Julshow i City of Angels

Ah, hockey i La La Land!
Det var inte igår. Och inte i förrgår heller.
Såvitt jag kan minnas har jag inte besökt det som numer helt skändligt kallas Crypto.Com Arena sedan den gloriösa helgen i början av januari 2017 då de tvinnade ihop All Star-jippot och ligans 100-årsbaluns.
Sedan dess har ju nästan sex år hunnit passera, så det är med lätt pirr i mellangärdet jag tränger mig in genom media-entrén på 11th Street och hämtar ut ackrediteringen för dan-före-dan-före-dan-slaget mellan LA Kings och Calgary Flames.
Klockan är emellertid mycket sen hemma i Sverige, det är jag medveten om, så huruvida några fler än M.R har möjlighet att göra mig sällskap är väl osäkert, men vi kanske kan hoppas på delar av frukostgänget framåt andra perioden nångång.
I vilket fall:
Det här blir en finfin uppesittarkväll i förtid.
• • •
Åt de som försökte jaga upp harige Bofinken inför gårdagens långflygning ber jag härmed att få lipa lite malligt.
Det var antagligen den lugnaste flight jag någonsin haft rätt över kontinenten. Inte vid ett endaste tillfälle, ens under passagen över Rocky Mountains, utbröt turbulens värdig ”Fasten seatbelt”-läge.
Lycka.
Idag, däremot, härjar vinterstormen Elliott över östra halvan av kontinenten och orsakar fullständigt snö- och vindkaos på åtskilliga håll.
Vänner i New York, till exempel, bara stönar när jag frågar hur det är – och ställen som Chicago och Milwaukee och till och med Nashville håller bokstavligen på att begravas i snö.
Den vetskapen gör det förstås extra gött att sitta här, i näranog enda hörnet av landet som inte berörs, i bara skjortärmarna och njuta av en ljummen vind som för med sig södra Kaliforniens distinkta dofter av blommor, avgaser, matolja och något annat exotiskt som enkom finns här.
• • •
Den Downtown Showdown vi ska se nu kan väl knappast beskrivas som en Big Time Blockbuster, men jag tycker ändå det finns skäl att förvänta sig sevärd kamp.
Både Kings och Flames är i grunden bra lag som inte riktigt hittat det flow de söker och nu verkligen behöver poäng i det allt tajtare playoff-racet i Pacific-divisionen.
Dessutom kryllar det av svenskar i bägge trupperna och är det något som sätter den här bloggen i spinn är det många blågula inslag.
• • •
För den ovane är det svårt att spela i dagsljus, det fick vi bekräftat på nytt i Big Smoke för några timmar sedan.
Leafs vann till sist, jo, men fansen ska vara glada över att de blåvita hjältarna fortsättningsvis bara uppträder efter mörkrets inbrott.
• • •
Idag är det exakt 20 år sedan Joe Strummer – en av de allra största i min lilla värld – helt chockerande gick bort.
Då går det inte att blogga, oavsett ämne, utan att publicera den här videon.

Världen snyggaste rockband i världens bästa låt.
• • •
Men Lill-Nyllet fortsätter imponera alla tider på dygnet. Han avgjorde alltså matinén i eftermiddags med 20:e målet för säsongen.
Med det leder han inte bara interna skytteligan i Toronto – han är svensk skyttekung med bred marginal.
Bättre än nånsin? You bet.
• • •
Det har gissningsvis att göra med att parkeringen utanför LAX – Los Angeles monster till flygplats – var det första jag såg av USA vid jungfruresan hit, med familjen, i Oktober 1979, för jag får fortfarande intensiva rysningar av vällust varje gång landar här och kliver ut genom dörrarna i entréhallen.
Då, hösten 1979, var jag tolv och hade aldrig varit längre från Dalarna än Danmark och blev helt överväldigad av det jag såg och hörde och luktade och kände i den brandgula skymningen i denna enorma filmkuliss till stad.
Mamma och och jag pratade om det på telefon så sent som igår, innan jag skulle lyfta från JFK, och hon mindes tydligt.
– Du var helt hypnotiserad, bara gapade och snurrade på huvudet som och flämtade om att det luktade så gott. Man kunde se att något stort hände i dig.
I sanning. Personligen tror jag mitt öde beseglades där och då. Jag hade kommit hem och skulle förr eller senare återvända, på riktigt, något annat fanns inte – och därför blir reaktionen fortfarande, 43 år senare, lika stark när jag kommer just hit.
• • •
Bloggens klassiska julenkät?
Titta in här imorrn bitti ska du få se…
• • •
NHL:s nämnda 100-årsfest hör till de starkaste minnena från Staples Center – som jag tänker säga i fortsättningen; det andra namnet är bara för ruttet.
Då pratade jag med Börje Salming live för sista gången, tror jag. Han ingick ju precis som Sudden och Foppa och Lidas på listan över tidernas bästa NHL-spelare och när galan var färdig hade jag till uppgift att sammanföra tre av dem på bild – Sudden kunde inte komma – och det var ungefär lika lätt som som att få katter att marschera i takt, för miljoner människor ville prata med han från Ö-vik, men till slut röt Börje i, ”Men för fan, Foppa, kom igen nu, så vi får ta den här bilden” och så var det klart.
Annars är det ju framförallt finalerna 2012 och 2014 jag kommer att tänka på när jag sätter mig tillrätta på den fina, tajta pressläktaren.
Sista matchen mellan Kings och Rangers, den ångande heta kvällen 13 juni 2014, är en av de mest gastkramande thrillers jag överhuvudtaget upplevt.
Under förlängningen stod jag och bänkgrannen Chris Johnston upp, med slipsknutarna uppknutna och kavajerna hängda över stolsryggarna, och bara skrek. Och 14.43 in i andra OT-perioden tog det plötsligt slut, när Alex Martinez kom släpande i en kontring, fick tag i returen på Tyler Toffolis skott och så var Kungs Henkes dröm krossad.
Jösses, så mycket vi varit med om i den här bloggen ändå…
• • •
Det här med att östmatcherna börjar redan när klockan är 16.00 här ute – jag vänjer mig aldrig vid det. Särskilt förvirrande blir det när jag ser en match här borta och måste försöka få ihop referat om det som ägt rum out east medan live-action rullar för framför ögonen.
Sån är vardagen alltid för murvlar stationerade på västkusten, men jag är alltjämt en rookie i den disciplinen och vill förvarna om att jag kan fastna i den sortens uppgifter när jag egentligen ska blogga.
• • •
Kolla, Bofinken utanför Staples Center!

Och kolla, ytterligare några stela gubbar som hänger på samma adress.



• • •
De har haft jordbävningar i norra Kalifornien den här veckan, inklusive en 6.4-smocka strax söder om Eureka, för så är det – det finns ormar i alla paradis och som den neurotiker jag råkar vara pyr oron för The Big One alltid i mig när jag befinner mig här ute.
Men det får gärna låta bli att börja skaka just ikväll, den här pressläktarbalkongen känns, som jag påpekat förr, inte så stabil….
• • •
De tidiga matcherna har ni ju redan facit från, så jag listar bara svenska målskyttar i de sena matcherna:
Elias Pettersson, Burra, Adrian Kempe, Arvy, Elias Lindholm, Rasmus Andersson, Erik K och Joel EE.
• • •
Oro känner jag också för de lag som måste ut och flyga efter matcherna på östkusten ikväll. Som Bruins, som ska lira mot Devils i Newark imorrn. Det kommer inte gå – och gör det ändå det får Ullmark & co åka berg-och-dalbana nerför kusten.
Usch – och usch igen.
• • •
Skådeplatsen i afton:

Coolt bygge ändå.
• • •
Bloggen ber att få tacka Linyreg för solouppvisningen i spåret ikväll. M.R stod för fin uppbackning i slutet, och förväntas ju ta över showen nu när vi vevar igång i Drömmarnas Stad, men i flera perioder var Westchesters egen Hemingway på ensamseglats genom natten.
Fem plus.
• • •
Detta är sista hockeymatchen i Staples Center innan jul, så vi har ett starkt bjällerklangstema i allt som sker – inklusive organistens hiskeliga små trudelutter strax innan uppvärmningen.
Men jag gillar’t. Jul är det ändå bara en gång om året, då SKA man fläska på.
• • •
Styvt av Rangers att komma tillbaka gång på gång i The Battle of New York – och till slut vända och vinna.
Nu blir det riktig julefrid i snöyran på Manhattan.
• • •
I helgen var det Erik G som stal showen för Ovie, nu är det Mojo.
Lite kul, det.
• • •
OK, amigos i adventsnatten: Nu kör vi igång julshowen i The City of Angels.
Den blir minnesvärd, jag tror jag törs lova det.