40 dagar kvar

40 days to go…
Jo, faktiskt. Det är bara 40 dygn kvar tills Tampa Bay Lightning och Nashville Predators radar upp sig på isen i Amalie Arena för grundseriens allra första puckdrop.
Det är ju nästan ingenting, så nu får vi ta och börja preparera bloggen för ännu en lång vinter; lyfta bort kapellet, damma av chassit, skrapa lite rost från underredet, kolla oljan, fylla dieseltanken, vrida på nyckeln och, helt mjukt, backa ut ur garaget.
Full fart blir det verkligen inte på en gång. Med denna maskin måste man handskas varsamt, motorn skär sig direkt om jag inte är försiktig och låter varvtalen öka i långsam takt innan jag ger mig ut på längre färder.
Men den långa väntan är över, ekipaget rullar på nytt och innan ni hinner tänka ”Vad segt med försäsong” gör vi 160 knyck i kurvorna runt de 32 NHL-hallarna igen.
Let’s go!
• • •
Efter närapå sju veckor i Sverige – lite väl mycket, får jag nog lov att säga… – är jag tillbaka i New York och som jag nu bott här i snart två decennier borde det inte vara så märkvärdigt att komma tillbaka ännu en gång, men let me tell you: Det är fortfarande en kick som ruskar om hela systemet.
Det går inte riktigt att förklara, men det är som att själva livet får ny studs och ny intensitet så fort vi landat och jag ser den brusande trafiken på Jersey turnpike genom flygplansfönstret ute i Newark.
När jag sedan glider in på Manhattan…ah, jag får lust att sparka upp dörren och ställa till med en yster musikalscen mitt på blanka eftermiddagen
Sålunda är det inte bara bloggen i sig som skakat igång efter sommarlovet. Bofinken själv är på G också. Det kommer bli åka av om ett tag…
• • •
Beskedet kom på hyggligt kristlig tid i Sverige, så det blev ingen hoppa-ur-sängen-och-börja-skriva-direkt-panik när EK65-racet nådde sin konklusion.
I Pittsburgh hamnade han, världens bäste back, och det var ju inte helt oväntat – men lik förbannat jäkligt kul.
Den här krönikan fick jag ur mig den dagen, när 65 dagar helt kuriöst återstod till Opening Night, och allt som står i den gäller alltjämt.
PPG Paints tionde oktober….åh, jag kan knappt vänta.
• • •
Apropå comeback och kick-off: Nästa vecka är det riktig säsongspremiär i podden också. Vi – yours truly och Ondskan från Örby – inleder då vår nedräkning mot seriestarten och det gör vi genom att skärskåda de åtta lagen i Atlantic-divisionen.
Där behövs ingen mjukstart, vi bara öppnar spjällen och kör så det ryker direkt efter Ekans Hallå-hallå-hallå-hallå-hallå.
• • •
Under de nu arton säsonger jag bevakat NHL har 275 svenskar passerat revy på de nordamerikanska rinkarna och jag kan ärligt säga att ingen av dem gjort ett lika starkt första intryck som Carl Hagelin.
Redan efter den inledande träningsmatchen med Rangers på Garden hösten 2012, när han for som en gepard över isen med den ljusa hårmanen fladdrande runt hjälmen, minns jag att både jag och blåskjortornas dåvarande målis var alldeles häpna.
– Jösses, såg du det där. Vad VAR det, utbrast Henke medan han baxade av sig beskydden.
Det var Hagge från Nykvarn och under de elva år som följt sedan dess har han gång på gång på gång bländat oss samma otroliga speed, samma ettrighet, samma kampvilja och samma know-how.
Den gode sörmlänningen blev också snabbt min go-to-guy. Vad som än hände kunde jag alltid gå till Hagge och få ett leende och några kloka citat och på det sättet fortsatte det även när han lämnade New York. Få har varit lika bra på det sättet.
Underskattad, var det nån som sa på Twitter igår.
Ja, det är nog sant. Han vann två Stanley Cup och var sina sex första säsonger med i fem konferensfinaler – Med Rangers 2012, 2014 och 2015 samt med Penguins 2016 och 2017 – och hade större del i de triumferna än han får cred för. Han var alltid som bäst under våren, i de allra största matcherna.
Jag kommer sakna honom, Geparden från Nykvarn.
• • •
Dagen när The Hockey News omsusade Yearbook landar i brevlådan är alltid en av årets allra bästa och i måndags – när jag hade gått och väntat som en värpsjuk höna i flera dygn – hände det äntligen.
I den stunden vet man att en ny säsong har börjat – på riktigt.
Nuförtiden finns all information de samlar i det tjocka numret förstås tillgänglig på annat håll, men som envis traditionalist älskar jag att ha den där luntan att bläddra i dygnet runt några veckor innan seriestarten.
THN-redaktionen tror by the way att Carolina slår Dallas i finalen till sommaren.
Kul tips, som det absolut går att argumentera för – men så blir det inte.
Facit kommer när jag om några veckor färdigställt den monster-preview som jag precis börjat traggla med till bloggen…
• • •
Många egendomliga synpunkter har luftats i kommentatorsspåret genom åren, men vår vän faunforlag tar något slags pris när han hävdar att Elias Pettersson är ”helt bortglömd av svenska sporttyckare”.
Det är ungefär som att säga att Jonathan Ekeliw aldrig nämner Tampa i podden.
Sedan ögonblicket EP klev in i ligan hösten 2018 har han varit en av de jag skrivit allra mest om – såväl här i bloggen som i krönikor och vanliga referat. Det har inte gått en vecka utan att han, som sig bör, varit citerad och hyllad och förärad braskande rubriker.
Du pratar helt enkelt i nattmössan, faunforlag.
• • •
OK, härmed är oljenivån korrigerad och dieseltanken full.
Nu vrider jag på nyckeln och förkunnar säsongen 2023-2024 inledd.