Opening Night 2022-2023

10-9-8-7-6-5-4-3-2-1…Boom!
Nu, i exakt det här ögonblicket, är nedräkningen över. Klockan har, efter oändlig väntan, tickat färdigt. Uppehållet tar i denna sekund slut, den ekande tystnaden upphör. En ny NHL-säsong börjar.
Och aldrig har jag ylat ”Äntligen!” med mer eftertryck.
Hösten som just börjat är antagligen den mörkaste världen upplevt i alla fall under min livstid.
Ett redan brutalt krig i Europa, startat av en kriminell fähund med storhetsvansinne, hotar att eskalera till kärnvapenkonflikt. Efterskalven från en snart tre år lång pandemi mullrar fortfarande hotfullt under sulorna. En energikris håller på att tvinga ner oss på knä. Inflationen skenar, våldsbrotten ökar, enfaldig populism triumferar och polarisen smälter snabbare än en Piggelin glömd på trottoaren utanför Amalie Arena i Tampa i juli.
I en så skrämmande, deprimerande verklighet kan det måhända te sig direkt obscent att ägna en endaste tanke åt futtig ishockey. Det vore, resonerar säkert en och annan, rimligare att bara krypa ihop i fosterställning och skrika.
I själva verket förhåller det sig precis tvärtom.
Om det är någon gång vi behöver den underhållning, den eskapism, den glamour, den själsliga kittling och den ljuvligt artificiella spänning planetens mest spektakulära idrottsshow skänker oss människor är det nu.
De flesta av oss har ingen som helst kontroll över det som händer, vi kan bara se på medan allt går åt helvete och blir, tror jag, sjuka om vi inte får ägna våra liv åt något annat åtminstone då och då.
Så mitt i denna skitstorm till epok ber jag att få rulla ut den längsta röda mattan i världen, tända spotlights med starkare lyskraft än himlavalvets mest bländande stjärnor och anmoda trumvirvlar som dånar som kanonaderna på Skeppsbron under kungliga högtider.
Var hälsad, NHL-säsongen 2022-2023. Du kommer som en frälsare, en befriare, en ängel..
Nu åker vi – och glömmer allt annat.
• • •
Om jag räknar rätt – aldrig helt säkert när det gäller mig – är detta artonde NHL-premiären i rad jag bevakar.
Då borde det, kan man tycka, ha blivit rutin och slentrian och inte så jäkla märkvärdigt.
Men uh-uh.
Det blir bara roligare och roligare att tillbringa nio månader om året i NHL-bubblan och Opening Night är fortfarande en sån thrill, en sån upphetsande happening, att jag knappt kunde somna i natt. Först framåt halv fem-fem, när jag legat och snurrat i lakanen i febrig eufori några timmar, lyckades jag hamna i något slags dvala (och drömde att jag försökte få Joe Biden att hjälpa mig med ackreditering till nåt evenemang, varpå han blev ilsken och svarade att han inte kan ”göra tjänster åt alla jonglörer där ute”, vad nu det ska betyda).
Sedan ringde klockan – också känd som telefonen – vid 08.30 och det vore en rätt grov lögn att påstå att jag var pigg just då, men såna här dagar pumpar adrenalinet i kaskader och neutraliserar all trötthet.
På väg i morgonsolen längs 34:e gatan har jag en svikt i steget jag inte känt på månader.
Lycka.
Det är opening night, amigos!
• • •
Nashville Predators ändå. Jo, jag är mycket medveten om att man inte ska lägga för stor vikt vid det som händer under grundseriens första omgångar – allra minst när de avgörs under jippoartade former på främmande kontinent. Men sydstatarna såg jävligt giftiga ut i de där två matcherna mot Sharks. Och det var inte bara the usual suspects, eller de fina nyförvärven, som imponerade. En sån som Eeli Tolvanen verkar stå i begrepp att explodera i år. Kiefer Sherwood – en halvfigur tidigare i karriären – likaså.
Det kan – säger kan – bli skoj i jamboree-ladan på Broadway i vinter.
• • •
Jonglör? Hur kunde mitt undermedvetna komma upp med den facktermen? Är det så jag innerst inne ser på mig själv?
• • •
Att jag kliver upp så tidigt, och sedan omedelbart trampar iväg västerut mot det stora idrotts- och underhållningstemplet på sjunde avenyn, beror förstås på att ligan kasserat de sista resterna av Covid-restriktionerna.
Tampa håller en klassisk morning skate på den blanka Garden-isen och efteråt får vi från tredje statsmakten komma in i omklädningsrummet.
Det känns nästan andaktsfullt att efter nästan tre år åter beträda Gardens bortakabyss och se svettiga Bolts-stjärnor sitta och pusta på sina bänkar.
Ja, jag blir fan rörd.
Dessvärre är känslorna inte ömsesidiga.
– Nej, flinar Victor Hedman, det är inte skönt att se er här igen. Nu har man ju vant sig vid att ha det lugnt och skönt, tillbaka till zoom!
Ha!
• • •
Det är inte det minsta förvånande att Sharks skickar sina unga talanger, inklusive Lill-Fimpen, till Barracudas.
De har ju David Quinn som coach.
Var det något han var direkt usel på under sin sejour här i New York var det att vårda och kultivera unga spelare. Han litar helt enkelt inte på dem, han vill hellre ha fyrkantiga brunkare än spännande virvelvindar.
Rekryteringen av Quinn är den sämsta i Silicon Valley sedan John Sculley ersatte Steve Jobs på Apple 1985.
• • •
Rangers, å sin sida, har ingen skate. De tränade igår, ute i Tarrytown, och när de gör det tycker inte Gallant att det behövs någon morgonbön.
– Han hatar morning skate, upplyser en kollega med inblick.
Jaha, och vi som vill surra lite avspänt med Mika får bara äta det.
Then again, jag talade förstås med Rangers-stjärnan redan igår och resultatet blev den här lilla blänkaren.
• • •
Det är för Norris Trophy- och Conn Smythe-Victor som för gamle bofinken.
Kvällens premiär är hans fjortonde och under alla år som gått sedan den första – i Atlanta 3 oktober 2009 – har han varit med om så otroligt mycket oförglömligt att man kunde tro att han skulle vara helt blasé inför en kväll som den här.
– Nej, inte alls. Första matchen på säsongen…det är exciting, säger han på ångermanländskt färgad svengelska och hasar ner damaskerna från benskydden.
Det är ju det.
• • •
Fler svenskar än väntat åkte i sista gallringen och får inleda säsongen i AHL.
Det känns, gissar jag, särskilt surt för såpass etablerade aktörer som Emil Bemström och Oskar Steen och, framförallt, Mattias Janmark – men även Lias Andersson, Tobias Björnfot, nämnde Lill-Fimpen, Kevin Stenlund, Gustav Rydahl, Simon Holmström, Lucas Karlsson, Fredrik Karlström och flera av de nedskickade rödvingarna, med Simon Edvinsson och Jonathan Berggren i spetsen, hade nog förhoppningar om att få ta del av the real action på en gång.
Men det är förstås bara att bita ihop, ge precis allt på farmen och visa de som bestämmer att de gjort fel.
• • •
Bolts har haft en stökig och besvärlig försäsong. Först tvingades de fly undan orkanen Ian och fick sitta och se på tv i Nashville när hembygden skövlades, sedan hände spelaren Ian – alltså Cole – och de hemska anklagelser om grooming och övergrepp på minderårig som fått klubben att stänga av honom.
Om det senare är det locket på, klubben har gjort klart att ingen får uttala sig, så Victor konstaterar bara att gruppen är stark – men det är uppenbart att naturkatastrofen för ett par veckor sedan skakat om.
– Vi klarade oss bra i Tampa, jag har fått rensa bort lite fallna palmer, men det är ju ingenting. Det var människorna söder om oss som drabbades och det var och är fruktansvärt att se förödelsen där nere.
Ja, vi har ju också sånt att lägga till listan av jävligheter i inledningen av den här posten.
Men som sagt: Med hockey kan vi, dessbättre, glömma för en stund.
• • •
Det kändes kungligt att få inledande årets tipsrace med två klockrena och med raden nedan kommer ytterligare två, det känner jag starkt.

•NY Rangers – Tampa 1
•LA – Vegas 1

• • •
Om Cole har inte jag heller så mycket att säga ännu, det rör sig fortfarande om anklagelser som utreds, men de är osedvanligt stötande och man önskar ju att det kunde gå åtminstone någon vecka utan att vi fick bekräftat hur mycket mörker det finns i den förbannade hockeykulturen.
• • •
Bolt har, som traditionen bjuder, lagt ut en matta med klubbmärket mitt på omklädningsrumsgolvet och jag vet inte vem det är men en fotograf trampar rakt i det heligaste.
Då ropar Hedman, Kutjerov och Stamkos rakt ut från sina bänkar.
– Det där blir böter, förklarar Stammer.
Jag tänker osökt på en Örby-pojk som avgudar de ropande…
• • •
Bortsett från det faktum att trejdfynden från mars månad – Copp, Motte och Frankie Five Angels – försvunnit och att Vincent Trochek tillkommit är det pretty much samma Rangers vi får se ikväll som det vi såg i den allra sista konferensfinalen i juni, mot samma Tampa.
En intressant liten nyhet hittar vi dock i andrakedjan där brödmannen Panarin och just Trochek kamperar ihop med Vitali Kravtsov.
Han har tillhört organisationen några år men aldrig riktigt fått någon chans på den stora scenen. Nu är det dock showtime och de som alltid skäller på Twitter om att ledningen gör fel har sagt att han ska vara en verklig tillgång, så, well – upp till bevis, unge man.
• • •
Det mesta tyder fortfarande på att Strålle får ett kontrakt efter sin lyckade tryout med Bruins, men ett drygt innan premiären mot Washington har inget besked lämnats.
Exakt varför det dröjer vet jag inte, men antagligen har det med lönetaksgymnastik att göra.
• • •
Eftersom jag nu kommer hit redan i ottan – strax efter 10.00 är absolut ottan för mig – och inte har något särskilt att gå hem till ”gör” jag en klassisk Biffen och stannar på Garden hela dagen.
Den rent ceremoniella proceduren är densamma som vid otaliga blockbuster-matcher genom åren.
Efter morgonvärmningen sitter jag och skriver ett par timmar. Vid halv två tar jag hissen ner och äter den utmärkta lobster-mackan på Nick & Stef’s Steakhouse vägg i vägg med Gardens media-entré. Sedan knyter jag på mig slipsen, ordnar en kaffe och fortsätter skriva till det är dags att åka upp och inta pressläktaren.
När pucken släpps har tillräckligt mycket byggts upp för att det ska kännas som att jag befinner mig i en annan, magisk dimension – långt, långt från den här hemska världen.
Så ska NHL-matcher alltid konsumeras.
• • •
Larry Brooks tror att Calgary slår Carolina i Stanley Cup-finalen, läser jag i detta nu i NY Post.
• • •
Några bilder från Tampas skate tycker jag ni gjort er förtjänta av.





• • •
Det är väldigt roligt att i alla fall Elmer Söderblom tog en plats i Red Wings premiärtrupp – och om allt går som det ska kommer till Newark och deltar i bortapremiären på lördag.
Han kan, får jag för mig, bli en stor publikfavorit i Motown. Ynglingar stora som hus som samtidigt kan spela hockey brukar bli det.
• • •
Coach Cooper uppehåller sig även han vid den eviga kittlingen i en säsongspremiär när han möter media efter en skate under vilken han gapar och gestikulerar rätt så ivrigt
– Om jag är nervös? Det kan du ge dig på. Den dag jag inte är pirrig inför nåt sånt här är det dags att sluta. Första matchen för säsongen, i Madison Square Garden…vad skulle kunna vara bättre?
Ja, nej, fråga inte mig. Jag kan inte komma på nåt.
• • •
Lite otur för Rangers: NY Yankees spelar sin första slutspelsmatch mot Cleveland Guardians just ikväll – uppe i Bronx.
Den matchen kommer engagera stan aningen mer än den vi ska se på Garden, men not to worry – det finns tillräckligt med jubel och applåder för alla i New York City.
Burop och sträckta långfingrar med, om det skulle vara så.
• • •
Mer Cooper: Han får frågor om hur han tror det känns för 24-årige Cole Koepke att begå sin NHL-debut på just Garden.
– Han kommer minnas hur det känns och vilka han spelar med, men han kommer inte minnas något av matchen. Debuten i NHL är alltid en blur, föräldrar och vänner finns på läktaren, det blir för mycket att ta in. Och nu är vi som sagt här också i…vad säger dom, The world’s most famous arena.
Efter den utläggningen är jag övertygad om att Koepke gör mål – och DET kommer han minnas.
• • •
Bora Bora-Johan bevakar säsongspremiären, han också, och med lite tur har han sombreron på sig när han kommer hit.
• • •
Han blev, tämligen oförklarligt, petad i sista matchen för säsongen ifjol, men nu får Kaapo Kakko sin revansch.
Den unge finländaren inleder sässen i förstakedjan med Mika och Kreider.
– Jag tror han är väldigt glad över det, säger Gallant när han två timmar före matchstart till slut hedrar oss med sin närvaro,
Gladare än han var senast i alla fall, det kan vi nog slå fast.
• • •
De har skrudat Garden till fest, det är mycket lullull i hallen. Alla får till exempel en blå T-shirt – och små blinkande armband. Helt riktigt. Men ska inleda säsonger med rejäl aplomb.
• • •
I The Late Show i La La Land om några timmar kommer Kevin Fiala grädda två cannoli direkt.
Kom ihåg var du läste det först.
• • •
ESPN sänder premiären på Broadway, så den förträffliga Emily Kaplan rör sig i environgerna hela dagen.
Man blir ju glad.
• • •
Nu ska jag be att få avsluta detta säsongens första intro med några rader som sedan inte kommer att användas igen förrän vi tagit oss genom vintern och ska vara med när de allra största matcherna avgörs.
Ni vet vilka jag menar, de som en gång författades av Karin Boye och alltid markerar de heligaste stunderna runt bloggens digitala lägereld.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

Välkommen till NHL-säsongen 2022-203.