The Ultimate Battle of Hudson River

1609 stod det i almanackan när Henry Hudson, brittisk sjöfarare anlitad av holländska affärsman för att om möjligt hitta en genväg till Kina, första gången seglade upp längs floden som idag bär hans namn.
Föga anade han, gissar jag, att två stammar på vardera sidan om den breda farleden 414 år senare skulle rada upp sig för en slutgiltig strid om herraväldet över ett urbant världscentrum i det som då var ren vildmark – och att de skulle göra det med skenor på fötterna och klubbor i nävarna.
Men så är det.
Även om fakta egentligen talar emot känns 2023 års slutspelsversion av The Battle of Hudson River, i alla fall på förhand, som den definitiva uppgörelsen – och för några av oss framstår den rentav som bland detstörsta som hänt på dessa breddgrader sedan de väldiga seglen i Henrys fartygsarmada för första gången tornade upp sig i The Upper Bay.
Det hade hade han inte heller kunnat föreställa sig, den saltstänkte sjöbusen från London: Att observatörer från götarnas och svearnas säregna kungarike i norra Europa skulle ta sig hit för att med stora ögon, öppen mun och bultande hjärta rapportera om stridigheterna.
Men så är det också.
Ert sändebud i världen, Bofinken out of Nedre Tjärna i Borlänge, är på plats mitt i krutröken på strandbanken där Kapten Hudson den där septemberdagen i 1600-talets linda sådde fröet till det som skulle bli hela universums mitt och han räknar kallt med att få nedteckna en historia lika epokgörande som de redogörelser som skickades tillbaka till den gamla världen från när Amerika fortfarande bara var en dröm.
Så låt kanonaderna dåna.
Nu börjar den största striden i farvattnen runt New York på över 400 år.
• • •
Det är bara Dag 2 i Vårt Oändliga Äventyr, men jag håller redan på att förvandlas till den sjungande busken i ”Tre Amigos”.
Racet under och efter de två late night-rysarna igår, som följde på en helg när jag var mer busy än rush hour-trafiken på Long island Expressway, blev så stressigt att jag hade ont både här och där när det var klart – inte minst i själen, eftersom texterna jag kramade ur mig kändes så platta.
Sedan gick det lik förbaskat inte att sova mer än någon halvtimme här och där och under tidiga eftermiddagens ryckiga, rasslande tågresa under Henry Hudsons gamla flod får jag erkänna att jag, lätt vimmelkantig och medtagen, oroar mig en smula över hur jag ska klara av att komponera ett bloggintro värdigt slutspelets första livesändning.
Men tänka sig.
Så fort jag klivit av på Penn Newark och får syn på The Rock släpper det.
All trötthet, all stress, all oro bara sköljs bort och ersätts av iver och upprymdhet och en bubblande glädje över att jag ska få vara med om det här igen.
Huruvida introt till slut håller tillbörlig klass får vi väl se, men jag kan i alla fall försäkra att jag hade otroligt roligt när jag vispade ihop det
• • •
Jaja, för den helt gravallvarlige och humorlöse finns det mycket att opponera sig mot i den inledande serenaden om betydelsen av det som tar sin början i The Rock nu.
Naturligtvis ser jag inte denna åttondelsserie i Stanley Cup-slutspelet som det största som hänt i The Metropolitan Area på flera sekler, fullt så simpel och världsfrånvänd är jag inte
Det är formellt sett inte ens den största derbyt mellan Devils och Rangers i historien. De har ju mötts i ett par konferensfinaler – bland annat en jävligt het så sent som 2012.
Men det ÄR något med årets rendez-vous som känns extremt speciellt. Då, 2012, var det rätt mycket fluke att Devils alls gick så långt och Rangers spelade ocharmig bröthockey a la Tortorella. Nu befinner sig båda i en tydlig framåtrörelse, bländar omvärlden med fart och teknik och kreativitet och har på goda grunder ambitiösa framtidsplaner.
Det kommer, får jag för mig, bli en episk holmgång – och laget som vinner definierar den den här epoken, eller åtminstone början av den, i New York.
• • •
Den sjungande busken i ”Tre Amigos” är för övrigt en stor hjälte.
• • •
Så vilket av de två blodsfienderna gör det – vinner?
Well, jag sa ju 4-3 till Rangers i tipset som publicerades igår, men jag är verkligen inte det minsta tvärsäker.
Allt beror på vad lagen klara av att göra mot varandra.
Om Devils får spela på samma sätt som i grundserien, då kommer de åka ifrån Rangers, det är lika säkert som att det serveras svenska köttbullar på IKEA ett par kilometer öster om The Rock.
Men lyckas Rangers sakta ner matcherna, och krympa ytorna på klassiskt playoff-vis, då har de en bra chans och jag kommer tillbaka det faktum att hela tio ynglingar i den rödsvarta truppen begår slutspelsdebut ikväll.
Det kan definitivt bli utslagsgivande, för hur mycket unga spelare än hör om hur annorlunda allt är i de här infernaliska vilda västern-föreställningarna går det inte att till fullo förstå förrän man själv stått öga mot öga med grundseriens elake storebror, nyss släppt ur fängelset och ute på jakt efter trubbel…
• • •
Det var väl fan, jag trodde att jag hade hängt in den tunga rocken i garderoben för gott, men nä.
Det är denna tisdag så kallt och grått och blåsigt och räligt att jag får lov att baxa ut den igen innan årets första playoff-resa.
Ett kraftigt bakslag – men jag utgår från att vi får en oförglömlig hockeyshow som kompensation
• • •
Trots den vilda dramatiken i Dallas och Edmonton var premiärkvällens känsloutbrott få och hyggligt kontrollerade.
Men ikväll kliver ju Toronto Maple Leafs ut på scenen och eh, ja, då vet vi ju hur det kan bli.
Idsint har visserligen meddelat att han nog tyvärr inte kan närvara under första matcherna, för han är ute på jobbresa, men det finns ju andra i den supporterskaran med häftiga temperament och jag ber er goda vänner – räkna till både tio och tjugo innan ni kastar er över tangenterna…
• • •
När Lindy Ruff igår fick frågan om bristen på playoff-rutin ryckte han bara på axlarna.
– Vi är a bunch of rebels. A bunch of rebels ready to go, sa han.
Det är såna citat som föder legender – eller åtminstone storylines för journalister.
• • •
Vi har inte blott ett svenskt födelsedagsbarn på isen i den här monstermatchen.
Mika Zibanejad blir 30 bast, min själ.
Välkommen till The Big Three O, säger bloggen och gissar att det inte behövs några förslag på hur denna högstidsdag ska firas. Släggan från Mälarhöjden har nog siktet inställt på ett par väldigt konkreta presenter han vill ge sig själv.
• • •
Såklart, jag skymtade honom redan på NJ-tåget i eftermiddags.
David Puddy alltså.
Det är såna här gånger han verkligen tänder till– och målar fejset.
Som en liten påminnelse om hur det blev när han och Elaine, Jerry och Kramer på 90-talet följde Devils och Rangers i en slutspelsserie kör vi denna lille videosnutt i repris.

• • •
Lill-Nyllet kommer ikväll göra precis som Adrian Kempe och bara fortsätta på det inslagna spåret från grundserien.
Vänta ska ni få se.
• • •
Exakt vad som hände dagen när jag fyllde 30, sommaren 1997, minns jag inte, men ett är säkert – jag spelade inte Stanley Cup-match.
Däremot hade jag och de 60-70 närmaste en sjujäkla yster fest, på Odd Fellow i Borlänge, helgen därpå.
30…det är fan allra bästa åldern.
• • •
Bara att några timmar innan showtime komma in i en tom hall skrudad till playoff är ju ett själsligt reningsbad.
Kolla.

Det är nästan så jag börjar gorma ”We Want The Cup” för mig själv.
• • •
Käre badou i spåret, du är medveten om att även Oilers och Kings möts i en serie a 7 matcher, va? Och av de sju matcherna har jag tippat att Kings ska vinna tre. Däremot har jag inte hävdat vare sig det ena eller det andra, allra minst att någon ska dänga till en annan.
Ska det vara så svårt att förstå?
• • •
Här är Bofinken själv – i stukad men uppspelt version.

Ja, slips är förstås på – för första gången i år.
Det är ju playoff nu.
• • •
Som sig bör är det späckat i pressboxen i The Rock. Bland annat har den gode Mark Lazerus flugit in från Chicago för att bevaka Patrick Kane och när de sågs i går utbrast båda två:
– Fan vad konstigt att se DIG här.
Lite kul.
• • •
Jesper Bratt, som spelat en Edna slutspelsmatch tidigare, för fem år sedan, gäspar även han åt bilden av Devils som ett lag utan nödvändig erfarenhet.
– Vi har förberett oss detta sedan i höstas. Vi är absolut redo, säger han.
There you go.
• • •
De två sena matcherna ikväll, i Vegas och Denver, får vi se hur mycket jag hinner rapportera om.
Dels vet vi inte när denna duell slutar, det kan ju bli förlängning här med – och dels ska jag hem efteråt.
Hoppas ni som framförallt följer lagen i de drabbningarna kan ha lite överseende, det blir ofrånkomligen så när bloggen går live.
• • •
I skrivande stund har stämningen i ladan inte riktigt etablerats ännu, jag kan bara ana ett stråk av stark nervositet där ute, men var så säker:
Det kommer även på läktarna bli ett krig som skulle få Henry Hudson att tveka mitt i steget och segla hem till England igen.
• • •
Svenska målskyttar i afton: 30-åringen Mika, Bratten, Lill-Nyllet, William Karlsson.
• • •
Nånstans blir det en skräll även ikväll och jag har ögonen riktade mot Strippen i Las Vegas.
• • •
Dagens låt: Bruce Springsteens version av Tom Waits ”Jersey Girl”, för den plockade han helt överraskande fram när han i fredags avslutade första delen av årets turné i just denna hall.
• • •
Idag blev jag uppringd av Douglas Murray, jag måste bara får skryta om det.
• • •
Timo Meier, Patrick Kane, Vladimir Tarasenko – det är nu de ska leverera, det var för matcher som den här klubbarna på den lokala scenen öppnade kassavalven och trejdade för dem.
De ska sålunda granskas noga, okej?
• • •
Då så vänner.
För första gången i år: Bloggen goes live i Stanley Cup-slutspelet 2023.
Glory, glory halleluja!