Stanley Cup-finalen 2022, del 32

En förtrollad saga, en episk myt, en ödesmättad helgonberättelse…
Kalla den vad ni vill, men Stanley Cup-finalen 2022 håller på att förvandlas till något mycket större än blott en mästerskapsserie med en åtrådd pokal i potten.
Redan innan femte slaget i Denver i förrgår gick det att se på spelarna att de liksom trätt in i en ny dimension – en där skyddsnät saknas och ingen får bedövning.
Deras slutspelsskägg är nu så yviga, deras kroppar så tilltygade och deras blickar så hårda och illusionslösa att de mest påminner om karaktärerna i en film om ett skyttegravskrig som pågått för evigt.
Och under matchen, när ungefär 30 minuter hade passerat, hände något med själva spelet också,
Det var verkligen som att alla på isen insåg att de stod inför ett sanningens obönhörliga ögonblick och i ett slag började pressa sig bortom begränsningar som alltid framstått som helt definitiva.
Åtskilliga på isen trodde garanterat inte att de kunde hantera sådan obegriplig speed, intensitet och aggressivitet – men plötsligt kunde de bara det.
För att de måste.
Herregud, i tredje perioden hade vi ju sekvenser när spelet bara sköljde fram och tillbaka, utan avblåsningar, likt de rasande vattenmassorna på Floridas bredaste stränder under en Kategori 5-orkan.
De gånger jag upplevt att Stanley Cup-bataljer fortsatt upp på den här surrealistiska nivån kan räknas på den synsvage slaktarens kvarvarande fingrar.

Den Game 5 i 2008-finalen jag ständigt tjatar om hade samma karaktärsdrag. Likaså den ikoniska konferensfinal Kings och Blackhawks utkämpade 2014. Och så var det ju några matcher mellan Penguins och Capitals i slutet av 00-talet som brändes fast på näthinnan för alltid.
Jo, det är där, bland de verkliga klassikerna, vi rör oss nu – och ikväll fortsätter The Battle med en sjätte detonation i Amalie Arena i Tampa.
Den kommer bli precis lika sensationell, det törs jag lova. När matchserier sprängt sig genom logikens och naturlagarnas barriärer och försvunnit ner i den här sortens rabbit hole finns ingen återvändo.
Så kära ni, mina vänner i bloggens magiska lilla värld, offra allt ni behöver offra för att få vara vittnen i natt.
Ytterligt få gånger i livet får man chansen att se hockeymatcher – ja, tilldragelser överhuvudtaget – som lovar så här mycket.
• • •
Ja, jag kan rentav säga att finaler som denna är värd all miserabel logistik.
Den här etappen, mellan Game 5 och Game 6, blev riktigt brutal.
Så fort slutsignalen ljöd i Ball Arena på midsommarafton sköt priserna för de få flygbiljetter som fanns kvar mellan Denver och Tampa iväg mot astronomiska nivåer och vi pappskallar som inte hade säkrat avbokningsbara biljetter redan på förhand satt där med kallsvett i pannan och googlade efter flighter så det glödde i fingertopparna.
Jag trodde under ett par skräckinjagande minuter att det inte skulle gå med mindre än en svindyr flight till Atlanta och sedan hyrbilstur i åtta timmar, men till slut trollade jag fram en Southwest-resa med connection i Austin, av alla ställen.
Now, att flyga Southwest, om ni inte känner till det, är som att sitta i baksätet i en Morris Mini, också känd som hundkoja, med fyra andra under en roadtrip från Pajala till Sölvesborg – men utan hundkojans pålitlighet. De är flygbranschens Axl Rose och ställer in och blir försenade på ren rutin.
Men det gick bra och igen – värt det när en så här magnifik final spelas.
• • •
Nu har jag dock säkrat en biljett – ombokningsbar – till imorrn.
Utifall.
Och min gissning är att vi får ta oss ut över kontinenten ytterligare en gång.
Den här finalen är på något vis predestinerad att nå hela vägen fram till Game 7, eller hur?
• • •
Burra eller inte Burra, det är frågan – för att nu återknyta till skalden från förra introt.
Han gjorde ett mycket kortfattat framträdande vid dagens morning skate och på presskonferensen efteråt svarade coach Bednar ”Vi får se” på frågan om skåningen kommer spela Game 6.
Han skulle behövas, det är helt klart. Han är ju något så unikt som en människa som kan göra mål på Andrej Vasilevskij…
• • •
Austin har det gått några år sedan jag besökte senast och jag får nästan lust att stanna nu när jag mellanlandar, för redan flygplatsen påminner om vilken ljuvlig, livfull musikstad det är.
Final pågår dock, så jag får nöja mig med ett par timmar i Saxon Pub-filialen i terminalen, men det duger gott – särskilt som Bora Bora-Johan plötsligt dyker upp.
Utan sombrero, tyvärr, men ändå.

Fotnot: Det ser här ut som att jag håller vansinnigt mycket högre öltempo än Johan, men jag hade till skillnad från honom suttit i baren ett tag när bilden togs!
• • •
Avalanche kan dock inte tillåta att matchserien fortsätter i ytterligare några dygn, för som jag påpekar i den här krönikan idag är det i princip omöjligt att slå Tampa Bay Lightning i Game 7.
Det är i såna matcher de blir verkliga monster och skulle stänga ner Gud själv om han dök upp på isen.
Så ska Gabbe & co någonsin pressa sig till en lika makalös insats som i Rond 2 är det nu.
Sedan kan det vara för sent.
• • •
Point?
Det är ingen – häpp! – point att ens fråga.
Han spelar inte.
• • •
Det var en liten skara i Stora Finaltipset som fått framstått som extra speciell om pucken studsat lite annorlunda i fredags. De enda som tippade 4-1 till Colorado var Uffe Samuelsson, Niklas Wikegård, Claes Elefalk, Pontus Höök, Disco Kristoffersson, Linus Hugosson och Dan Augustsson.
De som kan få rätt ikväll är desto fler. Här har vi hela listan med 4-2-till-Colorado-tippare:

Börje Salming
Jonathan Ekeliw (!)
Tomas Ros
Elias Pettersson
Johanna Dahlén
Larry Brooks
Patrik Allvin
Camilla Westin
Mats Näslund
Samantha Pell
Johan Kingfors
Lill-Pröjsarn
Alex Edler
Brendan Shinnimin
Mark Spector
Oskar Sundqvist
Inge Hammarström
Niclas Viberg
Linus Omark
Greg Wyshynski
Fredrik Bremberg
Ida Björnstad och Mattias Ekholm
Leif Boork
Helene Elliott
Anders Kallur
Mark Lazerus
Niklas Jihde
Dan Rosen
Andreas Lilja
Linus Johansson
Marcus Ragnarsson
Terry Koshan
Seth Rorabaugh
Mike Helber
Brian McNally
J-F Chaumont
Robin Lindgren
Robert Perlskog
Fredrik Warg
Janne Bengtsson
Joakim Nordström
Björn Oldeen
Malin Wahlberg
Sebastian Norén
Jörgen Källström
Anders ”Masken” Carlsson
Håkan Loob

Ojvoj.
• • •
En i denna samling bjöd jag på lunch tidigare idag, på JW Marriott.

Ondskan heter han och han tror att han kan få önska resultat genom att tippa tvärtemot vad han hoppas.
Jag ska be att få let him in on a secret:
Sånt gör varken till eller från!
• • •
Under presskonferensen i morse fick Cooper frågor om rutiner och svarade att alla har rutiner, ”ni med, ni går säkert till samma caféer varje gång ni är här”.
Puck Daddy Wyshynski replikerade direkt
– Café…det är ett kordord va?
Då blev Coop glad och skrattade gott.
Se där, det är bra att stämningen emellanåt lättas upp även i så här pressande sammanhang.
• • •
Ett bekymmer med det här varannan-dag-flängandet är att det inte går att sköta om garderoben på tillbörligt vis.
Förr, när vi hade två dagar mellan matcher under den sista, mödosamma 5-6-7-given, hann man lämna in tvätt på hotellet då och då, men det funkar inte nu – då blir paltorna kvar när man själv åkt vidare.
Så jag stryker, tvättar i handställ och hänger skjortor, kavajer och byxor på ångning i duschen.
Det är ett hårt jobb men någon måste göra det.
• • •
Precis när jag skriver det här – 16.55 lokal tid – går Den Knotige, Nick Paul, förbi pressrummet.
Han har kostym – men inga strumpor i skorna.
DET är fult det. Fruktansvärt fult!
• • •
Efter lunchen med Ekan – som nu värmt duktigt i tikibaren – sitter jag på helspänn och väntar på beskedet om vilka som blir invalda i Hockey Hall of Fame i år.
Tills jag inser att det beskedet kommer först i morrn.
Hallå.
Bröderna Sedin, Zäta och Alfie är alla ”eligible” och jag tycker de som bestämmer kan göra hela evenemanget till en happy svenskfest denna gång.
• • •
Cooper har för övrigt helt rätt. Även jag håller mig med rutiner i Tampa. Caféer vet jag inte så mycket om, men off-kvällar finns det ett antal specifika bardiskar i hans hemstad jag gärna uppsöker – efter att ha inlett det som ska bli ett bloggintro ett dygn senare.
Själva finaldagarna går jag till Amalie på morning skate – mest för att komma i stämning och hänga med kollegorna, så här djupt in i en serie blir inget nytt av värde nånsin sagt. Sedan äter jag lunch, gärna på Marriott-verandan, och går tillbaka till hotellet och fortsätter hamra på introt. Fyra och en halv timme före matchstart tar jag dagens andra dusch, sätter på mig finalstassen och går tillbaka till hallen och slutför den här textblaffan.
Nöjd så, Jon?
• • •
Som ni sett tar Cirelli inte längre tekningar och ryktet säger att han inte ens kan lyfta armarna ovanför huvudet – det gör för ont.
Men finalhockey spelar han ändå.
Det är alldeles sanslöst, det de här unga männen är beredda att göra för att få förverkliga sin dröm.
• • •
Hattmyran, Lidas var inte bara förste svenske kaptenen att ta emot – han var den förste europeiske.
Varken Selänne eller Kurri var kaptener och fick såldes inte äran – och det har inga andra finländare senare heller fått.
Däremot har Zdeno Chara och Alex Ovetjkin följt Lidas i de europeiska fotspåren.
• • •
Nu kom stora delen av Avalanche-truppen traskande också – alla med strumpor i skorna – och aldrig har de sett mer sammanbitna ut.
”This ends tonight”, ser det till exempel ut som att Gabbe tänker med blicken fäst vid en punkt någonstans långt, långt bort.
• • •
Random bild från tikibaren en random kväll.

Ja, ventilerna måste öppnas ibland, så trycket lättar.
• • •
Svenska mediahopen i Amalie Arena.

Från vänster: Viaplays fotograf Martin, Lönta Lindqvist, Simba Sjöberg/Sjögren/Sjöstedt/Sjölund/eller vad han nu heter samt Bora Bora-Johan.
Illuster samling, det får man säga.
• • •
Min kille i Game-winning-poolen denna sjätte holmgång:
Mikko Rantanen.
Hm, inte så dumt, det…
• • •
Apropå eventualiteten att Gabbe får ta emot bucklan debatteras vem han först räcker över den till.
Hetaste tipset: Erik Johnson. Han har tillhört organisationen längre än någon annan och är den den ende som spelat med Gabriel varje säsong sedan hösten 2011.
Om Bolts tvingar fram Game 7 och vinner igen måste det bli Corey Perry, right?
• • •
Woah, bad news för Avs-fansen: Niskan haltar förbi med badtoffla på ena foten. Han kan, faktiskt, knappt gå. Om han spelar ändå är det helt…nuts.
• • •
In med Frankie!
Nä, det är försent nu, Bednar skulle orsaka kaos om han tog det beslutet i Game 6 i en final – men han skulle ridit vidare med tjecken när han klev in tidigare i slutspelet.
• • •
Ondskan sitter ikväll med vad han kallar ”klacken”. Det är ingen klack i europeisk mening, bara ett sällskap som drar igång hurtiga ramsor ibland – men ni kan vara helt försäkrade om att vår vän hakar på.
Ibland, efter en öl eller två, börjar han ju skandera ”I believe that we can win” fast ingen hockey spelas överhuvudtaget.
Nu, i en final…jag önskar verkligen jag kunde se honom.
• • •
Av de femton lag jag sett spela hem cupen är det bara fem som lyckats göra det på hemmaplan
Ducks 2007, Kings 2012 och 2014, Blackhawks 2015 samt Tampa 2021.
Det är betydligt vanligare att man vinner på bortaplan och får jag gissa beror det på att det blir lättare att spela ut när man inte SKA vinna.
Den lilla aspekten skulle kunna tala för Avs ikväll, men jag vet verkligen inte.
• • •
Grej jag inte kan vänta på när det här är över:
En heldag på biografen i Kip’s Bay. Först den färska Elvis-filmen vid 11.00-föreställningen, sedan ”Top Gun” och så senaste ”Jurassic Park”.
Blir det redan på tisdag – eller först framåt torsdag-fredag?
Vi vet snart.
• • •
Som surfaren Mark Foo sa:
”If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price”.
Det är lejonen i Colorado Avalanche och Tampa Bay Lightning förhoppningsvis medvetna om när den fantastiska Stanley Cup-finalen 2022 nu når ännu ett hisnande klimax.
Nu åker vi – och oändligt är vårt stora äventyr…