Tillbaka på brottsplatsen, del 2

NY RANGERS – MONTREAL 0-0 (Period 1)
• • •
Well well.
Sa ju det.
Men det här är, skulle jag vilja påstå, inte i första hand en fråga om att Rangers brister i motivationen mot en avhängd opponent.
Det är kidsen från north of the border som kommer ut som svultna tigrar och spelar riktigt hetblodig, inspirerad hockey och gör det svårt för hemmalaget.
Och så länge de får hänga kvar i matchen, och tidvis rentav dominera den, kommer det vara fortsatt jobbigt för di blå.
• • •
Oh, Cole Caufield visar redan i första minuten att han är en artist värdig den här scenen – som Elvis, John Lennon, Påven och Marilyn Monroe.
Även Slafkovsky visar huggtänderna tidigt – och Dvorak.
Om det inte varit för att Storken är med från start…
• • •
Efter fyra-fem minuter skakar Rangers kuddrufset ur kalufserna – och då visar det sig att Sam Montembeault i Habs-kassen bestämt sig för att han är Patrick Roy just den här söndagen.
Han gör lika läckra räddningar som sjöfågeln på andra sidan rinken.
• • •
Även här på pressläktaren är det Giants som gäller just nu.
Alla locals till kollegor har matchen på U.S Bank Stadium i Minny inrattad på monitorerna och tjoar och stönar om varannat.
Så nu vet ni varför om rapporterna från kvällens hockeydrabbning är lite sketchy…
• • •
Lite mer hade man ju dock väntat sig av Rangers i PP, men där ser de inte helt skärpta ut.
• • •
Michael Pezzetta faller jag för direkt. Han både ser ut och heter som en tennisstjärna på 70-talet. Jag kan se honom i en dubbel med Vitas Gerulaitis i Paris 1978. Mot Roscoe Tanner och Jimmy Connors.
• • •
De visar Giants första touchdown i MN Johan-staden på jumbon också.
Då jublas det i ladan.
• • • 
Mika har inte haft något vidare flyt med sitt dånande direktskott as of lately.
Antingen sitter puckarna fel på bladet eller så skjuter han precis utanför.
Finkalibrering anmodas.
• • •
Man önskar ju att Julia var vaken och frälste oss med sin närvaro en sån här gång.
• • •
I andra blir det mål. Åt vilket håll vet jag inte, men mål blir det.