Stanley Cup-finalen 2023, del 18

Ödet.
Var det siluetten av det vi åter kunde skönja sent i torsdags kväll, när katternas Capo di Tutti Chucky Tkachuk på karaktäristiskt vis kvitterade med några få minuter kvar och Carter Verhaeghe sedan avgjorde i sudden death?
Vi som förhäxats av de tidigare kapitlen i The Legend of Florida Panthers våren 2023 kan ju inte låta bli att undra.
I serierna mot Boston Bruins, Toronto Maple Leafs och Carolina Hurricanes följde ju manus så ofta exakt samma magiska tema.
De spelade långtifrån jättebra, men räddades kvar i matcherna av en Big Game Bob som spelade som om själva livet låg i potten – och när det blev verkligt skarpt läge gick de för the kill. Om och om och om igen.
Som om det var ödesbestämt…
Nej, det är inget hokus pokus inblandat. Man skapar sitt eget öde – som hockeylag på playoff-äventyr främst genom att ur ett eventuellt momentum krama så mycket tro och hopp och känsla av oövervinnerlighet att de BLIR oövervinneliga.
DET har vi här i bloggat kallat den kollektiva sinnesstämningen vid åtskilliga tillfällen – främst för att Teemu Selänne en gång använde det uttrycket – och Cats har senaste två månaderna utvecklat lika mycket av den varan som försvarsindustrin genom åren utvecklat vapensystem. Med samma resultat, höll jag på att säga.
De kommer å andra sidan behöva lika mycket, eller rentav mer, av DET om dikten ska få önskad fortsättning ikväll.
För Riddarna från Las Vegas har kreerat ett eget öde denna vår – i princip lika förtrollat och potent.
I varje serie – mot Winnipeg Jets och Edmonton Oilers och Dallas Stars – har de enstaka kvällar förlorat sin mojo och åkt på till synes förödande förluster men inte ens darrat till utan vid nästa tillfälle replikerat med fenomenala insatser.
Varje gång.
Inte heller i torsdags, när ett drömlikt slagläge helt snopet rycktes ur famnen på dem i sista stund, gick det att sniffa sig till någon oro i stallet efteråt. Ingen av musketörerna så mycket som blinkade.
Så frågan är verkligen vad som händer nu, då två lag som tvingat fram sådana villkor tar den yttersta hockeyduellen mot obönhörligt avgörande.
Öde ställs mot öde och something’s gotta give.
Oh, baby – det här blir nåt.
Välkommen till Game 4 i Stanley Cup-finalen 2023.
• • •
Inget Day Off-inlägg levererades igår, sorry. Men det hände inte så mycket heller. Jag spelade in två poddar på hotellrummet – en med Markus Larsson om stundande konserter på Ullevi, en med Örby-Tarzan om NHL – och därefter skulle jag egentligen ha åkt till Miami för att se fjärde NBA-finalen mellan Heat och Nuggets men var för hängig och trött och stannade i Fort Lauderdale.
Sen försökte jag ändå hänga på under kvällen, när vi hade bankett i en kyrka ombyggd till bar – förlåt oss våra synder, Carl-Folke! – och sedan lite eftersläckning nere vid beachen
Det finns dock inte mycket att rapportera om den utflykten heller. Trängseln på Elbo Room var för var för hemsk – bland annat på grund av att Charles Barkley höll hov på uteserveringen – så jag och Sombrero-Johan och Iain från Vancouver satt oss istället utanför en betydligt lugnare bar och drack några öl och tja, sen åkte jag hem igen.
Ni hör ju – gubben håller på att tappa sitt game.
• • •
Även mitt personliga öde är, åtminstone på kort sikt, in play ikväll.
För nu har det bestämts: Om Florida kvitterar, så att finalen inte kan avgöras i Vegas på tisdag, stannar jag i Florida och inväntar Game 6. Om Vegas istället vinner och skaffar sig slagläge, då väntar en ny hike över kontinenten.
Vad jag hoppas?
Ingenting.
Om jag lärt mig något på den här posten är det att inget i en final blir som man vill och önskar och därför är det lika bara att vara helt nollställd och acceptera att det obekväma och oangenäma helt enkelt är inbyggt i ekvationen.
• • •
Inga förändringar i endera laguppställningen förväntas efter dagens morning skates.
Den stora frågan är hela tiden huruvida skadade Eetu Luostarinen ska göra comeback för Panthers, men han påstås inte vara redo ännu – och det försvagar hemmalaget en liten smula.
Själv tycker jag dock det finns en ändring Bruce Cassidy kan göra. Han har använt Wild Bill Karlsson på tok för lite, framförallt fem mot fem, och så het som han såg ut i torsdag när han väl fick chansen vore det rena nippran att inte matcha honom hårdare nu.
Get it done, gubbe.
• • •
Nejdu, Abisko. Någon Lollapalooza blir det icke för min del. Jag älskar att se Mika spela hockey, men hans musik är inte min – och dessutom har jag inte hunnit till Sverige vid det laget.
• • •
Det är skillnad på 17.00 och 20.00, skulle du inte hålla med om det?
Well, den skillnaden får vi leva med i den här finalen.
I T-dojjan börjar matcherna redan vid fem på eftermiddagarna, för att tv-bolagen vill sända dem på prime time-tid på östkusten, medan klockan hunnit slå åtta när de släpper pucken här i FLA Live.
Hockeymässigt tror jag betydelsen är marginell, i fältslag med så otroligt mycket on the line skulle de inblandade knektarna vara maximalt skärpta även i gryningen, men för oss runtomkring skiljer sig de två olika upplevelserna åt en del.
I Vegas har vi mindre tid på oss att få upp pulsen innan puckdrop, men blir i gengäld klara mycket tidigare. Här i Sunrise får en bloggare oceaner av tid på sig att sammanställa sitt intro, men det blir sena kvällar för honom och alla andra.
Men alla upplägg duger, det är ju final, jag njuter lika mycket hela tiden och nu råkar det dessutom vara Saturday Night så be aware – det kommer svänga ute i träsket.
• • •
Att vi har Katten Gustav i årets finallag, samt Bengan Hörnqvist på skadelistan och Lucas Carlsson i the taxi squad, vet ni ju.
Men har ni koll på samtliga 20 svenskar som spelat för Florida Panthers sedan premiären i ligan 1993?
Här är hela listan – i ordning efter hur de är placerade i interna poängligan genom åren.
Kristian Huselius, Marcus Nilson, Johan Garpenlöv, Gustav Forsling, Patric Hörnqvist, Mikael Samuelsson, Alex Wennberg, Per Gustafsson, Anton Strålman, Anders Eriksson, Andreas Lilja, Magnus Svensson, Magnus Johansson, Lucas Carlsson, Niclas Bergfors, Christian Berglund, Peter Andersson, Lucas Wallmark, Robert Hägg, Jacob Markström.
• • •
Idag kan jag inte klaga på transporterna. På bussen som gick från hotellet vid 15.30 – fyra och en halv timme före showtime – var det bara en passagerare.
Den här.

Man kunde kanske tro att de skulle ställa in en sådan avgång, men icke. Jag fick exklusiv skjuts, ensam i långfärdsbuss, i 30 minuter till ladan.
Sådan lyx skulle jag kunna vänja mig vid.
• • •
Vegas Golden Knights har ju bara funnits i sex år och inte precis packat truppen full med vikingar, men den lilla listan måste förstås också fram.
William Karlsson, Mattias Janmark, Oscar Lindberg, Robin Lehner, Oscar Dansk.
• • •
Paul Maurice vet hur man ställer sig in bland murvlarna.
Vid dagens presskonferens talade han om att hans son, Jake, är journalist och kommenterar ECHL-laget Florida Everblades matcher på tv och att han därför fått en ny respekt för oss som harvar i det här yrket.
Lyssna här:
– It’s impactful because it’s part of the reason why I take my time with you people, I answer questions, because I have an understanding what it’s like to have someone in the room who’s a member of the media. And I’d be sour at some jerk coach who gave him a hard time because he didn’t like the question because he just lost the game, so I am mindful. It has changed the way I approach what I do with all of you, because I get it.
Kan någon ge John Tortorellas son ett likadant jobb?
• • •
När jag anländer – alltså fyra timmar innan ridån går upp – är det ganska folktomt i environgerna och det spatiösa mediacentret, men det känns redan att något stort ska hända. Att själva hallen liksom väntar på en urladdning. Att det finns förväntningar i den artificiellt nedkylda luften.

Det är dock någon timme senare, när ungefär två och en halv timme återstår, en verklig buzz utbryter. Journalister, funktionärer, folk från ligan, TNT-experter, gamla spelare och allsköns figurer myllrar i korridorerna, hälsar på varandra och stannar och pratar och ser hänförda ut.
Därefter bara stegrar stämningen mot ett andlöst klimax.
Jag älskar de timmarna, de är mitt personliga knark.
• • •
Maurice talar också om Radko Gudas skägg.
– Jag vet inte om det egentligen är lagligt, det är så tungt att hans tacklingar blir ännu hårdare, skrockar coachen.
Haha.
Själv vill jag ta på Radko-skägget, och se om det bor nånting där inne, men det törs jag inte.
• • •
Ja du, Kmannen, vi är många som undrar varför NHL inte kan ställa ett charterflyg av den sort du beskriver till förfogande.
Det hände förr, exempelvis när resan gick mellan Ottawa och Anaheim 2007, liksom mellan Edmonton och Raleigh året innan, men det sägs att Gary himself tyckte att sådana tjänster inte behövdes och sedan dess är i alla fall vi i media left to our own devices.
• • •
Magnus ”Sigge” Svensson borde nämnas i alla intron, känner jag starkt.
• • •
Tänk om Golden Knights faktiskt tar den här matchen och får chansen att vinna Stanley Cup på hemmaplan.
Mycket uppseendeväckande har hänt i Las Vegas sedan första kasinot, Golden Gate, öppnade 1906, men inget som går att mätas med det som i så fall händer.
Förmodligen blir det för mycket. Som för nästan alla finallag som kommer hem med 3-1-övertag.
Det är den vanligaste teorin här ikväll:
Vegas vinner men pallar inte trycket i den hysteriska hemstaden på tisdag och så kommer vi tillbaka hit för en Game 6 i alla fall.
Det obekväma inbakade i hela upplägget, talade vi inte om det?
• • •
Sam Bennett blir jag lite nervös när jag ser. Med kall, hård blick och slokmustasch över slutspelsskägget har han samma uppsyn som den typ av raggare som helt utan anledning slog en på käften i korvkön utanför Folkets Park i Borlänge under tidiga 80-talets lördagkvällar.
På ungefär samma sätt spelar han ju hockey också, så nervositeten är nog befogad.
• • •
Lille Fridolf går förbi i pressrummet och man blir ju glad av att se honom.
Bruce Boudreau alltså, ifall någon inte vet.
• • •
Ett annat sätt dämpa stress och minimera krångel vore att införa samma upplägg som de har i AHL-finalen, där man kör 2-3-2 istället för 2-2-1-1-1.
Alltså: Fina Coachella Valley har först två hemmamatcher mot Hershey, sedan tre bortamatcher och så två hemmamatcher igen – om det behövs.
Se och lär, Gary. Vi skulle spara så mycket, inte minst i fråga om miljön.
• • •
Bloggen ber att få gratulera Noel Gallagher till Manchester Citys trippel. Det är oklart om han läser varje intro, men ändå.
• • •
Som ni vet håller jag inte på några NHL-lag alls, men jag måste erkänna att hjärtat slår lite extra för just Coachella Valley Firebirds.
Till den trakten – Palm Springs – har jag kommit sedan jag var tolv år och de har aldrig haft ett endaste lag av betydelse där ute och nu är de plötsligt i AHL-final och det är ju så jäkla häftigt.
Om den här finalen slutar i Vegas ska jag fan åka dit och se några matcher – i Firebirds-jersey!
• • •
Apropå tunga namn i korridorerna.

The King!
• • •
Kommer ni ihåg när det här slutspelet började? Det har gått åtta veckor sedan dess, men första omgången känns i alla fall i mitt huvud mycket mer avlägsen att så. Att man satt och funderade på lag som Winnipeg Jets och Minnesota Wild och New York Islanders och New York Rangers och Tampa Bay Lightning…hände det ens?
• • •
Det sägs att spelarna i Firebirds, för att nu fortsätta på supportertemat, är de enda i AHL som inte vill bli uppkallade till NHL.
De har det för bra där ute i öknen.
Sorry, Kmannen…
• • •
Åtte veckor, ja. Det förklarar varför det behövs lite Pepto Bismol till lunch idag.
• • •
Att riddarna har en Elvis-frissa, med tillhörande solbrillor, som lagets bäste får bära efter segrar, höjer deras status hos den här Bofinken.
• • •
Hetaste Conn Smythe-kandidaterna om Florida vinner: Matthew Tkachuk, Sergej Bobrosvky och Carter Verhaeghe/Aleksander Barkov.
Hetaste Conn Smyth-kandidaterna om Vegas vinner: Jonathan Marchessault, Jack Eichel och Adin Hill.
• • •
Brooksie sköt ännu en gång ner idén häromdagen, men jag är övertygad om att skälet till att Rangers fortfarande inte utsett sin nye coach är att de vill ha Joel Quenneville och väntar på Bettmans godkännande efter finalen.
Varför skulle de annars vänta? Om supertrista alternativen Laviolette och Hynes verkligen är hetaste kandidaterna – varför har Drury inte bara meddelat det?
• • •
De har brutala handdukar hängda över de 19 250 stolarna i FLA Live kväll.
Namnen Boston, Toronto och Carolina har alla strukits över med ett tjockt, blodrött, nästan läskigt streck.
Kommer namnet Vegas till sist adderas?
Well, ödet…
• • •
När jag sitter och tuggar på torr pasta i pressrummet kommer en bekant som hade ackreditering till NBA-finalen i Miami igår och muttrar om att basketligan skämmer bort journalister med betydligt bättre mat och mer dryck och allt.
Jo, men så bevakas den finalen också av media från hela världen – inklusive Kina, Indien och halva Sydamerika.
Här utgörs det internationella gardet av tre svenskar, ett par finländare och en tjeck. Klart det blir lite mer påvert då.
• • •
Jag törs inte svära på det, men jag har en stark känsla av att både Wild Bill och Katten Gustav gör mål ikväll.
Det är dags, liksom.
• • •
Lag jag sett som kunnat avgöra finalen på hemmaplan men inte lyckats: Detroit 2009, Vancouver 2011, Pittsburgh (2016), St Louis (2019, Boston (2019) och Colorado Avalanche (2022).
It’s a thing.
• • •
Till sist drar jag jackpoten i Game Winning Goal-lotteriet:

Ge mig Sudden Death så är det klart!
• • •
Fast det finns några som faktiskt HAR vunnit på hemmaplan under The Bofinken era också: Anaheim (2007), LA (2012), LA (2014), Chicago (2015) och Tampa (2021).
Så det GÅR ju.
• • •
OK, mina fina vänner – nu når Stanley Cup-finalen 2023 sitt första crescendo och vi får veta vad ödet har in store för oss och för Florida och och Vegas.
Game on i årets största match!