En ny säsong börjar nu

Knirr…knarr…gnissel…knak.
Åh, det tar emot när jag efter en och en halv månad försöker öppna porten till NHL-bloggen på nytt.
Den är stor och tung, gångjärnen har rostat igen och gammalt damm torkat in i både golv- och dörrlister. Men med en maffig axeltackling a la Landeskog får jag till slut upp den och kan, med hjärtat fullt av sång och solsken, förkunna:
Härmed börjar en ny säsong runt vår gammal lägereld – och brasan kommer spraka oavbrutet i tio månader från och med nu.
Exalterande, inte sant?
Now, träningscamperna börjar först om några veckor och till Opening Night, den jublande högtid somliga av oss längtat otåligt efter ända sedan Avalanches Stanley Cup-fest utbröt på isen i Amalie Arena 26:e juni, dröjer det en dryg månad. Så jag utlovar ingen explosion av aktivitet så här direkt i inledningen. Tvärtom blir det en mjukstart, lite verbal stretching när andan faller på, en långsam stegring mot skarpt läge.
Men dörren är öppen och brasan tänd.
Kort sagt:
Livet börjar igen.
Nu.
• • •
Så – hur har sommarlovet artat sig för spårets alla stammisar? HEK? Julia? Kantorn? Chall? Idsint? Regerande spåret-kungen Filip Wiklund? Abisko? Hattmyran? Silicon Valley-Niklas? Vanessa? Tokiih? Stefan Johansson? Alla andra? Vad har ni gjort?
Själv hängde jag här i New York ytterligare en vecka efter tack-för-säsongen-inlägget 22 juli, sedan flög jag över oceanen och tillbringade hela augusti i Sverige.
Det var mycket trevligt, allra främst tack vare mammas kålpudding, Buffils Annas kaffestuga i Siljansnäs, Serik Fans på Domnarvsvallen, nya Borlänge-hiten Äteriet, kaffet Örebro-coachen Larionov Eriksson serverade i Häradsbygden, Cadierbaren på Grand, Popsicle på Södra Teatern, Sportbladets gloriösa 20-årsfest, Harvest Home, ”live”-podd med Ondskan på redaktionen och en massa fina vänner jag inte sett på så länge.
Men ni – ja, de flesta av er i alla fall – känner er Biff. För mig är det som händer under off-season bara en massa distraktioner i väntan på oktober. Så först när jag kom tillbaka hit förra onsdagen och hittade Hockey News maffiga Yearbook i brevlådan började hjärtat slå exakt som det ska igen.
Nu sitter jag och kladdar med min egen monster-preview om dagarna. Den ska vara klar först om en månad, så den kan torgföras här i bloggen lagom till nämnda Opening Night, men ett sådant kärleksprojekt kan man inte börja med för tidigt. Det är så löjligt kul att hålla på och tänka och försöka komma på formuleringar och lura i sig själv att man nog kan lista hur allt ska sluta – och varför.
Som sagt:
Livet har börjat igen.
• • •
Så det blir i Orange County i södra Kalifornien, sydväst om LA, de kommer servera Klingburgare säsongen 2022-2023.
Den bästa backen på marknaden skrev ju till sist på ett ettårskontrakt med Ducks. Riktigt så hade han inte tänkt sig, Lerums egen Brian Leetch. Han skulle ju casha in nu, efter att ha spelat för en lön långt under egentligt marknadsvärde i Dallas, och stålar får han förvisso i Anaheim, men längden på kontraktet är en besvikelse.
Det kan nog ändå bli bra, tror jag. John kommer vara exceptionellt motiverad, så en resten-av-karriären-deal kan säkras nästa sommar, och något säger mig att han och Trevor Zegras har förutsättningar att utveckla radarparets klassiska kemi.
• • •
Vi har två matcher mellan Nashville och San Jose i Prag redan helgen innan, men de räknas inte. Riktiga Opening Night äger rum tisdag 11 oktober och den allra första pucken släpps på Madison Square Garden, där Rangers inleder säsongen mot självaste Tampa Bay Lightning.
Ojvoj.
Endorfinet börjar pumpa och sjuda bara jag tänker på det.
• • •
Priset till Årets GM kan de ge till Calgarys Brad Treliving på en gång.
Att förlora superstars som Johnny Gaudreau och Matthew Tkachuk och ändå se till att lagets slagstyrka upprätthålls, det är enastående gjort.
• • •
Näst efter stora hockeymatcher på Garden är stora tennismatcher under US Open-veckorna enligt mitt förmenande det bästa man kan uppleva i sportväg i New York.
Festen pågår as we speak och kvällarna ute i Queens är helt fantastiska.
Enda missräkningen hittills:
Vi har inte sett Henke på läktaren ännu
Däremot var Barclay Goodrow där den elektriska fredagskvällen när Serena Williams spelade sin sista match och han blev inzoomad i jumbon.
Ingen kände igen honom, haha.
• • •
Ja, CHG, Leifby är alldeles briljant – och slår in ett helt batteri spikar i krönikan du länkar till.
Var så säker, jag ämnar återkomma i ämnet ”svenskar som väljer att spela i KHL”.
• • •
Edmonton Oilers är contender i år.
• • •
Att Nils Lundkvist begär en trejd kan jag förstå, han blev styvmoderligt behandlad av Rangers under sin rookie-säsong. Men om det stämmer att han inte ens tänker delta i träningscampen ber jag att få föra en grimas till protokollet. Det känns inte som det rimligaste draget för en yngling som bara spelat 25 NHL-matcher. Andra klubbar tar notis, kan jag meddela. Fan, åk dit och var så lysande att tränarstab och klubbledning inser att plats måste beredas i truppen.
• • •
Åh, gud, ringrosten sitter djupt i år. Det tog befängt mycket tid och möda att få ihop det här inte alls särskilt långa inlägget.
Men ni vet hur det är när man baxar upp dörren till sommarstugan första gången efter vintern. Man måste öppna fönstren och vädra och sopa golven och trycka igång elektricitet och vatten.
Så jag ska ta och göra det nu – och hälsar välkommen igen om ett tag.
Vi är igång.
Lycka.