NHL i Stockholm

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se…

Den inledningen törs jag svära på på att ingen hade förväntat sig
i det intro som nu ska leda oss in i NHL-bloggens första, historiska livesändning från kungliga huvudstaden.
Det är ju hockey vi ska avnjuta på Globen i dagarna fyra – inte folkdansgille för knattar. Och NHL-stjärnorna kan liknas vid mycket, men inte grodor. Och framförallt inte små grodor.
Well, låt mig förklara.
Att flyga hem från Nordamerika och plötsligt finna sig stående på träning med NHL-stjärnor på Globen och Hovet är en mycket besynnerlig upplevelse.
Först kan jag inte komma på vad för annan anomali och paradox det påminner om, men när jag ser Auston Matthews damma en puck i sargreklam för Sundström Safety på det öde Hovet trillar poletten ned:
Det känns som att vara på den traditionella svenska midsommarfesten på södra Manhattan i juni varje år.
Något väldigt bekant och hemtamt och familjärt äger rum – fast i en apart och underlig miljö.
Jo, att se de karaktärer jag till vardags följer i USA och Kanada förbereda sig i hallar där det vanligtvis spelas allsvensk hockey – och där jag i ett helt annat liv gick som barn i huset, framförallt för konserter – är som att se landsmännen i New York hoppa runt en stång med Frihetsgudinnan som fond och bruset från Manhattan-trafiken som soundtrack.
Konstigt.
Dock: När man väl vant sig vid Metropolis med blomsterkrans på hjässan brukar de där blågula samkvämen vara rätt förtjusande och jag utgår från att det blir likadant nu.
Fyra lag från världens bästa liga har kommit till stan och åtskilligt står på spel i de dueller de ska utkämpa på Globens glänsande is.
Sprakande action borde vara att vänta.
Så nu förtränger vi det kufiska i inramningen och låter äventyret i Stockholm börja.

Ko-ack-ack-ack, Ko-ack-ack-ack, Ko-ack-ack-ack-ack-aaa…
• • •
Det tog sin lilla tid att flyga hit från Toronto och min förmåga att sova på flygplan är lika begränsad som San Jose Sharks förmåga att freda egen zon, så när jag efter mellanlandning i Amsterdam ramlade ner i fäderneslandet och till slut tog mig till mitt stockholmska hotell i tisdags eftermiddag begick jag, med berått mod, kardinalfelet och la mig och trynade på en gång. Därmed kom jag, som en femåring hade kunnat räkna ut, helt fel in i tidsomställningsprocessen och lider alltjämt jetlaggens värsta konsekvenser; tidigt på kvällarna är jag trött som en shutdown-back i tredje OT-perioden i en Game 7 – och 04.00 vaknar jag och undrar hur länge det dröjer innan de dukar fram frukosten.
Visst överseende efterfrågas sålunda, ifall jag ger ett vimmelkantigt intryck idag.
• • •
Varje gång NHL arrangerar happenings utanför normen – utomlands, utomhus, i samband med olika slags högtider och jubileer – är alla inblandade noga med att påpeka att verkliga, viktiga poäng mitt i allt tjo och tjim de facto står på spela.
Men det har sällan varit mer sant än denna Global Series-helg i Estocolmo.
Åtminstone tre av lagen som stävat över Atlanten befinner sig i mer eller mindre akut poängbehov och för två hotar ingenting mindre än kris om de förlorar de två stockholmsmatcherna.
Senators och Wild har, sett till förväntningarna, underpresterat grovt under den inledande grundseriemånaden och klarar helt enkelt inte fler förluster i det här skedet. Inte med mindre än att coacherna – DJ Smith och Dean Evason – förlorar jobben.
Insatserna kunde helt enkelt inte vara högre – inte i november – och det kommer sätta kittlande prägel på allt som händer de kommande dygnen.
• • •
Stockholmsbesöket börjar på riktigt först när jag under onsdagsmorgon lyckas ta mig till zamboni-garaget på Hovet och kliver rakt in i den här synen.

The man, the legend, the Ondska!
Han är lika exalterad som Kalle Ankas kakadua på julafton, nu när ligan han ser på med religiös lidelse kommit till hans hemstad.
• • •
Detroit Red Wings har inte råd att förlora två av två matcher de heller, men deras allmänna situation är mer angenäm än de övriga tre gästernas.
För även om många anade att de skulle kunna ta ett par steg framåt i år har de överträffat förväntningarna och för närvarande ligger de trea i den infernaliska Atlantic-divisionen.
Then again: Det är trångt i kön och åker de på en dubbelpropp i Lucas Raymonds hemland kan de snabbt börja slira åt fel håll.
• • •
De unga spelarna är bättre än gamla bofinkar på fenomen som tidsomställning – och har också fått professionell hjälp av klubbpersonalen.
Men ändå hör jag fler av dem – till exempel Joel EE – muttra om att de också vaknar mitt i nätterna och ligger i sina famösa sängar på Grand och inte kan somna om.
De kan alltså vara värda lite överseende de med
• • •
Senast jag såg Sverige i november var 2004 – och nu blir jag grundligen påmind om varför jag hållit mig undan.
Herregud, människor – hur står ni ut med det här brutalt gråa och råa och kalla?
• • •
Träningarna inför Global Series – som ägt rum parallellt på Globen och Hovet – har varit regelrätta mingel med svensk hockeyadel.
Några jag sett och/eller talat med: Lidas, Alfie, Nylander senior, Pudding, Erik Granqvist, Johan Garpenlöv, Marie Lehmann och Hovets legendariske zamboni-förare.
Sen sågs den här karaktären smyga i environgerna häromdagen.

Ja, det är Zäta – Lille Skutt Nyquists mentor och förebild…
• • •
Vid lunchtid idag stod jag och väntade på hissen på hotellet och när dörrarna öppnades klev vem om inte MN Johan ut.
Jo, det visar sig att vi inte bara bor på samma hotell utan på samma våning – och möttes alltså, helt överraskande, på det sättet.
Vad är oddsen?
Han är dock inte ensam Wild-supporter om att ha rest hit, den gode västgöten i Minnyland.
Tvärtom, en häpnadsväckande stor supporterskara är på plats och ställde till med ett sjusjungande drag redan på träningen i onsdags.

En wild weekend coming up, tror jag bestämt.
• • •
Now, låt oss se…vad har hänt sedan vi hörde sist, i söndags kväll?
Well, Oilers har fått en rejäl Knoblauch-effekt, Wiklunds katter har börjat klösa lika ivrigt som i somras, Capitals har blivit bra, Devils har tappat bollen utan Hughes och Hischier, Islanders har irrat sig så långt in i den mörka återvändsgränden att coach Lambert snart får sparken, Binnington har blivit Hasek och riddarna har bevisat att man ska akta sig för att besöka Vita huset innan matcher i Capital One Arena.
När bofinken är borta dansar överraskningarna på bordet, som det klassiska ordstävet lyder.
• • •
Uppemot 30 kollegor, företrädesvis från Toronto och Minnesota, har också rest hit – och allesamman tycker att jag ska guida dem i stockholmsnatten.
Så igår kväll var det trångt på Harvest Home på Bondegatan, om man säger så.
• • •
Dagar utan nya tipsrader är inga värdiga dagar, har jag lärt mig senaste dygnen. Så det är med extra mycket glädje jag ber att få berätta att det här så här denna torsdagsomgång slutar.

•Ottawa – Detroit 2
•Columbus – Arizona 2
•Montreal – Vegas 2
•Pittsburgh – New Jersey 1
•Chicago – Tampa 1
•Calgary – Vancouver 2
•Seattle – NY Islanders 1
•LA – Florida 1 (OT)
•San Jose – St Louis 2

• • •
När Zuuuuke efter ett träningspass går förbi Hovet-hörnet där murvlarna står och hänger frågar jag om det inte är härligt att vara tillbaka i Sverige.
– Nja, svarar han, vi borde vara i Norge. Det är finare där.
Ha!
• • •
Man vet inget om välbehag förrän man återvänder till Sverige efter lång frånvaro och äter sin första fralla med leverpastej.
• • •
Svenska målskyttar denna torsdag: Lucas Raymond (såklart!), Erik Brännström (såklart igen!), Wild Bill, Erik K, Elias P och Lill-Fimpen.
• • •
Det var, tycker jag, något förvånande att hitta följande anslag på toaletten i KLM-loungen på Pearson i Toronto.

Behöver holländare ofta påminnas om dylikt?
• • •
Oändliga är de till antalet, hockeymatcherna jag sett i de två gamla systerhallarna som utgör universums mitt denna helg – i första hand med Leksand och Tre Kronor.
Men det är framförallt svunna konserter jag står och är nostalgisk över. The Clash 1984, The Police 1983 och Whitesnake (!) 1981 är de på Hovet som gjort djupast avtryck – samt Lauryn Hill 1999, Stones 2003 och U2 1992, med Björn och Benny, på Globen.
• • •
Det är förstås för att marknadsföra sin omhuldade ”produkt” NHL baxar fyra lag över den stora oceanen och genomför den här logistiska jätte-utmaningen – och sett genom den linsen är det ju lite dåligt att Red Wings bara har en av sina många svenskar med sig hit.
Sure, Lucas Raymond må vara den ende som verkligen platsar, men bara för sakens skull borde Yzerman förstås plockat med även Jonathan Berggren, Simon Edvinsson och Elmer Söderblom.
• • •
Kolla – Ekan med coola chefer på redaktionen.

Där tillbringar ju inte jag särskilt mycket tid till vardags, jag är kort sagt aldrig där, men desto trevligare är det att komma dit och få uppleva team-känslan.
• • •
Ingen i svensk hockeyhistoria är mer dekorerad än Nicklas Lidström – och i eftermiddags fick han ytterligare en utmärkelse. Vid en ceremoni på självaste Cafe Opera blev han förste mottagaren av Börje Salming Courage Award – det nyinstiftade pris NHL:s Alumni Association varje år tänker ge till en veteran som verkat i Salmings anda.
Grattis, säger bloggen.
• • •
Jetlag-svackan som slår till mellan 15.30 och 17.00 är fanimig inte att leka med.
Jisses.
• • •
Vad gäller mina och Ekeliws framträdanden är det så att vi kommer finns på rosa pre game-gemyt i Annexet varje kväll – och imorrn ska livepodd spelas in på samma adress.
Just ikväll hade jag ett möte bokat på SHL-kontoret, så alltihop fick inleddes med Ekeliw soloshow (man ska ju alltid se till att han en testpilot inför sånt som orsakar nervdaller, så här har jag jobbat bra…)
Men som sagt, imorrn och resten av helgen finns även jag på plats.
Be there, vänner!
• • •
För eventuella nytillkomna läsare fungerar det på följande sätt i denna blogg:
All IRL-action äger rum i kommentatorsspåret, där världens bästa och vänligaste läsare håller hov – och så kommer det längre inlägg från mig i pauserna.
Alla är hjärtligt välkomna att vara med – men kom ihåg att hålla ok ton och visa andra respekt.
• • •
OK, nu tar vi och radar upp oss för den här lilla dansen runt hockeystången.
Välkommen till första ronden i Global Series 2023.
Det kommer bli rena midsommar.