Timo Time i Newark, del 5 – The End

NEW JERSEY – TORONTO 3-4 Slut)
• • •

Det blev inte så mycket fuel och fire från Timo Meiers sida i debuten i djävulshålan
Han skapade några fina chanser med Bratten och Hughes precis i inledningen, men i första hand kommer man antagligen minnas schweizarens första framträdande på nya scenen för att han med en lite klumpig high sticking orsakade det Toronto-PP som slutade med att obönhörlige Auston Matthews avgjorde matchen.
Men ingen av fixstjärnorna som bytt klubb senaste veckorna har varit omedelbara succéer, mer än möjligen den just nu frånvarande ROR i Toronto, och alla där ute får försöka ha tålamod.
Det tar tid att acklimatisera sig på en ny adress och spela ihop sig med helt nya lagkamrater.
Som någon påpekade häromdagen:
Under det som återstod av grundserien 2014 gjorde en blek Martin St. Louis ett mål när han hade trejdats från Tampa till New York, men det har alla för glömt för i slutspelet var han ändå en force to be reckoned with.
Så relax, kära, överspända supportrar. Allt kommer bli bra.
• • •
Calle Järnkrok smaskar på en till synes juicy slice pepperoni-pizza när vi ses i korridoren utanför gästernas omklädningsrum i The Rock
– Det ska, säger han mellan tuggorna, bli väldigt skönt att komma hem efter den här långa resan.
För precis som det gick att ana av de medföljande journalisternas uppsyn i pressrummet innan matchen har de slitit, de elva dagarna on the road.
– Man börjar bli gammal, smackar Brynäsaren medan han torkar bort lite ost ur skäggstubbet.
Mm.
Han är 31.
Jag…lite äldre än så, ja.
• • •
Har det någonsin tidigare hänt att två svenska målisar hållit nollan i en och samma match?
Det går antagligen att ta reda på, men jag orkar inte i denna sena timma och nöjer mig med att konstatera att Markan och nya fenomenet Filip Gustavsson båda var femstjärniga i X:et.
• • •
Det här må vara en något obskyr referens, men den är så klockren för mig att jag faktiskt börjar skratta rakt ut.
Med den demolerade trut Pontus Holmberg ordnade åt honom ser Ondrej Palat plötsligt ut som gangstern Allan i Tintin-äventyret ”Plan 714 till Sydney”, när det varit vulkanutbrott på den där ön och han fått en så hård smäll in plytet att han bara läspar för en ursinnig Rastapopulous.
Det är nästan så jag förväntar mig att en näsapa ska komma löpande genom backstage-korridorerna i The Rockhhh.
• • •
Richard Sellstedt, välkommen in i värmen i spåret. Trevligt att ha dig här. Inte behöver du skaffa dig något smeknamn bara för oss – men om du verkligen vill, notera att kloka Chall kom med ytterligare instruktioner i Del 4.
• • •
Nästa match i The Rockhhh blir en happening.
Då, på söndag, är det Carolina Hurricanes som galopperar in på Lafayette Street– för ren och skär Metropolitan-final.
Såvida inget förutsett inträffar innan dess kan jag försäkra att jag är på plats.
• • •
”Plan 714 till Sydney” är för övrigt mitt favoritalbum med Tintin, vid sidan av ”Enhörningens hemlighet”, ”Rackham den rödes skatt”, otäcka ”De 7 kristallkulorna” och förstås båda delarna av ”Månen tur och retur”.
• • •
Jaja, även en fredlig småländsk backstjärna kan väl blir förbannad ibland.
• • •
Det brukar vara om de lugubra karaktärerna på Newarks Penn Station jag utgjuter mig i bloggen, men där går allt galant ikväll – bortsett från att det är kallt som i ”Tintin i Tibet” på perrongen.
Istället är det på Penn på Manhattan det blir lite drama.
När jag kommer upp i stora ankomsthallen är det en rätt så sjavig typ som går rakt emot mig och väser ”You c**ksucker”.
Sen trampar han vidare.
Såpass, ja.
• • •
Då säger vi tack och bock för i afton.
Imorrn ska jag spela in podd med Örby’s finest – glad igen, får man anta efter kvällens tilldragelser i Amalie – och sen är jag ledig på kvällen.
Men på torsdag, anfäkta och anamma, då ska det spelas elva matcher – och dem ser vi förstås ihop.