Blågul stjärnduell i Toronto, del 2

TORONTO – VANCOUVER 1-2 (Period 1)
• • •
I den blågula stjärnduellen: Fördel EP.
Inte nog med att Canucks leder matchen – han har också noterats för en fin assist, medan Subway Willy ännu inte gjort några avtryck i protokollet.
Men båda de lysande vikingarna spelar med storseglen hissade och är ständigt inblandade i allting, så – inget har avgjorts ännu.
• • •
Woah, hela helgens mäktigaste jubel i Scotiabank utbryter när Mark Giordano visar att nej, ingen ingen ska fortsättningsvis få ta sig friheter mot Leafs utan konsekvenser.
Dakota Joshua sänker David Kampf med en otrevlig armbåge – och NHL:s äldste spelare kastar handskarna direkt.
Sånt har hela Toronto uppenbart längtat lika hett efter som vår egen Idsint.
Enda problemet: Gio får två extra för instigating (plus tio för misconduct, det känns som overkill från zebrornas sida) och då passar JT Miller på att spräcka Sammys nolla.
• • •
Det är ingen tillfällighet att canuckerna gör mål i PP.
De har en fruktansvärd snurr på spelet i de situationerna och radar upp passningar man bara vågar sig på när självförtroendet formligen glöder i bröstkorgen – i ett tempo som kräver samma sinnestillstånd.
• • •
Nice att Knies får göra ett mål.
Förlåt.
• • •
Även Ian Cole proppar löv så det sjunger om det, i form av Nic Robertson – och även då reagerar hemmaspelarna, i form av Max Domi, med knytnävarna.
Ett nytt Maple Leafs har uppstått i svallvågorna efter The Liljegren Incident.
Bekymmersamt nog ser detta nya Toronto också vid det tillfället till att gästerna får PP, för domarna är noga med instigator-principen ikväll, och då smäller det på nytt.
• • •
Matchens första första gurgel utbryter direkt efter första avblåsningen, nio sekunder in i showen.
Därmed är tonen satt.
• • •
Ännu en gång: Bara kandensiska nationalsången.
Två gånger i rad – det är nytt personligt rekord för min del.
• • •
De har en organist med aningen hippie-artad framtoning i Scotiabank och han heter Jimmy Holmstrom.
Riktigt varför jag finner detta värt att berätta vet jag inte, men jag tror det har med Homer att göra – och hur roligt det vore om han var hippe och spelade orgel.
• • •
Burger står för en helt okej förstaperiod, tycker jag. Framförallt slår han ett par riktigt vassa, öppnande passningar på djupet.
Vänta bara – det kommer smälla.
• • •
Just idag är det extra tryck i ”O, Canada” (följd på en mäktig ”Amazing Grace” framförd med säckpipa), för det råkar vara Remembrance Day norr om gränsen, då denna väldiga nation – och resten av samväldet – minns sina stupade landsmän i de stora krigen.
Det är minst sagt en högtid som tas på allvar. Alla och envar bär en bröstnål föreställande en vallmoblomma – som i sig symboliserar fälten i Flandern där så många mötte sitt öde under första världskriget. Och vid 11.00 i förmiddags höll hela Kanada en tyst minut – för att det var på just det klockslaget 11/11 1918 de blodiga stridigheterna på västfronten upphörde.
Se där, nattens historielektion.
• • •
Det är rätt bra trängsel på pressläktaren ikväll och det är bra det, för den trängseln markerar att Canucks fortfarande har ett hyggligt månghövdat medialt bortafölje.
Det är si och så med den saken på andra marknader – inte minst den här i Toronto, den största av alla.
När jag frågade en ledande krönikör på en av de stora Toronto-drakarna om han kommer till Sverige för Globen-matcherna bara fnös han.
– Vi reser inte ens till Buffalo längre.
Sorgligt är vad det är.
• • •
Jag gnällde som en liten bitch igår, så nu när vi har sånt finfint tryck runt lägerelden får jag kompensera med en hjärtlig kärleksförklaring.
Tack, alla – ni är bäst!