Stanley Cup-finalen 2023, del 6

Hit me, baby, one more time.
Sa Britney Spears om kärleken – och jag säger likadant om Stanley Cup-finalen.
Ge mig mera.
Låt mig se en lysande, dramatisk, action-späckad, eldfängd best-on-best-match till.
Och sen en till.
Och en till.
Det är ju det som är den stora kicken i den här årliga femplus-showen. Överflödet. Upprepningarna. De ständigt nya vårfloder av endorfiner och dopamin och adrenalin som forsar genom blodomloppet.
Ja, vad brukar vi slå fast?
För mycket av det goda är alldeles underbart!
Det är som med spelarna själva. De blir inte mätta när de äntligen vinner sin första Stanley Cup – om de nu är så lyckligt lottade att de överhuvudtaget får göra det. Tvärtom, de hungrar efter mer. De vill uppleva den oändliga lyckan fler gånger. De vet hur livet liksom förstoras och får en alldeles unik glans i de stunderna – och att inget annat kan kreera den effekten.
Så känner jag också – om det jag gör
Lördagens holmgång i T-dojjan hör till de bästa öppningsmatcher jag någonsin sett i en final, men det innebär ingalunda att jag är nöjd och tillfreds och tänker att jag får vara glad att ha det minnet.
Nej, nej, nej, nej, nej, nej och nej.
Den var mer än något annat ett löfte om en fortsättning det slår flammor om, så istället blir jag girig och vill ha mer av samma vara. Mycket mer. Mer blixtrande attack-attityd. Mer Adin Hill-räddningar som tagna ur science fiction-äventyr. Mer momentum som oavbrutet skiftar i veritabla anfallsvågor. Mer volley-nedtagningar a la Mark Stone. Mer tandskyddstugg. Mer boom-boom-tacklingar. Mer gurgel och tjafs. Mer Shea Theodore i konståkningsnummer i sidled. Mer allting.
Så kom igen, baby cup-finalen:
Hit me one more time!
• • •
Lördagkväll på Strippen? Gambling, klubbsväng, häng i barer, dans och glada grabbar?
Nänä, likt Stu i ”Hangover” – Ja, Dr Stuart Price! – är jag officiellt på vinprovning i Napa Valley och om ni hör tjo och tjim är det bara vinodlaren Cesar Palaces lamm som bräker.
Fast okej, efter matchen i lördags gick jag till borden och lyckades vinna några dollar – och igår kväll, efter en mediabankett på New York-New York, spelade jag bort dem igen.
Det är ju så det är arrangerat.
Som Robert DeNiros Ace Rothstein säger i ”Casino”:
–In the casino, the cardinal rule is to keep them playing and to keep them coming back. The longer they play, the more they lose. In the end, we get it all.
Fast jag hade hade kul medan jag spelade och så ser jag på det hela. Man betalar för lite underhållning. Och det är ju kul att komma hit och hälsa på sina pengar ibland…
• • •
Det är en sak att prestera på tillbörligt sätt, and beyond, när allt flyter som sötaste vaniljsås och en helt annan att göra det när man fastnat i klibbig gröt – och nu får vi se hur katterna hanterar det som kallas ”adversity”.
För första gången sedan början av serien mot Boston ligger de under i en serie och har lite press på sig att vinna och då kan saker och ting bli mer komplicerade.
Ja, de vände mot Bruins – dock helt utan press – och de bedyrar själva att de mår finfint och fortfarande känner samma tillförsikt som inför Final nummer ett.
Men vi får se.
• • •
Klacken mot Italien i EM 2004.
Det är mitt allra starkaste minne av Zlatan. Den såg jag jag på storbildsskärm på hotell Hulingen i Hultsfred, mitt under festivalen, och jag och Anders Nunstedt, salig i åminnelse, ramlade ihop i en enda lyckohög på parketten.
Tack för den, Zlatan – och för allt annat.
• • •
Riddarna, å sin sida, tycker att de spelade sådär i lördags och bara ”lyckades hitta ett sätt att vinna”.
Ikväll utlovar de en mer gedigen insats, värdig en riktig Stanley Cup-mästare.
Även i det fallet säger jag – vi får se.
Om Knights har en svaghet är det en förbryllande ojämnhet. I samtliga serier fram till nu har de varvat helt otroliga matcher med betydligt mindre imponerande.
• • •
Han har ju fostrats av Niklas Eriksson de senaste, så man ska ju inte vara förvånad – men det är ändå fint att se vilken trevlig ung man vår nästa stora stjärna i världens bästa hockeyliga är.

Ja, i enlighet med gamlas traditioner är de unga talanger som förväntas gå först i draften i Nashville i slutet av månaden inbjudna till dagens final och får träffa spelare och prata med oss i media och bara hänga runt.
Det är alltid lika häftigt att bevittna. Man ser på dem hur tanken att detta med all säkerhet kommer bli deras värld och vardag om ett eller något år sånär får dem att tappa andan.
Som Conor Bedard säger:
– När vi såg alla Lamborginis parkerade utanför Golden Knights träningshall i morse…det var ett välkommen-till-NHL-ögonblick.
• • •
Jag glömde en egen liten tradition i första introt – listan på de svenskar som vunnit Stanley Cup.
Här har vi den.
4 titlar
Anders Kallur (1980, 1981, 1982, 1983), Stefan Persson (1980, 1981, 1982, 1983), Tomas Holmström (1997, 1998, 2002, 2008), Nicklas Lidström (1997, 1998, 2002, 2008)

3 titlar
Niklas Hjalmarsson (2010, 2013, 2015)

2 titlar
Tomas Jonsson (1982, 1983), Willy Lindström (1984, 1985), Ulf Samuelsson (1991, 1992), Peter Forsberg (1996, 2001), Tommy Albelin (1995, 2003), Johnny Oduya (2013, 2015), Marcus Krüger (2013, 2015), Carl Hagelin (2016, 2017) Patric Hörnqvist (2016, 2017), Oskar Sundqvist (2016, 2019), Andre Burakovsky (2018, 2022) Victor Hedman (2020, 2021)

1 titel
Mats Hallin (1983), Mats Näslund (1986), Kjell Dahlin (1986, Kenta Nilsson (1987), Håkan Loob (1989), Kjell Samuelsson (1992), Tomas Sandström (1997), Anders Eriksson (1998), Fredrik Olausson (1992), Fredrik Modin (2004), Niclas Wallin (2006), Samuel Påhlsson (2007), Johan Franzén (2008), Niklas Kronwall (2008), Andreas Lilja (2008), Mikael Samuelsson (2008), Henrik Zetterberg (2008), Viktor Stålberg (2013), Joakim Nordström (2015), David Rundblad (2015),, Nicklas Bäckström (2018), Christian Djoos (2018), Alex Steen (2019), Carl Gunnarsson (2019), Gabriel Landeskog (2022)
Ytterligare ett namn kommer adderas till denna lista innan krutröken lagt sig de kommande veckorna.
Vilket?
• • •
Jag blir glad även av att se Bedard – som ju är den mest omsusade knatte som dykt upp på en final på det här viset sedan Connor McDavid 2015 och till skillnad från Leo, Adam Fantilli och Will Smith får göra sina intervjuer på det stora podiet.
I motsats till just McDavid och Auston Matthews verkar han inte tycka att det är en börda att vara gudabenådad. Tvärtom njuter han av sin situation och har, som det verkar, genuint kul under presskonferenser som den idag.

Det kommer bli festligt på framtida finaler, verkar det som.
• • •
En annan, mindre känd och rolig lista är den över svenskar som förlorat minst en Stanley Cup-final, men även den brukar jag publicera inför varje final och här är den:

2 finalförluster
Kjell Samuelsson (med Philadelphia 1987 och 1997, 3-4 mot Edmonton och 0-4 mot Detroit)
Nicklas Lidström (med Detroit 1995 och 2009, 0-4 mot New Jersey och 3-4 mot Pittsburgh)
Mikael Samuelsson (med Detroit 2009 och med Vancouver 2011, 3-4 mot Pittsburgh och 3-4 mot Boston)
Anton Strålman (med NY Rangers 2014 och med Tampa 2015, 1-4 mot LA Kings och 2-4 mot Chicago)
Victor Hedman (med Tampa 2015 och 2022, 2-4 mot Chicago och 2-4 mot Colorado)

1 finalförlust
Anders Hedberg och Ulf Nilson (med New York Rangers 1979, 1-4 mot Montreal), Kent-Erik Andersson (med Minnesota North Stars, 1-4 mot NY Islanders), Thomas Gradin, Lars Lindgren, Lars Molin, Peo Brasar och Anders Eldebrink (med Vancouver Canucks 1982, 0-4 mot NY Islanders), Willy Lindström (med Edmonton Oilers 1983, 0-4 mot NY Islanders), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (med NY Islanders 1984, 1-4 mot Edmonton Oilers), Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson (med Philadelphia Flyers 1985, 1-4 mot Edmonton Oilers), Håkan Loob (med Calgary Flames 1986, 1-4 mot Montreal Canadiens), Per-Erik Eklund (med Philadelphia 1987, 3-4 mot Edmonton), Michael Thelvén (med Boston 1988, 0-4 mot Edmonton), Mats Näslund (med Montreal 1989, 2-4 mot Calgary), Ulf Dahlén (med Minnesota North Stars, 2-4 mot Pittsburgh), Tomas Sandström (med LA Kings 1993, 1-4 mot Montreal), Johan Garpenlöv (med Florida 1996, 0-4 mot Colorado), Mikael Renberg (med Philadelphia 1997, 0-4 mot Detroit), Calle Johansson (med Washington 1998, 0-4 mot Detroit), Niclas Wallin och Tommy Westerlund (med Carolina 2002, 1-4 mot Detroit), Niclas Hävelid, Patrik Kjellberg, Samuel Påhlsson och Fredrik Olausson (med Anaheim 2003, 3-4 mot New Jersey), Marcus Nilson (med Calgary 2004, 3-4 mot Tampa), Dick Tärnström (med Edmonton 2006, 3-4 mot Carolina), Daniel Alfredsson (med Ottawa 2007, 1-4 mot Anaheim), Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Johan Franzén, Niklas Kronwall, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson (med Detroit 2009, 3-4 mot Pittsburgh), Johan Backlund (med Philadelphia 2010, 2-4 mot Chicago), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler (med Vancouver 2011, 3-4 mot Boston), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson (med New Jersey 2012, 2-4 mot LA Kings), Carl Söderberg (med Boston 2013, 2-4 mot Chicago), Henrik Lundqvist och Carl Hagelin (med NY Rangers 2014, 1-4 mot LA Kings),Melker Karlsson (med San Jose 2016, 2-4 mot Pittsburgh), Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok och Pontus Åberg (med Nashville 2017, 2-4 mot Pittsburgh), William Karlsson och Oskar Lindberg (med Vegas 2018, 1-4 mot Washington), Marcus Johansson och Joakim Nordström (med Boston 2018, 3-4 mot St Louis), John Klingberg och Mattias Janmark (med Dallas 2020, 2-4 mot Tampa), Erik Gustafsson (med Montreal 2021, 1-4 mot Tampa).
Och igen:

Ytterligare ett namn kommer adderas till denna lista innan krutröken lagt sig de kommande veckorna.
Vilket?
• • •
Ni hade rätt.
Under mediabanketten igår nämnde jag senaste Eurovision-finalen för mina finländska kollegor och de blev mycket riktigt mäkta upprörda.
– Folket ska bestämma, skrek Yle-Tommie.
Jag har ingen koll alls på vad saken gäller, men det var roligt att få fart på dem.
• • •
De börjar bli många nu, de blågula förmågor jag träffat när de, som fjuniga tonåringar, blivit inbjudna till en final.
Först var det Victor Hedman i Detroit 2009, sedan Gabriel Landeskog i Boston 2011, Filip Forsberg 2012 i Newark, Alexander Nylander i San Jose 2016 och Rasmus Dahlin i Washington 2018 – och så Leo nu då.
Hygglig femma ändå – med en extra forward för att motståndarna tagit ut målvakten.
 • • •
Exakt nu, när jag skriver de här raderna, är det två timmar till puck drop och jag sitter i det kvalmiga tältet på T-dojjans baksida, där kollegorna slafsar i sig mac & cheese från papptallrikar, och det kommer över mig gång på gång:
”Åh, snart är det match i igen. I den här ladan i Vegas, med den stämningen…”.
Sedan går regelrätta rysningar genom hela systemet.
• • •
Han spelade bara knappt 14 minuter i lördags och fick långvarig behandling efteråt. Nu avbokas han i sista stund från en pre game-presskonferens – för mer behandling.
Hm, det verkar vara nåt som inte riktigt är som det ska med Beckhams farsa.
Hoppas det bara är en skavank av den sort praktiskt taget alla dealar med just nu.
• • •
Sen kommer det i och för sig också över mig att jag har en lång, krånglig flygresa till Fort Lauderdale imorrn och då känner jag bara ångest.
Men nu tänker vi inte mer på det, nu har vi roligt.
• • •
Jag noterar , och beklagar, era problem med spåret. Det är inget jag kan göra något åt härifrån, nu, men jag mailar teknikmänniskorna så får de ta en titt på detta wojne wojne first thing in the morning.
• • •
Ifall någon undrar – nä, Matthew Tkachuk har inget munskydd att tugga på under sina intervjuer.

• • •
Nalle, här har du Brian Slater i egen hög person. Han börjar tack vare sitt vådliga engagemang bli en kändis i NHL-världen.
• • •
Efter matchen i lördags blev jag akut sugen på att få dividera med Ekeliw om ett oändligt antal situationer – och slängde, som ni kanske såg, ut en liten tweet om vilken dröm det vore att någon gång göra en hel final med honom i släptåg och spela in ett nytt avsnitt efter varje match.
Det förslaget fick minst sagt positiv respons, så nu ska vi ta det till cheferna…
• • •
På min game-winning-goal-lott står namnet Carter Verhaeghe ikväll.
Inte så dumt.
• • •
Det är måndag och lokalt har klockan inte hunnit slå mer än 17.00, men detta är Las Vegas, så not to worry – det kommer bli samma underbara monster-stämning i ladan även ikväll.
• • •
Lönta Lindquist från Hörnett i Ångermanland?
Jo, han är förstås på plats. Här har vi honom, i skönt punkig framtoning, innan Paul Maurices presskonferens för några timmar sedan.

Ja, det är Lönta till vänster alltså…
• • •
Chucky njöt inte, påstår han, av att hela T-dojjan buade åt honom under line-up i lördags.
Han var bara tagen av det stora ögonblicket.
– Det är hittills coolaste stunden i min karriär, säger han.
• • •
Innan match byter Lönta om till kostym, tro inget annat. De tillåter inga Kurt Cobain-kopior i Viaplay-sändningarna.
• • •
Dagens låt: Irma Thomas ”Straight From The Heart”.
• • •
Så här då:
Om Vegas vinner ikväll tror jag de vinner hela finalen – hyggligt snabbt också. Om Istället Florida får sin split till stånd, då blir det en lång serie.
• • •
För att knyta an till sången vi inledde med:
I must confess – I still believe.
Nu åker vi igen!