Marschen på västfronten börjar nu

Bara femton timmar, lite drygt, har passerat sedan maraton-eruptionen i North Carolina och efterskalven mullrar fortfarande i berggrunden – till och med här på andra sidan kontinenten.
Det känns som att vi alla skulle behöva ytterligare lite tid för återhämtning och emotionell rehabilitering. Alla som följde den sanslösa urladdningen är ju fullständigt utpumpade.
Men nej
Lord Stanley väntar på ingen.
Vila får vi göra först när han låter ridån gå ner om en månad eller så – nån gång framåt midsommar.
Så de övriga två truppstyrkor som överlevt det stora krigets första faser och fortfarande har chansen att få avsluta året i extasens heliga rus inleder omedelbart sin marsch mot den gyllene portalen – men från motsatt håll.
Här, på den västra fronten, är det Kommando Vegas Golden Knights och Kommando Dallas Stars som osäkrar sina skjutvapen och ger sig ut på den krigsstig som de hoppas ska leda till nirvana och var så säker: De kan fastna i samma sataniska, olösliga dödsgrepp som Hurricanes och Panthers igår. Även dessa kombattanter är jämbördiga och spelar likartat och vägrar på samma sätt att någonsin ge sig.
Med andra ord:
Buckle-up, supportrar och åskådare.
En ny, omvälvande nattmangling monumentale finns absolut i korten när den första konferensfinalen i rödglödgat förväntansfulla T-Mobile Arena i de omöjliga drömmarnas Las Vegas alldeles strax detonerar.
• • •
Ja, det var ju en minst sagt intressant presskonferens Brendan Shanahan höll i Toronto tidigare idag.
Han försökte, fick vi klart för oss, övertala den inledningsvis skeptiske Kyle Dubas att fortsätta som GM, men när Dubas till slut bestämde sig för att tacka ja till ett nytt kontrakt hade Shanahan fått andra tankar – framförallt för att underhuggaren uttryckte så mycket tvekan under sitt pressmöte i onsdags – och sparkade honom.
Det var verkligen inte Toronto Maple Leafs Mary J Blige hade i tankarna när hon sjöng in ”No More Drama”.

Frågan är vem som taröver. Det känns inte som att det finns några självklara kandidater där ute – mer än möjligen Brad Treliving, men han känns väl lite färglös?
Jag är dock ledig och går antagligen att övertala, det kan läsare som känner honom – ja, du, Lidas – hälsa.
• • •
Det blev inte så blodigt igår heller, kollegorna var helt knäckta efter thrillern tre tidszoner österöver och vek ner sig, så jag satt bara ensam i Cosmopolitans sportsbook med en drajja, men ibland krävs inte så mycket mer.
Själv, men mitt i stimmet, där livet och natten brusar, utan någon annan agenda än att låta tankarna vandra…det är livet.
• • •
Som jag nämnde redan igår navigerade bloggen häromdagen ut till Summerlin, nästan borta vid de beige-bruna bergssluttningarna i väster, och där träffade jag Wild Bill Karlsson – han som påstår att han bara tutar och kör men egentligen gör så väldigt mycket mer.
Det blev det en liten intervju av och den kan församlingen ta del av här.
• • •
Det som imponerade mest på mig igår var hur jävla bra båda lagen spelade – även i sjunde goddamned perioden.
Tempot sjönk förstås, men för 15-20 år sedan kunde spelarna knappt stå upp efter så där mycket hockey och gjorde sig skyldiga till det ena katastrofala misstaget efter det andra.
I PNC såg alla trots allt hyggligt pigga ut och gjorde med något enstaka undantag rätt i precis varenda sekvens.
Fantastiskt. NHL-proffsen är nuförtiden så löjligt vältränade att man nästa blir rädd.
• • •
Kolla, här är Biffen Brind’Amour!

Slipsen är ju exakt densamma som Carolina-coachen hade igår, men på inrådan av stränga Julia har jag arbetat på en mer omsorgsfull knut…
• • •
En nära vän – vi kan kalla honom Hajen från Britsarvet i Falun – messade under natten om att så där långa förlängningar måste elimineras och att straffar införas om matcherna inte kan avgöras efter en förlängningsperiod.
Never in my foot!
De outhärdliga nattmanglingarna hör till, de utgör hela slutspelsformelns yttersta kulmen – och straffar är ett otyg som under inga omständigheter ska tillämpas i playoff.
Den gränslösa njutningen i hjärtat på de unga krigare som till slut får se sina mörbultade nunor reflekteras i Stanley Cup-bucklans silver bygger på att det gjort riktigt ont att komma dit, att det kostat och att det krävt enorma uppoffringar.
• • •
Coach Cassidy har svårt att hålla tillbaka en suck när han får frågor om vad riddarna ska göra för att stoppa Little Joe Pavelskis styrningar framför kassen.
– Vi vet exakt vad vi ska göra, ta bort hans ytor och se till att han inte får använda sina händer. Men det hjälper inte, såna som han hittar ettsätt ändå.
Exakt, det är det verkligt speciella med de allra största – de utför sina perfekta konster hur hårt de än uppvaktas; får iväg sina skott, gör sina finter och styr in sina puckar.
• • •
Även Stars har sina hängivna fans, men de är inte lika passionerade som Oilers och reser inte på bortamatcher i samma utsträckning.
Så nu får Vegas-publiken i mångt och mycket ha denna magnifika hall för sig själv och det kommer bli lika stojigt som i Cosmopolitan-poolen igår.
• • •
Träffar finska Sanomats NHL-korre Tommy i environgerna och han kan förstås inte bli.
– Hur många spelare har Sverige kvar i slutspelet. Finland har tretton. Varav tre förstecentrar, säger han
Sen fyrar han av ett leende bredare än hela Bottenviken.
Hrmf.
• • •
Wild Bill och Petro ser ut när de håller presskonferens två timmar innan puckdrop.

Vad de säger?

Det är bara att gå ut och tuta och köra.
Haha!
• • •
Jag har nu en elak blåsa på ena stortån.
• • •
– Här var det många bekanta ansikten, flinar DeBoer när han slår sig ner vid podiet för sin egen före-matchen-presser.
Han coachade ju Golden Knights så sent som ifjol och känner alla som rör sig i T-Dojjan – inklusive de lokala reportrarna.
Vad det betyder, att han känner den här motståndaren så väl, diskuteras ivrigt och personligen tror jag det har mycket begränsad inverkan på utgången.
Grabbarna ska ju ändå bara ut och, ja, ni vet – tuta och köra.
• • •
Om det ska bli mastodontiska förlängningar i början av den här serien får det gärna bli i denna Game 1, för på söndag har jag en red-eye tillbaka till New York bokad på kvällen…
• • •
Nu, i skrivande stund, är det trekvart kvar innan Kelly Sutherland släpper pucken och det går verkligen att känna hur stämningen börjar tätna i high tech-ladan vägg i vägg med Park MGM och New York-New York..
Jag kommer osökt att tänka på öppningsraderna i ”Dancing Queen”.

Friday night and the lights are low
Looking out for a place to go
Where they play the right music
Getting in the swing
You come to look for a king
Anybody could be that guy
Night is young and the music’s high
With a bit of rock music
Everything is fine
You’re in the mood for a dance
And when you get the chance
You are the dancing queen

Exakt så känns det.
• • •
Så ingen behöver fundera på hur det funkar med sådant kan jag upplysa alla om att jag igår köpte nya kalsonger – av formidabla märket Saxx.
På rea dessutom.
• • •
Det har jag inte reflekterat så mycket över tidigare, men i Summerlin i förrgår slog det mig verkligen vilka jäkla jättar Vegas har till backar.
Att se dem på rad i omklädningsrummet påminde om hur det var att plötsligt stå inför LA Kings galleri av monster-d-men 2012 och 2014.
Tanken på att hamna mellan två av dem och bli vad de kallar ”sandwiched” kommer orsaka mardrömmar om nätterna.
• • •
Dagens låt: Brothers Johnston ”Stomp”. Ja, jag är på disco-humör idag.
• • •
Här på Strippen är klockan bara 17.30 när vi nu gör oss redo för showtime, så ja – vi har verkligen råd med ett par övertidsperioder.
Om det skulle vara så.
• • •
Det var ett tag lite wojne-wojne kring min placering i pressboxen i afton, där jag först hamnade fanns det inget uttag för elsladden och det hade lett till vissa problem, men efter en insats från goda kollegor har jag prime location igen.
Tid som skulle användas till detta intro fick dock användas för att reda ut den situationen, så det här blir lite kortare än jag hade tänkt mig.
Förlåt för det.
• • •
Men here we go.
Den västra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet börjar nu.
Det är ingenting annat än fantastiskt.
Tuta och kör, grabbar.