Matiné i Amerika

Det är tidig lördagsförmiddag sent i oktober och en man som för länge sedan passerat det som normalt skulle kallas hans bästa år sitter, med lätt värkande höft, på en kall stol i en jättelik ishall i det sjaskiga downtown Newark i norra New Jerseys wasteland och försöker klä sitt välbefinnande i ord.
Han inser att det ter sig obegripligt för många, men han kan svårligen tänka sig något saligare än en dylik stund.
Det är ett klimax i hans lilla värld, en situation som definierar själva essensen i det han kommit att tycka allra bäst om, och han älskar alla varma påminnelser om att han är hemma, alla detaljer och alla den stundande hockeymatinéns särpräglade kännetecken.
Hur rinkens nyspolade is lyser i dunklet innan de slagit på alla spotlights.
Hur det slamrar och smäller inne i ett korvstånd där ett par biträden förbereder öppnandet om en timme.
Hur zamboni-avgaserna blandas med fukten och stiger mot det korrugerade plåttaket som filmisk dimma.
Hur det rister i väggpanelerna när hallens DJ testar högtalarna med Aviciis ”Levels” på concord-volym.
Hur skrattsalvorna ekar från ett omklädningsrum dit spelarna just kommit och sitter hopträngda på bänkar runt en rektangulär, trådsliten heltäckningsmatta och pratar strunt.
Hur doften av isoleringstejp, suspensoarsvett, hockeytrunksludd, snus, liniment, sportdryck och blöt handske fortplantar sig ut i korridorerna utanför.
Hur det flimrar och blinkar och sprakar av grälla färger i den väldiga jumbotronen som hänger majestätisk över den frusna manegen.
Hur ett kort knaster hörs när speakern slår på mikrofonen och repeterar sitt ”One-two, one-two, one-two”.
Hur en ung rookie ovan vid att bära kostym lite valhänt rättar till slipsknuten när han kommer lommande från spelarentrén.
Hur materialförvaltare med sarkastisk uppsyn kånkar förbi med ett knippe klubbor, försvinner ut till båset och börjar rada upp plastflaskor på sargkanten.
Hur en slipmaskin på tandläkarborrsvis tjuter i en skrubb någonstans i närheten.
Hur fans i hemma-jerseys en timme innan officiell starttid väller in genom dörrarna.
Hur köerna omedelbart börjar ringla till barer där skummande öl tappas upp i platsmuggar.
Hur det lyser i ögonen på en knatte som för första gången fått följa med mamma och pappa på match, för den spelas ju mitt på dagen, och inte kan förstå hur stort och mäktigt och fantastiskt allt är.
Hur skridskoskenorna skär i isen och ger ifrån sig ett mycket mer ”knattrande” ljud än man tror.
Hur puckar smäller i sargerna – och klonkar i stolpar och ribba.
Hur några kids längst nere vid sargen dunkar i plexiglaset när en särskilt älskad favorit svischar förbi under värmningen, större och bredare och längre än de hade kunnat föreställa sig.
Hur hela arenan laddas med förväntningar och hopp och adrenalin minuterna innan nationalsången.
Det är NHL-matiné i Amerika och den lyckligt lottade mannen på den kalla stolen tycker inte att det finns något bättre.
• • •
Ja, goddag på er, stammisar och U-båtar och nytillkomna nyfikna.
Bloggen gick alltså upp i ottan idag – 08.30 är för mig vad 05.30 är för normala människor – och lät sig forslas out of state, genom Lincoln Tunnel, ut till New Jersey.
Här ska jag för tredje gången inom loppet av fem dygn följa…just det; San Jose Sharks.
Det hade man kanske inte kunnat tro innan seriestarten, att de svårt nederlagstippade hajarna från Bay Area skull bli föremål för den sortens punktmarkering, men faktiskt – det har varit självklart. När Erik Karlsson befinner sig inom tio mils radie måste hockeymurveln rycka ut, det är sen gammalt
Idag möter de New Jersey Devils i The Rockhhh och matchen i sig kanske inte välter några kiosker, men igen.
Erik spelar och…ja, se ovan.
Det är hockeymatiné i Amerika.
• • •
När chauffören baxar ut sin kantstötta gamla Lincoln Town Car – ni vet en sån med fjädring som en hel vattensäng – i det gnistrande solskenet på Jersey-sidan drar jag efter andan.
Igen.
För det jag upplever såna gånger blir aldrig gammalt. Det har känts likadant i snart arton år – eller rättare sagt i 43, år, sedan jag första gången satte fötterna på amerikansk mark hösten 1979.
Husen, bilarna, vägbanorna, bensinmackarna, industrilokalerna, skräpet i vägrenen…allt. Det är som i en film, eller i en solkiga kriminalroman, eller i en Tom Waits-låt.
Så känns det ingenstans hemma i Sverige, bara här, och ibland tror jag att det är därför USA kommit att bli mitt riktiga hem.
• • •
Både Devils och Sharks gjorde den gångna veckan med sina säsonger vad laxermedel gör för tarmsystem.
Devils lyckades först vända underläge mot Anaheim och följde framförallt upp med en tung 4-1-viktoria på Long Island, medan Sharks som ni vet bröt en fem matcher lång förlustsvit mot Rangers på Garden.
Det borde betyda att spelet denna vackra eftermiddag blir betydligt mindre krampartat än det hade varit för…ja, tja säg förra helgen.
• • •
Hör att Niklas Holmgren har den förträfflige Yayo – alltså Jacob Josefson – som bisittare idag.
Men då väljer Viaplay att sända dagens andra matinén istället, mellan Bruins och Wild.
Hallå, Yayo spelade här i The Rockhhh i sju säsonger och har hur mycket som helst att berätta om Devils.
• • •
David Poile, Nashville-hövdingen som ”Gustaf” inte helt utan fog ifrågasätter i spåret, gör sanslöst nog sin 3000:e match som GM ikväll.
Han har kort sagt varit med ända sedan Moses fortfarande befann sig i målbrottet.
Frågan är om han får fira med en seger mot Flyers hemma i jamboree-ladan. Så borde det, sett till de grundläggande förutsättningarna, bli men precis som Sharks har Preds haft alla möjliga problem sedan de återvände hem från Prag och så är det alltid.
Lagen som inleder säsongen i Europa suger när de kommer hem igen.
Något måste göras åt det – utan att besöken borta hos er ställs in helt och hållet.
• • •
Sedvanlig varning i The Rockhhh: Här har de ett wifi som går att lita på lika mycket som det gick att lita på Paulie Walnuts försäkringar om att han aldrig ljög.
Just nu förlitar jag mig på något slags backup-nät, men det finns inga garanter för att det håller hela eftermiddagen.

Risk föreligger följaktligen för oväntade sändningsuppehåll.
• • •
Killgissningar var det, ja. Här kommer mina för denna Saturday Splash.

•Boston – Minnesota 1
•New Jersey – San Jose 1
•Edmonton – St Louis 1
•Ottawa – Arizona 1
•Winnipeg – Toronto 1
•Montreal – Dallas 1 (OT)
•Washington – LA 2
•Tampa – NY Islanders 1
•Columbus – Pittsburgh 2
•Nashville – Philadelphia 1 (OT)
•Vancouver – Buffalo 2
•Vegas – Colorado 1
•Calgary – Carolina 1

• • •
Devils såg på förhand ut att bli ett tvättäkta Svensklag i år – ett sådant som Niclas Viberg på Svenska Fans älskar, ni vet – men de blågula nyanserna har bleknat betänkligt på slutet.
Andreas Johnsson skickades till farmen redan innan seriestarten och trion Alexander Holtz, Jesper Boqvist och Fabian Zetterlund satt alla på pressläktaren och åt popcorn som healthy scratches i torsdags.
Idag finns tydligen en liten chans att Holtz – som förstås ska lira i Top 6 eller inte alls – gör comeback eftersom Bastian kanske inte kan spela, men tills vidare får vi finna oss i att Newark vad gäller vikingar är Jesper Bratt Country.
Han, Jeppe från Trånkan (Trångsund kallas så, har jag fått lära mig…) regerar å andra sidan med desto mer pondus och aplomb.
Just nu delar han andraplatsen i assistligan med självaste Nikita Kutjerov och vänta ska ni se – idag gör Sveriges mest underskattade stjärna mål också.
• • •
På förekommen anledning vill jag ha sagt att jag inte direkt älskar ordningsvakter som ser sig själva som Secret Service-agenter och får en regelrätt kick att utöva makt över andra – även fast uppgiften bara består i något så meningslöst som att övervaka en avspärrning ingen egentligen bryr sig om.
• • •
Oskar Lindblom stod för en styv insats på Garden och belönas med fortsatt förtroende i Sharks-uppställningen i kväll.
Finfint.
• • •
Den lyster i riktigt unga ögon jag nämnde i den inledande tiraden är det avgjort bästa med NHL:s matinéer.
Vanliga matcher börjar i allmänhetför sent för att de minst glyttarna ska kunna vara med, men idag släpps pucken 13.00, lokal tid, och hundratals pojkar och flickor gör sin debut som åskådare – och får sina oförstörda sinnen översköljda av överväldigande intryck.
Det är så supportrar föds – och framtida stjärnor. För i några små hjärtan tänds garanterat en eld som kommer att föra dem ut på NHL-isarna om femton-sexton år.
• • •
Svenska målskyttar denna lördag, utöver Jeppe från Trånkan: Adrian Kempe, Hackspetten från Kusmark, Filip Forsberg och Rasmus Dahlin.
• • •
Det näst bästa med matinéer är att det serveras amerikansk frukost i pressrummet några timmar innan showtime. Bacon, korv, pannkaka med sirap, äggröra, homefries…
Filmiskt det med, slutar jag aldrig tycka.
• • •
Rasmus Dahlin skrev historia när han häromkvällen gjorde mål för fjärde matchen i rad – för med en sådan svit har ingen back i NHL:s 105-åriga historia tidigare inlett en säsong.
Det behövs dock cannolis i fyra matcher till för att han ska tangera den längsta målsvit en back överhuvudtaget tvinnat ihop.
Den stod Bäckis gamle kompis Mike Green för vintern 2009.
Mig förvånar det inte alls om Rasse fixar det också.
• • •
Bäste svenskarna i Devils genom tiderna: 1. Patrik Sundström, Tommy Albelin, 3. Jesper Bratt, 4. Johnny Oduya, 5. Henrik Tallinder.
Hedersomnämnande till Rico Persson och Hedbä, för att…ja, de är ju Made Men i bloggens universum.
• • •
Ingen har skrikit ”Fire Lindy” ännu – och då är det ändå bara tio minuter kvar tills matchvärmningen börjat…
• • •
Bästa svenskarna i Sharks genom tiderna: 1. Erik Karlsson (jag räknar in hela karriären, ja), 2. Ulf Dahlén, 3. Niklas Sundström, 4. Douglas Murray, 5. Marcus Ragnarsson.
Hedersomnämnande till Melkman Karlsson, Garpen och Hästpolo-Gustav.
• • •
Nu tar vi några djupa andetag och låter all spänning som byggts upp i The Rockhhh under förmiddagstimmarna utlösas.
Välkommen till en matiné i Amerika.