Stanley Cup-finalen 2023, del 24

Den är här nu.

Ja, Lord Stanleys magnifika buckla.
På hemlig ort någonstans i närheten av T-Mobile Arena har Keeper of The Cup Philip Pritchard och hans handgångne man Mike Bolt hela dagen suttit med vita handskar och polerat idrottsvärldens mest mytomspunna pokal så att den skimrar alldeles överjordiskt när de i tredje perioden fraktar in den i environgerna i den kalla hallen och till sist – kanske – för ut den på isen för en prisceremoni vars like Nevada aldrig kunnat drömma om tidigare.
För dit har vi plötsligt nått.
Vegas Golden Knights kan denna tisdagkväll, den trettonde juni 2023, avgöra finalen mot Florida Panthers och – huden knottrar sig bara jag skriver det – bli mästare.
Såna dagar och kvällar, när vi vet att The Stanley Cup är in the house, får alltid en helt egen sorts trolsk laddning.
Den där pjäsen, föremålet för så många människors heligaste drömmar, är som ett levande väsen, en pulserande naturkraft, ett glittrande gravitationsfält som påverkar alla som kommer i dess närhet; gör dem andäktiga och stumma. Som Jussi Björlings röst ungefär, när han öppnar spjällen och blåser på med all kraft. Det finns liksom inget att säga, det är bara överväldigande.
Fast det innebär förstås ett problem också – för de som har chansen att erövra denna ishockeyns ovärderliga Hope-diamant.
De riskerar också att bli överväldigande – så till den grad att de paralyseras och inte kan prestera på normalt sätt.
Till oss i media säger de alla de rätta sakerna – ”vi har inget vunnit ännu, vi tar bara en match i taget, vi tänker inte på allt oväsen utanför omklädningsrummet” – men även riddarna känner av den magiska gravitationen och kan inte låta bli att tänka på vad för sorts larger-than-life-upplevelse som väntar om de gör det som en hel landsända hoppas så innerligt att de ska göra.
Vi har vid åtskilliga tillfällen sett de mest robusta krigare tappa all färg i anletet och börja darra som frusna kycklingar när de hamnat i denna infernaliska situation.
Men låt oss åtminstone för en stund bortse från det och bara njuta av att pokalernas pokal frälser oss med sin tjuskraft ikväll – och sedan låter vi den varma, ljuva känslan leda oss in i Karin Boye-dikten som forever and ever ackompanjerar de allra största ögonblicken i denna blogg

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

• • •
Det blev precis som väntat en lång dags färd mot Harry Reid International i söndags, med kraftig försening i Houston och sedan ett säte i vilket jag kände mig lika inklämd som en Panthers-forward som fastnar mellan Alex Pietrangelo och Alec Martinez, men really – det finns värre öden än att resa mellan finalstäder och skulle vi tvingas ut på ny cross-continental-vals är jag redo.
Även då korsar vi förhoppningsvis Mexikanska Golfen och får se Louisianas svampiga kustlinje.

• • •
Chucky eller inte Chucky – det är frågan.
Katternas store härförare Capo di Tutti Tkachuk är så allvarligt tilltygad att han kanske inte kan spela.
Han har inte synts till på träningarna i Vegas och Paul Maurice vägrar lämna några som helst besked.
Det är förstås extremt oroande. Utan honom är Florida inte alls samma lag, så råkar det bara förhålla sig.
Samtidigt kan man undra om han SKA spela ifall han inte kan uträtta mer än i Game 4.
– Nej, slog Lönta Lindquist fast vid lunchen på Aria för några timmar sedan. Är han i samma skick som i lördags gör han mer skada än nytta.
Jag lutar åt samma håll – även om jag tror att en sådan general inspirerar och driver på även om han bara sitter i båset.
• • •
Stämningen i Las Vegas inför detta infernaliska drama liknar verkligen ingenting.
Jag publicerade tidigare idag en hel krönika om hur denna egendomliga stad aldrig upplevt ett ögonblick av denna sort.
Det är ju så.
Människorna här har varit vittnen vid Frank Sinatras och Elvis Presleys mest mytomspunna framträdanden på Sands respektive Hilton, de har sett Muhammad Ali och Mike Tyson boxas, de har hört de enarmade banditerna ringa och tjuta för jackpots som förändrat hela liv, de har varit med när artificiella vulkaner och Eiffeltorn rest sig ur ökensanden, de har skådat atombombstester ute bland dynerna norr om downtown och de har försökt förstå hur Sigfried & Roy kunnat trolla bort vita tigrar på Mirage.
Men nej – en sån här match, en Rumble in the Desert som kan sluta med att ett lag som representerar Las Vegas blir mästare i en major-sport, har de inte ens kunnat fantisera om tidigare.
Vad som händer om det slutar som 2 miljoner drömmer om vetifan, allt alla man pratar med säger är detta:
– It’s gonna be insane.
Vi håller andan…
• • •
Även Aleksander Barkov, Radko Gudas, Brandon Montour och Nick Cousins är mer eller mindre banged-up och risken finns att även någon av dem, eller rentav ett par stycken, tvingas sträcka vapen innan puckdrop.
Fullständigt förödande, förstås.
Paul Maurice må ha viktiga poänger när han gång på gång understryker att klubben har vana av att spela utan viktiga pjäser och att alla andra vet vad som krävs i de situationerna (och bara det faktum att han talar så mycket om detta stärker ju misstankarna om att den dagsaktuella skadelistan kan vara lång…), men make no mistake – om de trots dylika jobsposter vinner denna match är det ingenting annat än en jättebragd monumentale.
• • •
Nej, BostonMolle, de har tusentals rum med balkong, och samma utsikt, på Cosmopolitan.
Ett eget stamrum…det har jag inte haft sedan jag i rollen som poptyckare låg på rull till Göteborg och alltid bodde på Park Aveny.
• • •
Ett senkommet grattis riktas härmed till Katten Gustav.
Han fyllde år igår och ska nu benämnas ”den 27-årige östgöten”.
27…det var jag den 1994 och det kan jag säga, får vår vän Orrsling lika roligt som jag hade den oförglömliga sommaren, då är han in for a treat.
Seger ikväll vore en antagligen en bra start – och en mycket uppskattad födelsedagspresent ett dygn i efterskott.
• • •
När jag skriver de här raderna, i det famösa presstältet, är klockan 13.55 och stämningen i och runt T-dojan börjar tätna riktigt ordentligt.
Alla känner av allvaret.
Alla har en klump i magen, bakad av lika delar eufori och nervositet.
Alla vet att det inte är nog med att Pritchard och Bolt sitter och putsar pokal i en hotellsvit någonstans längs Strippen, utan att klubbpersonal under eftermiddagen smugglat in lådor med dyr champagne och håller dem gömda någonstans.
Det kan ske nu.
Eller inte…
• • •
Oavsett utgången ska Conn Smythe-rösterna för första gången levereras ikväll – senast tio minuter in i tredje perioden.
Om finalen fortsätter i Florida?
Då stryks kvällens röster och så upprepar vi processen i Sunrise på fredag.
Det finns – om Vegas vinner – flera kandidater och vilka jag till slut väljer som etta, tvåa och trea avgörs av vad som händer i den här matchen, men jag kan ju säga att en viss Jonathan Marchessault ligger påfallande bra till.
Han gör många mål, han gör snygga mål, han gör mål i avgörande lägen – och han ger ett extremt hungrigt och lystet intryck i precis varenda byte.
Det här kan vara allra sista chansen att få dansa med Stanley, den 32-årige gladiatorn från Cap-Rouge vet det, och han tänker inte låta den gå om intet.
Sånt gillar Furman Bofink.
• • •
Jaha, efter efter nära två månaders sökande kom Chris Drury alltså fram till att Peter Laviolette – one of the Good Ol’ Guys – är bästa alternativet för Rangers.
Ursäkta mig medan jag försöker få ordning på käkarna jag just gäspade ur led.
Det kunde varit värre, han kunde valt John Hynes, men jeez…
• • •
När han börjar tala under sin presskonferens två och en halv timme innan puckdrop låter det som att coach Cassidy andas i blott korta stötar.
Det förknippar jag med ångest och gosse, om den åkomman fått fäste bland riddarna har de inte en chans ikväll.
Med ångest så påtaglig att den påverkar andningen går det inte att uträtta någonting alls.
• • •
Svenska poängligan i slutspelet 2023 efter fyra finaler

1. William Karlsson, Vegas, 16 poäng (11+5)
2. William Nylander, Toronto, 10 poäng (4+6)*

3. Adrian Kempe, LA, 8 poäng (5+3)*

4. Jesper Fast, Carolina, 8 poäng (5+3)*
5. Viktor Arvidsson, LA, 7 poäng (1+6)*
6. Mattias Ekholm, Edmonton, 7 poäng (1+6)*
7. Alex Wennberg, Seattle, 7 poäng (2+5)*

8. Gustav Forsling, Florida, 7 poäng (2+5)
9. Jesper Bratt, New Jersey, 6 poäng (1+5)*
10. Gustav Nyquist, Minnesota, 5 poäng (0+5)*
11. John Klingberg, Minnesota, 4 poäng (1+3)*
12. Mika Zibanejad, NY Rangers, 4 poäng (1+3)*
13. Adam Larsson, Seattle, 4 poäng (2+2)*
14. Victor Hedman, Tampa, 3 poäng (0+3)*
15 .Marcus Johansson, Minnesota, 2 poäng (2+0)*
16. Pierre Engvall, NY Islanders, 2 poäng (1+1)*
17. Calle Järnkrok, Toronto, 2 poäng (1+1)*

18.Erik Gustafsson, Toronto, 1 poäng (1+0)*
Kevin Stenlund, Winnipeg, 1 poäng (1+0)*
Oskar Sundqvist, Minnesota, 1 poäng (1+0)*
Sebastian Aho, NY Islanders, 1 poäng (0+1)*
Carl Grundström, LA, 1 poäng (0+1)*
Mattias Janmark, Edmonton, 1 poäng (0+1)*

Linus Ullmark, Boston, 1 poäng (0+1)*

Tiebreaker 1: Antal matcher
Tiebreaker 2: Antal mål
*(spelat klart)
• • •
Paul Maurice har ingen ångest. Möjligen känner han sig lite pressad, men framförallt tycker jag han verkar sammanbiten.
Så finns det demoner även han vill slå ihjäl.
Han har coachat i en enda Stanley Cup-final tidigare, med Carolina mot Detroit, 2002.
Hur det gick då?
Hurricanes förlorade med 4-1…
• • •
Av de drygt 250 som deltog i Stora Finaltipset var det bara fyra som hade 4-1 till Vegas.
Mark Spector på Sportsnet i Edmonton, Juha Hiitelä på finska Sanomat samt två Sportbladet-stjärnor – Mattias Karlsson och Daniel ”Disco” Kristoffersson.
Ära värdig gudar kommer bli deras om riddarna får detta gjort.
• • •
På basketsidan tog Florida-sagan slut redan igår.
De förlorade Game 5 mot Nuggets i Ball Erna, med 94-89, och därmed blev Nuggets mästare – som andra Denver-laget på ett år.
Så kan det gå.
• • •
Zdenek, den tjeckiska mediastjärnan, kommer helt opåkallat fram och berättar att han under flygningen hit, via Chicago, var med om ”fruktansvärd turbulens i tre timmar”.
Det var verkligen det sista jag ville höra talas om…
• • •
– Det går inte att låta bli att tänka på vad som händer om vi vinner, vi är bara människor. Men när vi väl kommit till rinken går vi in i våra rutiner och allt blir som vanligt, påstår Mark Stone under en kort pre-game-sittning på podiet.
Det tror jag som jag vill på, har man erkänt för sig själv att man inte kan kontrollera sina känslor och tankar är man illa ute redan från början.
Som Lidas sa i sms:et jag citerade i den länkade krönikan:

– Nu kommer en klyscha men du måste ”stay in the moment”. Alltså stänga ute de känslorna som man vet kommer om man vinner. Inte gå händelserna i förväg. Det går, men det är tufft.
• • •
Med två timmar kvar till showtime har jag förflyttat mig till pressläktaren, för det var påfallande kvalmigt i det där tältet idag, och här ser jag på jumbotronen att det redan är alldeles smockfullt med människor på plazan utanför huvudentrén – och de dansar alla euforiskt till musik en DJ i Knights-jersey pumpar från en scen.
Satan alltså, vilket liv det kommer bli här…
• • •
De jag sett bränna chansen att avgöra en final på hemmaplan genom åren: Carolina Hurricanes 2006 (Game 5), Detroit Red Wings 2008 (Game 5), Detroit Red Wings 2009 (Game 7), Vancouver Canucks 2011 (Game 7), LA Kings 2012 (Game 4), Pittsburgh Penguins 2016 (Game 5), St Louis Blues 2019 (Game 6), Boston Bruins 2019 (Game 7) och Colorado Avalanche 2022 (Game 5).
Det är väldigt, väldigt svårt.
Men hey, låt oss för ordningens skull dra de som klarat det under Bofinken-året också:
Carolina Hurricanes 2006 (Game 7), Anaheim Ducks 2007 (Game 5), LA Kings 2012 (Game 6), LA Kings 2014 (Game 5), Chicago Blackhawks 2015 (Game 6) och Tampa Bay Lightning 2021 (Game 5).
Det går…
• • •
Wild Bill Karlsson är en av de lugnaste hockeyspelare jag någonsin haft med att göra, bara Mats Åhlberg har varit ännu mer laidback, så jag tror mycket kommer hänga på honom.
Han får säga åt sina uppjagade lagkamrater att det bara är att tuta och köra – och sedan göra det också.
• • •
15.30: Tre F-16 dundrar förbi över nejden – och sedan öppnar portarna.
Partyt har börjat…
• • •
Tänk om jag istället suttit i den ljuva soffan på The CEO Of Everything-pation i Lakewood Ranch nu, med en kall Yuengling.
Vilken FOMO jag hade känt – men vad mycket lugnare allt varit.
• • •
The outfit i afton.

Ja, den beiga vårkavajen är framme igen, nytvättad och allt. Den har varit med om många heliga hockey-ögonblick.
• • •
Här är det – lugnet före Kategori 5-orkanen.

Nu åker vi – och igen:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.