delar av amerikanska damlandslaget i fotboll – med Megan Rapinoe i spetsen.
Oväntat, men en snabb googling visar att de spelar vänskapsmatch mot Colombia här i stan imorrn, så there you go.
• • •
Situationen Cooper som spräckte Fort Cooper finns det inga skäl att fortsätta idissla.
Jo, Avs gjorde ett rörigt i-flykten-byte och hade fler än fem utespelare på isen när Kadri avgjorde, men så ser det ut vid åtskilliga tillfällen i varenda match och Bolts hade själva millimetrarna på sin sida i en exakt likadan incident i konferensfinalen mot NY Islanders ifjol.
Så – glöm det nu, tampianer.
• • •
När vi nu dragit upp Moses och hans stentavlor måste det påpekas att de finns Tio Budord även om hur en Elimination-match i Stanley Cup-finalen ska spelas.
De lyder så här och finns insprängda i berggrunden under gamla Forum i Montreal.
1. Du skall ge allt i alla byten.
2. Du skall skjuta så fort du får läge.
3. Du skall åka skridskor så det slår gnistor i isen.
4. Du skall vinna alla närkamper.
5. Du skall inte ta utvisningar.
6. Du skall täcka alla skott du kan – och helst några till.
7. Du skall inte gnälla och beklaga dig och ha offentliga synpunkter på domare och motspelare och fansen, för då visar du att du har helt fokus.
8. Du skall trycka undan alla känslor, upplyftande såväl som nedslående, och kan inte släppa loss dem förrän allt är sagt och gjort.
9. Du skall inse att detta kan vara enda gången i livet du får uppleva detta – och agera accordingly.
10. Du skall vara tillgänglig för, och prata med, media – särskilt om en som kallas Bofinken håller fram mikrofonen.
Allt klart?
• • •
Men man kan, apropå too-many-men-debatten, fortfarande ställa den här frågan:
Kan Nazem Kadri göra någonting alls utan att det blir kontrovers?
• • •
Now, Tampa är Tampa. De såg trötta ut under förlängningen i match 4, men ni vet hur de är. Med ryggen mot väggen blir de lika farliga som sårade lejon och spelar sina allra bästa, tyngsta och giftigaste hockey.
Dessutom:
Gustav Vasy, den fenomenale fantomen, stjäl ofta just såna här matcher.
Så de Avs-fans som tror att det är klart och redan tagit ut en Game 5-seger i förskott bör sätta på sig skjortan igen.
Det här blir fruktansvärt tufft.
• • •
Charles Barkley syntes inte till i Denver-vimlet igår kväll.
En besvikelse.
• • •
Så här såg det ut när Bolts höll vad som kan ha varit säsongens sista morning skate.

Och så här var det på Avalanches motsvarighet.

De slog säkerligen bort den direkt, för det måste man, men jodå – nog svischade den förbjudna tanken förbi i hjärnsubstansen.
• • •
Ikväll ska Bofinkens Conn Smythe-röster in också. I alla elimination-finaler måste ettan, tvåan och trean mailas till the powers that be allra senast i mitten av tredje perioden.
Vi ska väl invänta Game 5-övningarna också, men jag tror jag har min trio rätt klar.
Hur skulle du rösta?
• • •
Det körde ihop sig för Winnipeg Jets idag.
Barry Trotz tackade till slut nej till coachjobbet i hemstaden, för att istället fokusera på sin familj ett tag, så nu står Manitoba-klubben med skräppan i handen, utan andra alternativ.
Men hey, David Quinn är fortfarande tillgänglig.
• • • 
Keeper of The Cup Pritchard och hans närmaste man, den mycket trivsamme Mike Bolt, står och myser i finkostymerna när jag anländer till Ball-arenan fyra timmar innan puckdrop och så fort jag får syn på dem hugger det till i mellangärdet.
Pokalen de ständigt vakar över och nu tagit till Denver har rent hypnotisk kraft
Så fort den finns i närheten när det ska spelas hockey är det som att hela verkligheten drar efter andan. Atmosfären förtätas, det börjar knastra i luften.
Oh, man, vi är här nu…
• • •
Apropå coacher – jag har aldrig avundats Dan Bylsma med någon särskild hetta, men nu gör jag.
Han har nämligen fått jobbet som coach åt Seattles AHL-lag utanför Palm Springs, Coachella Valley Firebirds, och ska alltså bosätta sig där.
Ingen i hockeyvärlden kommer att ha det bättre.
• • •
Vill ni se bofinken kvittra kan ni gå in på Viaplays Instagram-konto och kolla.
För några timmar sedan spelade Lönta in en liten skvätt där jag pratar om mina känslor inför denna oerhörda match.
• • •
App app, Denver…plötsligt dyker det upp helt nya karaktärer i det provisoriska pressrummet. Lokala tv-journalister och sånt. Och de verkar tro att allt redan är klart och att de ska få leverera stormande glädjerapporter i kvällssändningarna.
När sådana attityder slår rot är det fara och färde,.
• • •
Mer coach-nytt: Luke Richardson tar över i Chicago. Lite lovande ändå. Han känns modernare och piggare än alla andra namn som recyclas om och om igen.
• • •
Man kunde ju tro att Ekeliw fick nog av torsk i torsdags, men redan morgonen därpå var han helt sensationellt ute och fiskade i Tampa-bukten.

Ikväll hälsar han att han är för nervös för att röra sig bland människor och väljer därför tv vid poolkanten framför watch-partyt utanför arena och Hattricks.
Lite defensivt, det…
P.S Ja, jag drog skämtet om torsk på Twitter igår, men alla är inte på sociala medier – de smarta håller sig undan, skulle jag säga – så det finns fog för en repris här.
• • •
Det är fortfarande Darcy Kuemper som vaktar Avalanches kasse, ber jag att få påminna de segervissa om också.
• • •
Det börjar äntligen tätna i de svenska medialeden. Från och med nu är även Bora Bora-Johan med i cirkusen – liksom Annika Greder Duncan från Sveriges Radio.
Känn den ökande pressen, Gabbe och Burra!
• • •
Mitt namn i game-winning-goal-poolen ikväll:
Devon Toews.
Well, Devon det är du som får kompensera för utebliven sill, snaps och dans i gryningen, när det brinner i martallens topp.
• • •
Nu är det så där många som vet exakt vad som ska hända igen.
Lallare.
Ingen vet någonting – och om några timmar pratar vi om saker vi såhär på förhand inte har en aning om att vi kommer vara engagerade i.
• • •
Victor Hedman gjorde en av karriärens matcher i torsdags och här kommer en till, känner jag dock på mig.
• • •
Haha, plötsligt är det någon som ropar på bofinken från läktarsektionen nedanför pressboxen och där är han igen – Art Vandeley från spåret.
• • •
När jag såsmåningom – förhoppningsvis är det långt dit – tänker tillbaka på mitt liv är det kvällar som denna jag kommer minnas med störst värme.
Bara några gånger under sin tid på denna planet får man vara med om såna här elektriska larger-than-life-happenings.

Det är en sådan kick, en sådan exalterande lyckotripp, att jag knappt kan tro det är sånt.
Välkommen till Game 5 i Stanley Cup-finalen 2022.
Oändligt är vårt stora äventyr – men nu kan det ta slut…