Ångesten på Manhattan

Om det ändå fanns en Mark Messier som kunde trösta ångestridna Rangers-fans även den här gången.
Som för 29 år sedan.
Då, våren 1994, låg Rangers också under med 3-2 i en slutspelsserie mot New Jersey efter fem matcher. Och insatserna var ännu större, liksom svårighetsgraden – för det var i själva konferensfinalen Metropolis-rivalerna möttes och Game 6 skulle spelas i gamla Brendan Byrne Arena i Meadowlands i New Jersey.
Dagen innan hade Rangers träning i dåvarande träningshallen i Rye, vid ett skruttigt tivoli ute på kusten strax söder om gränsen till Connecticut. När den var över samlades en månghövdad mediascrum runt kapten Messiers bås i omklädningsrummet. Han baxade av sig utrustningen, spände ögonen i reportrar och fotografer och sa högt och tydligt:
– Jag garanterar: Vi vinner i morgon.
Det kan man kalla guts.
Och balls.
Och chutzpah.
Jag menar…hur vågar man?
Men det verkligt ikoniska i hela storyn – det som skrev in ”The Guarantee” i den lokala idrottshistorien för evigt – var att The Captain inte bara backade upp sina våghalsiga ord. Han backade upp dem på ett sätt ingen backat upp någonting sedan Moses sa att han skulle dela Röda Havet och också gjorde det.
Efter två perioder hade Devils ledningen med 2-1 – och i tredje gick ”Mess” själv in och vände med ett hattrick.
Jo, granitblocket från St. Albert löste själv in sin garanti. Med tre mål. I tredje perioden. Och såg till att Rangers vann med 4-2 – och några veckor senare bröt en 40 år lång förbannelse och slog Vancouver i Game 7 i finalen på Madison Square Garden.
Enormt. Inget annat än enormt.
En sådan härförare att luta sig mot, och en sådan trygg hand att hålla i, skulle den här staden verkligen behöva i samma utsatta läge tre decennier senare.
För det är oroligt här nu. Skärrat. Ångestfyllt. Förlorar Rangers ikväll är en säsong som väckt drömmar om himmelska triumfer över och The Woooorld’s Most Famous Arena slår igen för sommaren.
Men det finns ingen Mark Messier i 2023 års Blueshirts-upplaga – eller någon annanstans, för den delen. Inga samtida hockeyspelare har den resningen och den karaktären och skulle aldrig våga göra dylika utfästelser. Än mindre klara av att leva upp till dem.
Så de som mår dåligt, de ängsliga och rädda, får hoppas på något annat.
Ett mirakel behövs kanske inte, men de får försöka intala sig att Chris Kreider, Adam Fox, Mika och några av de andra åtminstone TÄNKT att de jävlaranamma ska vinna den här matchen
Eljest?
Game Over och sommarlov på Manhattan.
Ah, som Pär Lagerkvist diktade:

Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.

Utan Mark Messier är livet just så för Rangers-fans i trängda lägen i playoff.
• • •
Det blev förstås sent i natt också, för det fanns mycket att skriva om fredagskvällens parad av thrillers.
Men sedan hällde jag verkligen upp en bourbon i mitt finaste drinkglas, med alldeles så lite is.
Då visade det sig emellertid att tempot jag hållit på slutet, och sömnbristen, förvandlat mig till en fjortis igen.
Det räckte med ett och ett halvt glas. Sedan var jag knockad och låg och snarkade i soffan.
Jag kommer behöva detoxa efter den här förstarundan – fast tvärtom, om jag får säga så.
• • •
Ångesten i Toronto ska vi förstås inte ens prata om. Den är så påtaglig att den snappas upp av radioamatörer världen över. ”Något skälver och pulserar i trakterna av Ontario i Kanada”, rapporterar sändaren SK903 i Wellington, Nya Zeeland.
Typ.
Maple Leafs överlever en förlust i Amalie Arena, jo – men ändå inte. Blir det Game 7 igen, när de haft 3-1-ledning, då kan inget rädda vara sig spelarna eller ledarna eller fansen.
Det får inte hända.
Så, ja, well, hoppas alla blåvita har badrumsskåpen laddade med psykofarmaka.
• • •
Jag säger som David Puddy:
– The Devils, man! The Devils! The Deeeevils
Devils kommer in till Manhattan med samma självsäkerhet, samma visshet om bästa laget i stan bor på andra sidan floden, som han demonstrerade i den scenen – alltså när han, Jerry, Kramer och Elaine vandrade hemåt efter en match på Garden och höll på att bli påkörda av en katolsk präst från Sydamerika.
Med all rätt.
De har verkligen imponerat, kidsen från Soprano-land. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin varit med om att ett så oerfaret lag så snabbt lärt sig vad playoff-hockey går ut på.
Det brukar ta år att komma dit de kommit på en dryg vecka.
De såg valpiga och bortkomna ut i de två första matcherna, som alla Stanley Cup-rookies gör. Men sedan var det som att ett lysa tändes i huvudet på allihop. ”Aha, det är så HÄR det går till”. Därefter har de bara blivit säkrare och mer stabila och bättre – för att i The Rock i torsdags ta formen av rena St Louis Blues 2019.
Fortsätter det likadant är det nästan så jag följer Puddys exempel och målar fejset i rött och grönt jag med.
• • •
Helt i enlighet med gårdagens prognoser värker regnet ner över oss i New York idag. Oavbrutet. Det är som i ”Seven” med Brad Pitt och Morgan Freeman. Och när det visar sig att några lallare mitt i denna misär fått tillstånd att arrangera en parad längs Madison Avenue, så vi som sitter i bilar på väg från östra Manhattan inte kommer förbi, blir jag nästan lika psykotisk som Kevin Spacey-karaktären de jagar i den femplus-filmen.
Det är bara att hoppa av på Park Avenue och traska – genom det ihållande regnet.
Det är alltså en SÅN dag. Inget bra omen – för någon.
• • •
Optimisterna bland Rangers-fansen påminner om att deras hjältar i fjolårets förstarunda låg under med 3-1 mot Pittsburgh och sedan kom tillbaka och vann.
Jo, å andra sidan tog de sedan ledningen med 2-0 mot Tampa – och fick stryk i fyra raka och så var det slut på det roliga.
Det finns, ber jag att få inpränta, inga som helst kopplingar mellan det som hände ifjol – eller ännu tidigare – och det som händer nu.
• • •
Torontos facit i matcher när de haft chansen att avgöra senaste tio åren:
0-10.
Ah, nu tycker ni jag är taskig som erinrar om det, men jag vill bara poängtera att det som hänt tidigare inte betyder något för deras del heller.
Säger vi…
• • •
Dumstrut på mig – ännu en gång.
Efter Game 1 och Game 2 slog jag fast att Lindy Ruff blev grundligt outcoachad av Gallblåsan.
Där drog jag lika förhastade slutsatser som fansen i The Rock när de skanderade ”Fire Lindy” under andra grundseriematchen i höstas.
Sedan dess är det Lindy som sopar mattan med Gallblåsan – och såvida inte den senare tänkt ut några riktigt geniala motdrag kommer han få känna sig helt detroniserad under en handshake om några timmar.
• • •
Men åh, Art Vandeley, du skriver ju så förföriskt om lördagseftermiddagen i mitt home-away-from-home i västra Florida att jag får alldeles ont i hjärtat.
Om det det inte vore för det här Manhattan-dramat hade vi tagit några järn ihop i tikibaren i natt.
Gött att du bor på JW Marriott också. Där mår man bra, säger min erfarenhet
• • •
En annan livboj från ifjol som Rangers-fansen greppar efter är det faktum att det var först i sjätte matchen mot Pittsburgh som Mika Zibanejad gjorde sina första mål i 2022 års slutspel – och sedan blev han förstås hetare än grillhällarna på alla Brödernas-restauranger tillsammans.
Men igen: Då var då och nu är nu. Vad än surmagade svenskar som inte sett en minut av matchen än tyckte sig ha rätt att rapa ur sig när de vaknade i fredags försökte han som fan i femte matchen, men Devils ger vare sig honom eller någon av de andra Rangers-stjärnorna ens en tiondels sekund av ro på isen och så är det bara med det
• • •
Om det inte vore något slutspel alls skulle jag vara i LA, ty där firar Willie Nelson denna helg sin 90-årsdag med vad som torde kunna bli två odödliga födelsedagsshower på Hollywood Bowl.
Bland gästartisterna märks bland andra Emmylou Harris, Beck, Chris Stapleton, Neil Young, Daniel Lanois, Dwight Yoakam, Edie Brickell, George Strait, Kris Kristoferson, Leon Bridges, Lyle Lovett, Margo Price, Miranda Lambert, Nathaniel Rateliff (honom måste ni kolla om ni inte gjort det redan!), Norah Jones, Roseanne Cash, Sheryl Crow, Shooter Jennings, Snoop Dogg (förstås…), Stephen Stills, Avett Brothers, The Chicks, Sturgill Simpson, Tom Jones och Ziggy Marley.
Holy hell!
Grattis, Shotgun Willie. Du är bäst. Many more to come, hoppas vi !
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Brattwursten, Lill-Nyllet, Adrian Kempe, Mattias Ekholm.
• • •
Som sig bör har Schweizisk media dykt upp i vår lilla cirkus nu.
Två storögda korrar – åh, jag känner mina löss på gången – från Neue Zürcher Zeitung gör entré i pressrummet under sena eftermiddagen och verkar helt tagna över att de får vara med om något så coolt.
I know the feeling.
• • •
Dagens låt: Willie Nelson ”Blue Eyes Crying in The Rain”.
• • •
Kolla, exakt två timmar innan puckdrop ber Gallblåsan en bön.

Det kan han behöva.
• • •
De schweiziska kollegorna har onekligen en del att rapportera om under detta, som jag förstår, första besök i Gardens environger.
Schmid The Kid är förstås huvudnumret, men faktiskt – även kapten Hischier, Timo Meier och Jonas Siegenthaler kommer från klockornas, ostarnas, banksekretessens och neutralitetens lilla alpland.
Om Devils vinner kommer bucklan nästan behöva söka medborgarskap i Schweiz.
• • •
Oilers och Kings var det så länge sedan vi såg att att åtminstone jag nästan glömt att de är med i årets slutspel, men sent i natt ska de äntligen upp i ringen igen – i downtown LA.
Kan Kempe & co komma tillbaka? Well, om de låter bli att ta utvisningar ska chansen finnas.
M.R, are you out there?
• • •
The Biffen Furman outfit är mer neutral denna lördagkväll.

Somliga rynkade ju på nästan åt torsdagens rödsvarta combo, så nu sportar jag den beiga vårkavajen, svarta brallor, svart skjorta och beige-svart-rutig slips.
Svårslaget, hävdar jag själv.
• • •
– Jag tycker inte vi behöver känna någon press på oss på lördag, sa Brattwursten när vi sent omsider träffade honom efter Game 5 och han lät helt klart övertygande.
Men man vet aldrig. Är det något litet som eventuellt talar mot Devils ikväll är det darret och fladdret som ofrånkomligen börjar spöka för den som aldrig avgjort en slutspelsserie tidigare och plötsligt har chansen att göra det.
Kan Palat och Haula och Tatar hjälpa sina unga kompisar att hantera även den situationen?
Om inte finns det eventuellt en liten öppning för de blå.
• • •
Det ska bli ett sant nöje att sitta här och se en hel timme av The Tampa Showdown på datorn innan vår egen live-föreställning börjar.
God bless de tekniska genier som sett till att något dylikt ens är möjligt.
• • •
När man ser Emily Kaplan är det en gammal tradition att ropa ”Tjena” på svenska och få ett likadant ”Tjena” tillbaka och den traditionen upprätthåller vi även idag.
• • •
En rejäl sittning vid en bar. Det måste komma snart. Och jag har kamrater som ropar ikväll. Vi får se. Kanske går det att göra matchen i LA från lokal, liksom.
Nä, det gör det ju inte. Det är bara att gå hem, Furman (se här hur samvetet och frestaren slåss i gamle Biffen…)
• • •
I Boston låter det som att Montgomery redan bestämt sig för att bänka Linus på Linjen imorrn.
Han säger det inte rakt ut, men han jämför Jeremy Swayman med Tom Brady och drar man fram Tom Brady i Boston finns det ingen återvändo.
• • •
Själv är jag inte heller någon Mark Messier och garanterar sålunda ingenting.
Mer än att vi framför oss nu har några timmar av vånda, lycka, känsloutbrott och, åtminstone till och från, spänning så brutal att det smärtar.
Det, mina vänner, är ett löfte!