Welcome to the jungle

Welcome to the jungle, we’ve got fun and games
We got everything you want honey, we know the names

Att det inte är annat än givet att inleda kvällens bloggintro med den frasen, hämtad från öppningsspåret på Guns ’n’ Roses världssuccé ”Appetite For Destruction”, kan vi tacka Mika Zibanejad för.
Nej, EDM-kungen från de saltaste DJ-båsen i Stockholm och New York har inte bytt personlighet och blivit hårdrockare, men han sa ju så när jag och Sombrero-Johan sent i torsdags kväll hittade honom i de vindlande korridorerna utanför omklädningsrummet gästerna hänvisas till i The Rock.
Vi frågade vad han förväntade sig av den kommande matchen, årets första playoff-show i hemmarinken på Broadway, och den nyblivne 30-åringen lyste upp som ett helt tivoli.
– Det kommer bli en djungel på Garden på lördag kväll, sa han och log sitt bredaste leende.
När de orden hade yttrats insåg jag två saker på en gång.
1. Det där blir ett klassiskt citat.
2. Jag har öppningen till introt på lördag.
För såklart.
Det är ju helt sant.
Det kommer BLI en djungel i The Wooorld’s Most Famous Arena när de som utkämpar årets slutsplsversion av The Battle of Hudson River efter två fältslag på New Jersey-sidan nu radar upp sig upp den östra strandbanken.
Beakta fakta.
New York Rangers går upp mot New Jersey Devils i en playoff-duell. De leder med 2-0 efter de första matcherna i Newark. Det är Saturday Night. Och matchen börjar 20.00 lokal tid – när Gris-Olle och hans vänner hunnit tömma varenda bar i kvarteren runt Penn Station..
Jag menar…herregud. Redan flera timmar innan dörrarna ens öppnat kan jag ana den elektriska atmosfären, höra de dånande ramsorna, se läktarsektionerna gunga och förnimma känslan – falsk men lika påtaglig ändå – att vi som är här befinner oss i universums absoluta centrum och får vara med om något vi alltid kommer minnas.
Som sagt, in the spirit of Mika Zibanejad:
Welcome to the jungle!
• • •
När jag under tidiga eftermiddagen hämtar hyr-Nissan i det garage som framstod som själva paradiset när jag fann det med öppna portar igår kväll har jag god lust att köra ut mot södra Brooklyn en gång till, det är verkligen förtjusande på vägarna ute där – och en lunch på Rock-Rock-Rockaway Beach skulle inte sitta fel.
Men sån rekreation finns det förstås inte tid till en sån här dag; jag baxar istället ut i smeten på 34:e gatan, korsar Manhattan och lämnar tillbaka vrålåket hos Hertz på nionde avenyn.
”Tack, du var fin”, kan jag aldrig låta bli att säga med lite vemod i stämbanden när jag returnerar schyssta bilar efter bra resor, man hinner ju liksom bli lite kompis med dem.
Men det är en lyx att åka till ett garage på 34:e och nionde innan en happening som den som väntar nu, det är ju bara ett kvarter från The Woooorld’s Most Famous.
• • •
Rangers dominerade som bekant kraftigt i Prudential Center och nu förväntar sig extatiska fans – och alla andra – att de ska skaffa sig slagläge direkt ikväll.
Well, vi får allt se.
Om de spelar likadant igen – och Devils inte kommit upp med en Plan B sedan senast – talar det mesta för att de vinner igen, men frågan är om de klarar av att spela likadant också på sin celebra hemmais.
Såna här gånger, när hela New York tindrar med ögonen och verkligen bespetsar sig på show och galej och triumf, är det väldigt lätt att bli förförd av The Bright Lights of Broadway och den som blir förförd av The Bright Lights of Broadway tappar lätt fotfästet och kan plötsligt inte motstå frestelsen ge den upphetsade publiken vad den vill ha.
Händer det – om de försöker glänsa istället för att vara osexigt omsorgsfulla och minutiösa i ambitionen att krympa ytor för motståndare – är Rangers garanterat smoked i den här matchen.
Bara den som utvecklat verklig mognad bliver vid sin läst också i det där skenet och det ska bli mycket intressant att se om Axl Rose Zibanejad och hans vapendragare gjort det.
• • •
Ifall alla inte följde spåret sent i natt, och inte skummat det i efterhand, måste jag få köra följande inlägg från underbara Julia – en av bloggens stora legendarer – i repris.
”Nu är 10-åringen vaken. Jag kör lite förhör här. Vad heter bästa svensken i Kings (tolkningsfråga I know)?
Per Bjurman, svarar hon.”
Det är bland det roligaste jag läst på väldigt, väldigt, väldigt länge.
• • •
I vad mån Lindy Ruff har en Plan B om nu Blueshirts kan hålla översta knappen i skjortan knäppt och fortsätter på inslaget succéspår återstår att se, men det vetifan.
Han stuvar, av gårdagsträning och morning skate att döma, om lite i kedjorna men inte på ett sätt som indikerar något nytt sätt att ta sig an den ännu så länge överlägsna motståndaren.
Tanken är alltjämt att de ska spela ”sitt spel”, som om karln inte alls noterat deras spel, som det tillämpades i grundserien, inte fungerar längre.
Däremot byter han förmodligen målvakt. Vitek Vanecek tycks få börja på bänken och istället får schweizaren Akira Schmid, 22, begå Stanley Cup-debut i den mest pressande situation som går att föreställa sig.
Wow, snacka om baptism in fire.
Djärvt beslut av gamle Lindy ändå. Väldigt djärvt.
• • •
Det har gått exakt tre veckor sedan jag själv stod vid ett säte här i The Wooorld’s Most Famous och skrek som en Gris-Olle när Springsteen och hans E Street Band stegrade in i de extatiska extranumren och även då var det en djungel här inne.
Ja, Jungleland, till och med.
Men det är ett par fraser från klassikern ”New York City Serenade” – som han dessvärre inte spelade då, men väl i UBS Arena ett par dagar senare – som jag tycker passar in på det som stundar ikväll.

It’s midnight in Manhattan, this is no time to get cute
It’s a mad dog’s promenade
So walk tall, or baby, don’t walk at all

Just precis, pojkar. Walk tall – or don’t walk at all.
• • •
Jack Eichel verkar rätt hygglig även på slutspelshockey.
• • •
Att jag lämnade tillbaka hyrbilen redan idag är lite dåliga nyheter för er som tycker att livesändningar i bloggen slår allt.
Tanken var nämligen att jag skulle behålla den till i morgon och göra en ny resa ut till Long Island för Game 4-matinén mellan Islanders och Hurricanes, men den planen har nu reviderats.
Jag var där till sena timmen igår kväll och ska vara på Garden till sena timmen – kanske hela natten, om det blir lång förlängning – nu. Att ännu en gång gå upp i ottan för att köra ut till UBS…det går inte, jag är ingen spring chicken längre, bloggandet skulle bli lidande och mitt bränsle ta slut.
Istället kommer jag mysa i korresoffan och kan utlova rejält fokus på de sensationella matchserierna Wild vs Stars och Kings vs Oilers.
Det blir väl bra det med?
• • •
Kolla, här står Bofinken, alldeles ensam i eftermiddagslugnet innan stormen i The Woooorld’s Most Famous Arena.

Det är, som jag väl yrat om vid åtskilliga tillfällen genom åren, en alldeles speciell sorts magi att befinna sig i en öde hockeylada eftermiddagen innan en vrålande urladdning a la denna lördagkväll.
Man kan nästan känna hur själva byggnaden drar efter andan och samlar sig för något stort och
Åh.
• • •
Unga Devils-stjärnor som Bratt-Wursten, Dawson Mercer, rumpmasen Boqvist och i viss mån även Jack Hughes har haft väldigt svårt att hävda sig i den här serien.
Så vad ska de göra?
Fråga inte mig, jag är ingen ingen coach, haha!
Men även om det inte känns så nu, även om de absolut inte vill höra det, kommer de längre fram ha enorm nytta av de motgångar de upplever dessa tuffa dygn.
Man måste lida i det här stålbadet, oftast flera gånger om, innan man lär sig vinna om våren.
• • •
Vilket grandiost drag i spåret – fast jag bara hasplat ur mig ett litet preludium.
Ni är bäst, jag älskar er!
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Mika (i djungeln lossnar det!), Lill-Nyllet, Victor Hedman (om han spelar) och Adam Larsson.
• • •
Vi fick till sist uppleva Showtime i torsdags och nu är han som har denna Showtime i sina handleder – Patrick Timothy Kane den andre – lika upprymd som alla andra över att få uppleva en Saturday Night av den här kalibern i New York City.
– Jag har aldrig varit med om det tidigare, men jag har hört talas om och jag ser verkligen fram emot dettas äger han med glitter i ögonen efter motgonvärmningen.
Mm, det gäller som sagt bara att inte bli för hypnotiserad…
• • •
Kvällens låt? Det vet ni ju redan. Det är såklart ”Welcome to The Jungle”.
• • •
Herrejedamig vilken dramatik i Winnipeg. Slutspelet, man. Det slutar aldrig saliggöra.
• • •
Själva hallen, Garden, kan jag ibland tycka lite synd om. Den får aldrig vila. Det stormar kväll efter kväll. Så sent som igår vann Knicks en slutspelsmatch mot Cleveland Cavaliers just här, strax dessförinnan var det Depeche Mode-konsert – och innan dess något annat.
Men then again, det är kanske roligare att vara en sådan arena – ständigt i blickfånget, bågnande av eufori – än, till exempel, Stiga Arena i Tranås.
• • •
I händelse att någon reagerar över avsaknaden av slips på bilden ovan:
Givetvis knöt jag en sådan – en prickig, elegant – runt halsen ett par timmar senare.
Det är ju lördagkväll i New York City – och playoff-bonanza!
• • •
Art Vandeley, du är en populärkulturell sjäsfrände. Sixteen coaches long indeed.
• • •
En annan nyhet som kanske inte behagar alla, allra minst Kmannen, är att jag leker med tanken på att gå ut när vi är klara ikväll – såvida vi inte är det först efter tre övertidsperioder.
En person jag tycker väldigt mycket om men inte sett på länge är i stan och jag vill gärna hinna träffa henne, så…det kan bli på det viset och inget bloggande alls om Seattle-matchen.
• • •
De har hängt No-quit-t-shirts och blinkande armband på alla stolar här inne, inklusive de i pressboxen. Tischan varken kan eller vill jag ha, men det finns ju de i läsekretsen som vill, så var snäll i afton – då kan den bli din.
• • •
Okej, som dom sagt i ett halvt sekel i det legendariska underhållningsprogrammet på NBC:
Live from New York, it’s Saturday Night.
Nu åker vi!