Willy Styles Show på Long Island

De är verkligen inte många i hockeyvärlden.
Originalen.
Särlingarna.
De som dansar till takten från en helt egen trumma, osynlig för alla andra.
Men Gud ska veta att vi har en i William Andrew Michael Junior Nylander Altelius – även känd som Lill-Nyllet, Willy Styles, Subway Willy och, numer, The 92 Million Dollar Man i Big Smoke.
Han liknar verkligen ingen annan, vare sig i fråga om look, temperament, självtillit, utstrålning eller allmän attityd. Snubben har den unge estradörens och konstnärens aura.
I mina ögon är det en av hans främsta förtjänster, jag gillar annorlunda och jag gillar egensinne – och framförallt tycker jag vi behöver mer av slikt i den konforma hockeyn, där man inte sällan får intrycket att alla strävar efter att anpassa sig till samma, något fyrkantiga norm.
Nä, jag känner honom inte särskilt väl, för i arsenalen av speciella personlighetsdrag ingår en viss, till synes medfödd distans visavi media. När jag väl träffar honom är han alltid trevlig och pratar och ler vänligt, men intresset för att bonda och utveckla en relation får betecknas som kraftigt begränsat.
Det måste förstås respekteras, alla kan inte digga bofink på det viset – och även om det nu inte är ömsesidigt tar jag mig friheten att vara förtjust i Subway Willy och hans stil ändå.
De tjocka ringarna i öronen. Kedjorna runt halsen. Fäblessen för vita linnen – eller bar bringa, som vi ofta får se i samtidiga intervjuer. Det ständiga leendet. De fantasifulla kreationerna på Torontos tunnelbana. Den allmänna sorglösheten. Den grundmurade självkänslan. Hela det bohemiska paketet. Ah, han skulle ju lika gärna kunna vara rockstjärna.
Det är ena skälet till att jag känner mig så exalterad över att få se honom live ikväll igen – i UBS Arena i Elmont på Long Island.
Man vill vara in the presence of sådana karaktärer.
Det andra skälet är…ja, det han gör på isen. Han får inte 92 miljoner dollar för att han är en salt kis, trots allt. Han får det för att han är en jävel på att spela ishockey, för artisteriet och våghalsigheten och bollkänslan och spelsinnet och ärelystnaden och målhungern och förmågan att få vittnen att dra efter andan.
Det vill man också få vara nära och uppleva i verkliga livet – så ofta det går.
Nu tar vi sålunda och sprutar lite imaginär konfetti i den här bloggen.
Det är showtime med NHL:s stora svenska original.
• • •
På nåt sätt har jag fått en smäll på ett knä och är day-to-day, så jag tar en bil ut till Elmont under eftermiddagen, men fy fan – det var sista gången. Jag haltar hellre bort till Grand Central Station än sitter i den ohyggliga trafiken på Long Island Expressway.
Det går så långsamt, och tar sån tid, att jag och förtjusande chauffören Chanpreet från norra Indien till sist får slut på samtalsämnen.
Vi talar om Indira Gandhi och elbilar och chicken korma (gravt västifierad kost, vet jag nu) och svenska kvinnors förstummande skönhet och Volvo och Indiens relation med pakistan och Zlatan och Trump och hinduism och Stockholms tunnelbana och Bollywood och surströmming och till slut har vi inget mer att säga varann och bara sitter och suckar åt det faktum att det faktiskt finns fakirer till människor som sitter i samma förbannade bumper-to-bumper-trafik vareviga dag.
Men vad gör man inte för Willy Styles.
• • •
Det ilade till i solar plexus när jag såg Tårtans presskonferens i Philly igår och han plötsligt fick det där svarta i blicken och frågade om ”the guy” som hade rapporterat stolligheter om Kevin Hayes eventuella inblandning i Cutter Gauthier-trejden.
Man förstod ju precis vad som skulle komma och mycket riktigt – han grillade ”the guy” över öppen eld.
Men God Bless den gamla skränfocken, han har ju helt rätt i att det är bullshit att Hayes får utstå en sådan skitstorm för nåt han inte haft med att göra.
Ja, förresten, även om han varit det är det förstås fullständigt sjukt att han blir dödshotad och att någon knölföda till supporter skriver ”Det är bra att din bror är död”.
Man är ingenting annat än ett as om man vräker ur sig något liknande – för att någon inte vill spela för ens fucking hockeylag.
Men man borde inte bli förvånad, samtiden är ju så här och borde låsas in på institution.
• • •
Innan jag och Chanpreet körde fast i Long Island-geggan hann jag spela in ett nytt podcast-avsnitt med Ondskan från Örby, ett dygn senare än vanligt.

Missa inte när min fine buddy klippt klart och lägger ut, det blev väldigt bra energi och tramp i steget idag – om till exempel Cutter-härvan, Jesper Wallstedts debut, Gustav Lindström-trejden, All Star-omröstningen, de tio bästa svenskarna under första halvan av grundserien och, förstås, en viss kontraktsförlängning.
• • •
Sammy Samsonov har återvänt från waivers-skuggorna och är med Leafs här på Long Island.
– Det var en bra signal hjärnan och kroppen, det här. ”Hey, dags att vakna”, liksom, säger han.
Det är dock oklart om den svajige keepern får se någon mer action framöver, ikväll är det definitivt Marty Jones som vaktar buren.
• • • 
Apropå ringarna i Willy Styles öron…även er Bofink hade hål i örat en gång. Det vänstra. Där hängde det under fjorton-femton år en fet ring i silver och på slutet har jag börjat ångra att jag nånsin tog ut den och lät hålet växa igen.
Vid 56 års ålder kan man dock inte ta nytt hål och plötsligt sporta örhänge igen, det skriker ”ålderskris” och ”patetisk gubbe” som inget annat.
Om detta skrev jag en krönika i Borlänge Tidning för några år sedan och vill ni kan jag publicera den som bonusmaterial i kvällens blogg.
Vill ni det?
• • •
Sitter en stund på UBS pressläktare, den fina, och pratar med en kollega som följer Islanders varje match och han nickar ivrigt när jag säger att laget som spelar i denna lyx-lada i är svårt att få grepp om.
– Jag kan inte figure them out. Är de bra eller dåliga? Jag vet inte, suckar han.
Nej, så är det ju. De envisas med att vara en gåta. Bra ibland, risiga ibland – och verklig identitet får man leta med förstoringsglas efter.
Märkligt, to say the least.
• • •
Bofinken har hackat näbben i rätt stubbe i tipset de senaste omgångarna och nu fortsätter vi på samma sätt med den här raden.

•Buffalo – Ottawa 1
•Carolina – Anaheim 1
•Detroit – Edmonton 2
•Florida – LA 1
•Montreal – San Jose 1
•Pittsburgh – Vancouver 2
•Tampa – New Jersey 1
•Washington – Seattle 2
•NY Islanders – Toronto 2 (OT)
•St Louis – NY Rangers 2
•Winnipeg – Chicago 1
•Arizona – Calgary 1
•Vegas – Boston 2

• • •
Vi har Star Wars Night i UBS ikväll.
Det är ett tema som fler lag återvänder till med jämna mellanrum och jag fattar inte riktigt, vad är poängen?
Men det understryker väl vilket saftigt avtryck de där filmerna, och världen som skapats runt dem, gjort i den amerikanska kulturen.
• • •
Svenska målskyttar elfte januari: Erik Brännström, Lucas Raymond, Elias P, Lill-Nyllet, Järnkrok, Simon Holmström (shorthanded), Mika, Hampus Lindholm.
• • •
Man kunde kanske tro att han en gång för alla täppte till truten på dem med 1000:e poängen för precis en månad sedan, men nänä – Islanders-fansen glömmer aldrig och kommer bua sig hesa åt Johnny Tavares ikväll också.
Have at it, som det heter.
• • •
Chanpreet tror att Islanders vinner med 4-2.
Visserligen vet han enligt egen utsago absolut ingenting om hockey, men ”det är klart hemmalaget vinner”, säger han och skrattar våldsamt.
• • •
Enligt scoopande Simba Sjöberg kommer Leo Carlsson göra comeback redan på lördag, när ankorna kvackar i Tampa.
Det är lätt sensationellt och om jag vetat hade jag tagit mig till Florida denna helg.
• • •
Om de nu har Star Wars-tema i parti minut, skulle inte något av New York-lagen kunna ha Seinfeld-tema också? Och Devils Sopranos-dito?
Då skulle jag vara med och leka gå till jobbet som Newman respektive Bobby Baccala.
• • •
Nu är All Star-omröstningen bara öppen några timmar till och imorrn presenteras resultatet.
Så pretty please, with sugar on the top – gå in på nhgl.com och hamra in röster nu!
• • •
Jag vill åka nånstans.
• • •
Fan också, tungt med Svennis.
Honom har jag aldrig träffat, men väl beundrat på håll – för att han mitt i universums glamorösa mitt varit så chosefri och jordnära.
Favorithistorien är den om hur han en gång i tiden låg på en portugisisk strand och hade en liten väska med Torsby IF-logga med sig.
Den fick en fellow värmlänning syn på och hojtade ”Heja Torsby”, som en annan Berra i Sällskapsresan.
Herrarna började samtala och det visade sig att den andre mannen inte hade en aning om vem Svennis var och när han fick klart för sig att han var fotbollstränare utbrast han häpet:
– Kan man försörja sig som det?
Sedan dess har de varit nära vänner.
• • •
Corey Perry har haft möte med Bettman och är, som det heter, clearad.
Alla lag är alltså välkomna att erbjuda honom ett kontrakt och jag lovar – han är snart tillbaka.
Fel?
Nä, om det som hände nu retts ut ska han väl få en ny chans. Däremot undrar ju jag, på rent hockeymässiga grunder, varför så många tydligen är intresserade.
• • •
Nu har Sombrero-Johan kommit också – efter en tågresa som inte tog ens hälften så lång tid som min korkade Uber-tripp.
– Det var så smidigt så, flinar han.
Hrmf.
• • •
I displayen på en gammal telefon som står vid min bänkgranne Davids är ”Utvisningsbåset” angett som kortnummer.
Haha, vi kan alltså ringa ner till Cizikas och fråga vad fan han håller på med när han boardat Wille!
• • •
Beatet från den osynliga trumman, den bara nummer 88 i Leafs kan se, pumpar nu på Long Island.
Showen kan börja.