NHL-bloggen

The Red Scare i Newark

Åh, The Red Scare…
Den var det länge sedan man reflekterade över.
Nej, jag tänker inte på det röda hotet från Warszawa-pakten – även om det dessbättre är länge sedan man behövde tänka även på det.
Det är The Red Scare out of The Garden State det handlar om i denna första liveblogg på en dryg vecka.
Alltså: New Jersey Devils.
Under ett gloriöst decennium, från mitten av 90-talet fram till den stora lockouten 05-06, var de en av NHL:s verkliga stormakter och skrämde alla med sin stenhårda, kompakta, defensivt orienterade Jaques Lemaire-hockey.
Sedan kom jag hit och inte för att kopplingen är uppenbar, men därefter har det lokala laget på västra sidan om Hudson River varit en mediokert mitt-i-klungan-skvadron – eller ett regelrätt bottenlag.
De gick till final 2012, det är sant, men det var en fluke på nästan samma sätt som Montreals resa till Den Stora Balen nio år senare. Underliga tillfälligheter tog dem dit – inte power av den typ trupperna anförda av Scott Stevens, Bobby Holik, Scott Niedermayer, John MacLean, Tommy Albelin, Patrik Elias, Jason Arnott, Scott Gomez, Ken Daneyko och Martin Brodeur förfogade över.
Nu, emellertid…den bistra hösten innan första krigsvintern i väst sedan 1940-talet…nu sprider laget som huserar i downtown Newark verklig fruktan igen.
De är inte bara bättre än på två decennier, straffade i sammanlagda tabellen enkom av mäktiga Boston Bruins: De är mer eller mindre oslagbara och kan tangera klubbrekordet med trettonde raka segern hemma i The Rock ikväll.
Därmed har känslan inför matcherna i The Rock helt plötsligt fått ny karaktär. För första gången under mina arton år i New York är det med pirrig förväntan pumpande i bröstkorgen jag stävar ut i spenaten med NJ Transit-tåget för att se en grundseriematch. De gånger det varit kittlande tidigare har det nästan uteslutande rört sig om att de gått upp mot en spännande motståndare – och om hemmalaget råkat vara bra: En bonus.
Nu är det Bratten, Jack Hughes, Nico Hischier, Dougie Hamilton, Fabian Zetterlund, Miles Wood och John Marino själva som lockar.
Eller snarare skrämmer.
För som sagt:
The Red Scare hänger in the air.
Haka på i bloggen så är vi rädda för den ihop…
• • •
Har ni lite snö där hemma, eller?
Hoho!
Det har vi inte i The Metropolitan Area, men däremot är det kallt och blåser så när jag under tidiga eftermiddagen stövlar ut på plattan utanför The Rock ser jag ut så här.

Notera mössan från Sun Records i Chall-Åsas hemstad.
• • •
Now, just ikväll bidrar även motståndet – på traditionellt nu-åker-vi-till-Newark-vis – till den upphetsade känslan.

Det är ju självaste Edmonton Oilers som landat i Gotham för en nästan veckolång residence – de spelar på Long Island på onsdag och på Garden på lördag – och som ni vet: I Edmonton Oilers-truppen ingår hockeyvärldens två största enskilda tivoliattraktioner.
Det har jag tjatat om förr, men det tål verkligen att upprepas: Att se Connor McDavid och Neon Leon Draisaitl spela hockey är för oss som älskar den här sporten som det är för en jazzälskare att höra John Coltrane förlora sig i ett solo, som för en konstkonnässör att se Monets trädgård på Museum of Modern Art och som för en cineast att ta del av Fellinis mest innovativa filmscener.
Lycka, man.
• • •
Egentligen hade jag tänkt vara här redan i morse, på skejten, men jag kom i säng för sent igår och hade sedan en mycket dålig natt hos John Blund.
Det kan inte fortsätta så hår, nu råder verkligen kaffeförbud efter 21.00 – och nya doser Melatonin ska införskaffas, ihop med bettskena mot snarkningar…
• • •
– Varför är Devils så bra helt plötsligt från en säsong till en annan, frågade fotograf Höken när han i förmiddags hörde att jag var på väg hit.
Det är en bra fråga – med fler än ett svar. Här är några.
1. Flera snabba, skickliga youngsters befinner sig vid exakt rätt punkt i utvecklingen, framförallt Hischier och Bratten och Hughes, och har alla, på samma gång, fått sitt slutgiltiga genombrott och stångat sig upp på en högre nivå.
2. De har, tillsammans, utvecklat en helt ny kultur och en helt ny inställning och tvingar varandra att jobba hårdare än alla andra, särskilt de få gånger de hamnar i underlägen och får det lite motigt.
3. Noggrannhet. Det talade general managern Fitz om i en intervju jag läste nyligen. Hur de varit nere och grottat i detaljer som att de ifjol åkte offside för ofta – och tog för många too-many-men-utvisningar. Är man ambitiöst med slikt brukar mycket komma av sig självt.
Sedan är ju klyschan sann: Framgång föder framgång. Lyckas man navigera upp surfingbrädan på en vågtopp som den Devils seglat på i en månad blir man lätt kvar där.
• • •
Personligen tycker jag USA borde ha fått vinna mot Wales idag. Det är mitt lag nu när Sverige inte kvalificerat sig, jag känner mig pretty much som amerikan.
På fredag, när ”vi” går upp mot lortgrisarna från den där ön i Nordsjön, kommer ramsan eka i holken:
– U-S-A, U-S-A, U-S-A!
• • •
Det allra mest imponerande är att Devils initierat denna Red Scare utan nyförvärvet som verkligen skulle lyfta klubben i år – och utan sin förstemålvakt.
Både Ondrej Palat och MacKenzie Blackwood är ju bägge långtidsskadade och jag kan inte låta bli att undra: Vad fan händer när Lindy kan mobilisera även den duon?
Ojvoj.
• • •
Ett par timmar innan puckdrop möter jag en tjomme i korridoren bakom pressläktaren och han utbrister glatt:
– Hi there, Keith! How are you doing?
Keith?
Hm.
• • •
Mattias Janmark är ursäktad om han känner sig lite förvirrad.
Nyss var oönskad och nedskickad till farmarlaget i ruffiga Bakersfield i Kalifornien. Nu spelar han i förstakedjan med Connor McDavid och Zach Hyman.
Hyggligt bjärta kontraster, det.
Men jag är glad att jag får se honom live idag, Jana är en klippa.
• • •
Vi tippa:

•Tampa – Boston 2 (OT)
•Philadelphia – Calgary 2
•New Jersey – Edmonton 1 (OT)
•Winnipeg – Carolina 2
•Toronto – NY Islanders 1
•St Louis – Anaheim 1
•Nashville – Arizona 1
•Dallas – Colorado 1 (OT)
•San Jose – Ottawa 1
•Vancouver – Vegas 2

• • •
Vad som möjligen kan tala emot Devils ikväll, förutom att Oilers är skitbra när de vill, är att detta är första hemmamatchen efter en vecka i Kanada, men förra gången de kom från en längre roadtrip var det inga problem. Då slog de Calgary direkt.
Förlorat har den inte gjort sedan 24 oktober…
• • •
Kan ni förklara varför lösenordet till wifin på pressläktaren måste vara det här – och jag skojar inte nu: 3event$Th@+R0ck
Vadfan, det är inte för kärnvapenkoderna vi kopplar upp oss för att få tillgång till.
• • •
Svenska målskyttar i afton: Hampus Lindholm, Mickis Backlund, Rasmus Andersson, Bratten, Fabian Zetterlund, Lill-Nyllet, Filip Forsberg, Erik K (hattrick blir det, eftersom Sharks möter Ottawa), Elias Pettersson, Nils Höglander.
Ja, ikväll ska korren få jobba.
• • •
Holtz? Mja, han får ju inte spela just nu, men han är kvar uppe hos Devils och kan när som helst få chansen ifall någon blir skadad. För petar någon någon i denna vinstmaskin till lag, det gör han inte för närvarande.
• • •
Scenerna i Chicago i går, när Malkin junior kom in i Penguins omklädningsrum och läste upp namnen på spelarna i startande femma innan pappas 1000:e match, var rent rörande.

• • •
Inte nog med att journalistvänner från Edmonton flugit in. Imorrn kommer de från Toronto också, eftersom Maple Leafs spelar här i The Rockhhh på onsdags.
Det kan bli lite rajtantajtan på stan, har jag en känsla av.
• • •
Vi har sån Hockey Fight Cancer-kväll även i Newark och det är ändå värmande att se att det finns en fråga som alla kan enas kring även i dessa vansinniga tider.
Jag tänker för övrigt på min älskade vän, mentor och broder Halvar hemma i Borlänge.
• • •
Som vanligt måste jag förvarna om att wifin i den här hallen lätt börjar svaja – trots alla komplicerade lösenord.
Det går bra nu en dryg timme innan första nedsläpp, när inte kollegorna inte hunnit installera sig på pressläktaren ännu, men sedan finns risk för sändningsuppehåll.
Det är också just därför jag avlossar intro redan nu, så vi i alla fall har det säkrat.
• • •
Så – let’s do this.
Ligans hetaste lag jagar efter trettonde raka segern – mot den mest sevärda motståndare som går att uppbringa.
Det blir nåt!

Per Bjurman