A Vegas Moment

Av alla klassiska Vegas Moments finns nog inget mer unikt än det som äger rum vid hissarna på de monstruösa hotell- och kasino-komplexen under de tidiga morgontimmarna.
Ja, det är strängt taget bara här man ser det – i alla fall så frekvent.
Ur hissen kommer en nyduschad affärsresenär i kostym på väg till ett viktigt möte eller en konferens – och in tränger sig utsjasade festprissar som varit ute och härjat hela natten och äntligen ska ta sig upp på sina rum för att sova bort den grundliga berusningen.
I exakt det ögonblicket, när den morgonpigga ambitionen och pliktkänslan kolliderar med de uppknutna slipsarnas och den rinnande mascarans dekadans, uppstår en strömförande friktion och den friktionen tycker jag fångar essensen av denna fantasistad.
Det är i det spektrat, i den vilda spännvidden, Las Vegas själ bor.
Vid åtskilliga tillfällen genom åren har jag, det måste ju bekännas, varit den som tumlat in i hissen i de stunderna och tycker mig minnas att jag varit väldigt nöjd över att höra till den delen av ekvationen.
Men denna söndagmorgon är det jag som vid 08.00 åker ner till Cosmopolitan-lobbyn med laptop-väska hängd över vadderad kavajaxel – och när dörrarna öppnas möter jag samtida, kvaddade versioner av Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda från ”Sex & the city”.
Sminket har smetats ut, axelband hänger på sniskan, Manolo Blahnik-pumpsen hålls i spretande fingrar, det fnittras och flamsas.
När vi passerar varandra känns den tydligt. Friktionen. Helt aparta världar krockar – men förenas ändå i det ljuva Vegas-spannet mellan ytterligheterna
Därför känns det, visar det sig, fint att vara även på den sidan i detta exceptionella morgonfenomen.
Men det kan också bero på att jag inte är på väg till något tråkigt business-möte.
Förklaringen till att jag, helt i strid med mina instinkter, stiger upp i svinottan fast jag befinner mig på en plats där tid inte finns är att jag ska se Game 2 i västra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet – mellan Vegas Golden Knights och Dallas Stars i T-Mobile Arena, mitt emellan Park MGM och New York-New York.
Det är ju, numer, ett klassiskt Vegas Moment i sig – sannerligen värd en bagarväckning monumentale Nevada style. Och ett möte med sönderfestade nattsuddare.
• • •
Apropå klockan:
– I know it’s a little early for Las Vegas…
Så inleder karaktären Andy Stone, spelad av fantastiske Alan King, ett anförande i gravt underskattade Martin Scorsese-filmen ”Casino”.
Robert DeNiros gambling-geni Ace Rothstein, byggd på verklighetens Lefty Rosenthal, ska bli invald i en exklusiv country club och klockan har, förstår man, inte hunnit bli mer än 18-19 på kvällen
Det ÄR a little early for Las Vegas.
Och då kan man ju fråga sig vad man ska säga om en hockeymatch som börjar 12.00, lokal tid. På dagen alltså. Midnatt hade verkligen varit mer normalt. Men Golden Knights till lunch…det är som om New York Rangers skulle spela match på Madison Square Garden 06.30. Typ.
Risken finns alltså att stämningen är lite dämpad och yrvaken i denna andra rond i vilda västern-sagan.
Vad det innebär hockeymässigt får vi se. Det är ovanligt att slutspelsmatcher börjar på detta okristliga klockslag, framförallt när vi kommit så här långt in i skådespelet, och det finns ju spelare som reagerar lika dåligt på dagsljus som vampyrer.
Men TV bestämmer och vi ska inte klaga, vi får ju för en gångs skull se något så magnifikt som en konferensfinal på Sverige-vänlig tid.
• • •
– Vilket äckligt flyt dom har, noterade jag att agiterade Hurricanes-supporter Twitter-muttrade när katterna återigen vann i sudden igår kväll.
Så kan man förstås se det – eller också inser man att det inte alls är någon tillfällighet när ett lag tvingas upp i sex förlängningar och vinner samtliga sex.
LA Kings hade samma slags ”flyt” 2012 och 2014, men det var förstås inget flyt. De hade, i likhet med årets version av Florida, tillgodogjort sig ett brinnande momentum som genererade killer-instinkt och en känsla av att de var oslagbara i de största ögonblicken och därför gick det inte att slå dem när de hamnade i skarpt läge.
• • •
Hittills har samtliga konferensfinaler i år för övrigt gått till förlängning och det skulle inte förvåna det minsta om vi fortsätter på den inslagna vägen här i T-dojjan idag.
Men i så fall får det gärna gå hyggligt snabbt igen, för jag har en red-eye-flygning hem till New York bokad ikväll.
Den avgår först efter 22.00 så jag har över tio timmar på mig och det borde räcka no matter what, men ska de hålla på lika länge som i Raleigh i torsdag blir det förmodligen lite, tja, nervöst.
• • •
Coach Cassidy ser lite nyvaken ut, med kuddfrissa och allt, när han håller presskonferens vid 10-tiden.
Den feelingen hänger tung i hela T-dojjan timmarna innan puckdrop.
Vegas har verkligen inte kommit ur sängen ännu.
Om Stars är lite vakna – häpp! – kanske de kan utnyttja detta lätt sömndruckna kynne för att ta kommandot på en gång.
• • •
Såna här gånger, när jag efter avslutat gig ska iscensätta en ”run” av samma sort som stora rockakter då de störtar direkt från scenen till flygplatsen, får man ju vara lite om sig och kring sig.
Så jag har redan checkat ut och och lämnat väskan i the bell desk på ett hotell i närheten av T-dojjan och om allt går som det ska ska jag sitta i loungen på Harry Reid senast en timme efter slutsignalen.
• • •
Det är inte 2018 igen, så långt går det inte att sträcka sig ännu – men nog spelar Wild Bill Karlsson sin bästa, mest inspirerade hockey sedan Golden Misfits premiärsäsong.
Now, Golden Knights förlitar sig på olika matchvinnare i varje match – det är nåt alldeles otroligt hur namnen som gör avtryck i protokollet skiftar från gång till gång – så vi ska kanske inte räkna med att han hänger två cannoli idag igen.
Likafullt är han verkligen värd att hålla koll på, för den nyblivne farsan från Märsta gör så mycket annat också – inte minst i det defensiva arbetet.
• • •
Förra gången jag hade sånt här arrangemang, med en flight bokad direkt efter en slutspelsmatch, blev det svettigt.
Det var under finalen 2007, mellan Ducks och Senators, i Anaheim. Då tjänstgjorde jag som vanlig korre och förväntades ta hand om betydligt mer än bara Stanley Cup-hockey, så när tidningen mitt under den finalen lyckades säkra intervju med en känd affärsman i New York hade jag inget annat val än att flyga hem och träffa honom.
Vem affärsmannen var?
Den här.

Han – ja, det är alltså Donald Trump till vänster på bilden… – skulle precis ge ut en av sina böcker på svenska och höll därför ett litet pressmöte med några blågula journalister i det berömda styrelserummet i Trump Tower.
Nå, direkt efter Game 2 i Honda Center, som Ducks vann med 1-0 efter mål av Samuel Påhlsson, hastade jag till LAX-flygplatsen men fastnade förstås i den brutala LA-trafiken och det var verkligen på håret att jag kom med på min natt-flight.

Men hem kom jag och träffade den blivande presidenten (nej, vid den tidpunkten gick det verkligen inte att föreställa sig att han e n dag skulle sitta i Ovala rummet…) gjorde jag och sedan åkte jag direkt vidare till Ottawa för fortsättningen på den final som Ducks till slut tog hem med 4-1.
Good times.
• • •
Jani Hakanpää är skadad och kan inte spela idag, så hör mitt rop, Pete DeBoer:
In med Nils Lundkvist!
• • •
Ni som efter Håkan Södergrens twittrande i morse hoppas få Bofinken kvittra i Viasat-sändningen kommer bli besvikna.
Den idén sköts tydligen ner när produktionsteamet hade möte ett par timmar innan puckdrop.
Förmodligen var det Lönta Lindqvist som sa nej, orolig över att tittarna skulle bli förtjusta i mitt vackra dalmål och kräva mer…
• • •
Jag får fortfarande gåshud, ända upp i hårfästet, när jag tänker på Barkovs mål igår.
Fy fan vad snyggt.
• • •
Dallas Stars har alltså inlett varje serie i detta slutspel med en sudden-förlust – och sedan utjämnat i matchen därpå.
De planerar ett likadant upplägg den här gången. Om inte hamnar de i samma sits som Hurricanes. Fast ändå inte. Att ligga under med 2-0 efter två bortamatcher är inte heller skönt, men betydligt mer hanterbart än att göra det efter två hemmamatcher.
• • •
Hoppas Viasat visar det hejdlösa over-the-top-introt efter matchvärmningen, det man bara kan uppleva i denna stad – så traditionalisterna där hemma får något av förfasas över.
• • •
Coach DeBoer under sin presskonferens:
– I was leaving the hotel this morning and went down for coffee at 7 a.m. and ran into a crowd of people that was just coming back in from EDC. Wow. Never seen anything like it. And we’re starting a game here at noon…
Haha, även han hade alltså ett ett klassiskt Vegas Moment!
• • •
Aktuell Conn Smythe-lista i Biffens värld:
1. Matthew Tkachuk, 2. Sergej Bobrovsky, 3. Roope Hintz, 4. Aleksander Barkov, 5. William Karlsson.
Tkachuk man…inte sedan Erik Karlssons uppvisning 2017 har en enskild spelare dominerat playoff-serier på samma sätt.
• • •
De lokala sportreportrarna ser också lite trötta ut. Inte för att de varit ute och stökat, det är the locals för rutinerade för, utanför att de bevakade VM-matchen i lättvikt mellan Devin Haney och Vasili Lomachenko på MGM Grand Garden sent igår kväll.
Det här är nog en väldigt skoj marknad att vara sportjournalist på nuförtiden, med NFL och NHL och blytunga kampsportsmatcher och Formel 1 och tennis och snart kanske även ett baseboll-lag.
Hemmasonen Haney vann för övrigt på poäng.
• • •
Dagens låt: Frank Sinatras ”Feelin’ Kinda Sunday”.
• • •
För eventuella nytillkomna läsare när vi nu har matiné:
Det här är ingen live-chatt per se. Jag lämnar rapporter, fulla av mer eller mindre relevant iakttagelser, i pauserna och så pågår IRL-babbel i kommentatorsspåret.
• • •
Ok, ramblers – let’s get rambling.
Game 2 mellan Vegas Golden Knights och Dallas Stars blir ett matinéäventyr vi sent glömmer, tror jag.