En ny era börjar i The Rockhhh

Ingen extraordinär intuition krävs.
Vem som helst som rör sig runt plazan utanför The Devil’s Den timmarna innan puckdrop kan ana och förnimma.
Det är inte vilken Opening Night som helst som väntar i downtown Newark ikväll.
Det är en Opening Night vars like de inte upplevt i denna trakt sedan oktober 2003 – en laddad med genuint hopp och genuin optimism och genuin tro på att en oförglömlig säsong just ska fyras av.
Då, för 20 år sedan, hade Devils just vunnit sin tredje Stanley Cup på åtta år, hörde till NHL:s mest upphöjda nobless och lovade, med sin blotta attityd, nya episka vårar i all evighet.
Men i själva verket innebar säsongen som startade då, 2003-2004, starten på klubbens vandring mot de mediokras och alldagligas rike.
De var inte alltid kassa under de två decennier som följde. Tvärtom, 2012 gick de ju till final igen. Fast alla förstod att det mest var en lyckträff, inte det självklara resultatet av något som hänt i klubben. I allt väsentligt förblev Devils hela tiden en halvmesyr till lag, predestinerat att trampa vatten i klungan under strecket.
Tills nu.
Nu, den bistra hösten 2023, finns det mycket goda skäl att förvänta sig att den långa ökenvandringen inte bara är över utan mycket snabbt kan ersättas av en triumfens marsch a la 1995, 2000 och 2003.
På många sätt föddes en ny tid i Newark redan förra säsongen, när Jesper Bratt och Jack Hughes och alla andra kids, med benägen assistans av en perfekt balanserad samling veteraner, blev vuxna män och fullblodsstjärnor – och i år är de ingenting mindre än contenders. De kan vinna – på samma sätt som Marty Brodeur och Scott Stevens och Scott Gomez kunde vinna.
Så det är bara logiskt att det lyser i alla ögon på den där djävulsplazan, att ”Let’s go Devils”-ramsorna ljungar med riktigt kaxigt eftertryck och att ren eufori dallrar i stekoset som hänger mellan BBQ-stånden runt hallen.
En ny Devils-epok är här och den börjar, på riktigt, denna Opening Night i The Rock.

• • •
Hela veckan har jag haft brutala sömnsvårigheter, men efter nattens NHL-skift var det himmelskt nog knockout så fort kinden nuddade kudden.

Då var timmen dock så sen att till och med Dracula hade gäspat, så när klockan ringde vid 09.00 tryckte jag bara av den och sov vidare – för jag behövde sömn som pizzerior behöver mjöl.
Så det blidde ingen morning skate och det var ju lite synd, men vi får väl istället glädja oss åt att bofinken är utvilad och hackar med ny studs i näbben.
• • •

Ja, såklart – den lilla videosnutten går ju inte att undvika nu när vi för första gången sedan i våras återvänder till The Rockhhh!.
• • •
B Street Band heter det coverband som värmer upp på Devil’s Den-plazan och som ni borde kunna sluta er till av namnet framför de företrädesvis Springsteen-dängor.
Under mitt lilla besök i vimlet hör jag versioner av ”No Surrender” och ”10th Avenue Freeze-out” och det är väl inte så jag känner jag mig nödgad att ringa gamla kontakter i skivbranschen och zebra, men med tanke på var vi befinner oss…det är ju till såna nummer den här publiken ska värma.

• • •
För motståndet i denna säsongens första urladdning i The Rockhhh står alltså Detroit Red Wings och det är ju också en klubb med drömmar om nya glansdagar.
Men jag vet inte, jag. De blir lite bättre för varje sässe, men det känns även i år som att Stevie Yzerman är för gun shy vad gäller unga talanger och inte vågar släppa fram sin egna versioner av exempelvis Dawson Mercer, Luke Hughes och Alexander Holtz.
Nu har han i strid med allt förnuft skickat ner Jonathan Berggren, som ju gjorde brottar-succé när han väl kom upp ifjol, till farmen på nytt och låter såväl honom som Simon Edvinsson och Elmer Söderblom och Marco Rossi traggla i Grand Rapids alldeles för länge.
Come on, Stevie. Safe is death, man.
• • •
Rätt vad det är medan jag trampar runt i ytterkanten av den pågående folkfesten utanför entrén pekar en local på mig och säger till sina vänner:
– There’s an NHL official.
Haha, say what?
Fast det är klart, såna här dagar sticker man ut extra mycket med denna typ av outfit…

• • •
Ojvoj, jag har alltså inlett säsongen med två av Filip Wiklunds klubbor.
Morsning korsning.
Men det går ju inte att ge upp, i alla fall inte ännu, så här kommer ännu ett bevis på att min så kallade sakkunskap ska tas med några miljarder sandkorn.

•Buffalo – NY Rangers 1
•Columbus – Philadelphia 2
•New Jersey – Detroit 1
•Dallas – St Louis 1
•Minnesota – Florida 1 (OT)
•Nashville – Seattle 2 (OT)
•San Jose – Vegas 2

• • •
Ytterligare en källa till glädje i Devils-leden är förstås det faktum att fansen inte längre behöver försvara sig mot anklagelser om att deras hjältar spelar hockey tråkigare än sammanträden med hembygdsföreningen i Tranås.
Det förhåller sig numer precis tvärtom. Devils spelar den kanske mest spektakulära hockeyn i hela ligan, så sanslöst kvick och explosiv och dynamisk att pulsen rusar av blotta tanken.
Det är också därför jag numer åker hit med så mycket skummande pirr i mellangärdet.
Så var det inte alltid förr, det kan jag försäkra, men nu – bästa showen i ligan visas ju här.
• • •
Det kom ett sms tidigt i eftermiddags.
”Vi ses i Newark”, stod det – och det var det bästa jag läst i ett meddelanden av den sorten sedan en kompis berättade att de åter börjat servera Rockefeller-ostron på restaurangen Dock’s.
Avsändaren var nämligen ingen mindre än Varpu, den finländska lakritsdrottningen som en gång i tiden utgjorde bloggens mest prominenta sidekick och ständigt försåg mig med just finsk lakrits.
Snålvattnet rinner till…
• • •
Men givetvis – även om det råkar vara lyckorusig premiär och en helt annat lag håller Devils-fansen hatet mot den verkliga fienden kokande.

”We want Trouba’s blood”, står det på skylten ifall ni inte ser det.
Haha, herregud…
• • •
Nä, Filip Wiklund – bäst musiksmak av Buffalo Sabres-spelarna har ju uppenbarligen Erik Johnson.
Wilson Pickett är en en av de stora soulgudarna, men jag trodde ärligt talat inte det fanns en hockeyspelare i världen som ens hört talas om honom – än mindre uppskattade dängor som ”Land of 1000 Dances”.
Även Dylan Cozens (Chris Stapleton), Dahlin (Kendrick Lamar), Tage Thompson (Nitty Gritty Dirt Band – dem trodde jag inte heller någon hockeyspelare alls kände till), Alex Tuch (Yeah Yeah Yeah’s) och Tyson Jost (Daft Punk) får dock godkänt.
Goalofssons val kändes lite…fantasilöst, va?
• • •
Tror vi att Lucas Raymond – Razor, som han helt coolt kallas i Motown – kan studsa tillbaka från sin sophmore slump?
”Absolut”, lyder mitt svar – och något säger mig att han kommer ge tydligt besked redan i den här premiären.
• • •
Min upper body-skada är mycket bättre än i början av veckan, men jag måste fortfarande jobba med plåster på vänster pekfinger – journalisternas motsvarighet till hockeyns no-contact-tröjor.
• • •
En annan svensk yngling jag förväntar mig väldigt mycket av i år är Alexander Holtz.
Han får starta även denna säsong på den stora estraden – bara det en bedrift, konkurrensen om platserna i Devils-uppställningen är ruggig – och jag har en bestämd känsla av att han lärde sig så mycket som rookie att han nu tar chansen och bara flyger.
Vi får omedelbums ett tydligt besked i det fallet med, vänta ska ni få se.
• • •
Den som påstår att ”pasta alltid är gott” har inte dinerat i pressloungen i The Rockhhh.
• • •
Man ska förstås inte glömma att förväntningarna var höga i Devils-land även förra hösten och – och sedan vändes tillförsikten snabbt till något annat.
”Fire Lindy”, kommer ingen som var här någonsin glömma att hela hallen började skandera efter halva premiärmatchen (mot Detroit, som av en händelse)
Då hade man inte kunnat föreställa sig att det var bästa säsongen på ett decennium som hade startat – och att Lindy ett knappt år senare skulle skriva på en fin kontraktsförlängning a flera år.
Men så blev det.
• • •
Rögle…vad händer där egentligen?
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Goalofsson, Bratten, Holtz, Joel EE, Flipper Forsberg, Lill-Fimpen.
• • •
Hm, jag trodde vi var klara över att Devils hittat sin nye Marty i Akira Schmid, men lik förbannat startar de Vitek Vanecek mot Wings.
Fire Lindy!
• • •
Begår ett oförlåtligt rookie-misstag och får bara med mig en enda snusdosa från hotellet vid EWR.
Så var inte förvånad om formuleringarna blir lite trubbiga framåt tredjeperioden.
• • •
Rangers startar både Kaapo och Laffe i Top 6 uppe i Buffalo.
Ni vet vad jag sagt:

Nu visar de sig vara redo för den sortens uppdrag – eller så går det inte alls bra för Blåskjortorna.
• • •
Inget visste jag om lycka förrän jag började hämta ut säsongsackrediteringar i hallar som denna.
• • •
”Inget är som Opening Night”, har jag hört åtminstone fem personer slå fast senaste timmarna.
Jag kan bara nicka instämmande.
Och just den här blir en av de mest minnesvärda någonsin i Newark, så häng med nu kamrater.