Willy Styles Show på Long Island, del 2

NY ISLANDERS – TORONTO 1-1 (Period 1)
• • •
Ja, det här var ju en rätt luguber period.
I drygt tio minuter är det som att Islanders har ett enda långt powerplay, så hårt ligger de på motståndare som verkar helt lost in the blåst och under några särskilt bedrövliga minuter begår fler defensiva misstag än Nicklas Lidström begick under en hel karriär.
Men sen tittar gästerna upp och får in en något slumpartad kvittering och då är det som att röda lampan tänds under de vita hjälmarna och plötsligt bara…”Ok, det är match, nu kör vi”.
• • •
Även Willy Styles inleder utan kolsyra i läsken, om man säger så.
Efter halva perioden börjar han dock synas mer och mer och ingen alls blir förvånad om någon av de snillrika passningar han strösslar med snart leder till cannoli-frossa.
• • •
Nåt som aldrig händer direkt på ön.
Auston Matthews blir utvisad – och det PP som följer hinner inte pågå många sekunder förrän Paul Mary sätter 1-0.
Tänka sig.
• • •
Det är verkligen långt från fullsatt i lyxbygget ikväll (om ändå kanske slutsålt, Hyttmyran…)
Isles-fansen har vant sig vid större framgångar än de favoriterna stått för i år och skiter helt enkelt i matcher som den här.
• • •
Ja, alltså, det är ju inte som den där famösa gången ute i Coliseum, när han återvände för första gången – men så fort Tavares kommer in på isen blir det ett jävla liv här inne.
Han håller på att replikera med en backhand i halvt friläge efter bara några byten, men så kul skulle vi inte ha det.
Ännu.
• • •
Scott Mayfield är den näst bästa Mayfield jag vet, efter Curtis.
• • •
Det är ju lustigt att en supporter vid Islanders spelargång under värmningen håller upp en rejäl cut-out i papp av Pierre Engvalls huvud.
Men förstås, han har ju extra mycket skin in the game när han möter sina gamla lagkamrater.
• • •
Idsint, we miss you!
• • •
Nu har Ondskan matat ut det färska podcast-avsnittet – nummer 446 i ordningen.
Du hittar det hännä, som vi skulle sagt i Borlänge.
• • •
Och Kmannen, we miss you too!
• • •
Dagens bästa nyhet: Avalanche tror och hoppas att Gabbe är tillbaka lagom till slutspelet.
Då åker jag till Denver och blåser i stora trumpeten, det kan jag lova.
• • •
För att inte tala om dig, Björn Falk – spöket från Södermalm.
• • •
Ouch, Gud ger och tar: När det nu står klart att Leo gör comeback tidigare än väntat går istället Trevor Zegras sönder. Han har brutit en fotled och blir borta åtminstone åtta veckor.
Det är inte ankans år i år.
• • •
Jädrar vad många tidiga matcher det är ikväll.
Men inte mig emot, då blir det lättare att få ihop Nattens Svep i hygglig tid.
• • •
Martin Jones har varit bra – och det har Sorken också.
• • •
OK, på allmän begäran – en Borlänge Tidning-krönika från 2021, om Bofinken och ringar i öronen.

NEW YORK. Det dröjde lite längre än det borde gjort, men vid 20 års ålder vågade jag till sist ta hål i örat och sätta i en ring.
Eller jag och jag. Dåvarande flickvännen Karin visste att jag var för harig för att förverkliga en mångårig dröm om att så att säga tuffa till framtoningen och släpade en dag helt sonika med mig till en salong på Stationsgatan och såg till att vänster örsnibb blev perforerad.
Jag kommer att tänka på det när jag en kväll sorterar gamla fotografier jag av någon förvirrad anledning fått med mig hit och råkar se några från åren då en rejäl silverpjäs dinglade under lockarna.
Det ser rätt fint ut, tycker jag än idag – och då kände jag mig som rena rama Keith Richards. Ingen på hela Slingergatan hade någonsin haft en coolare look. Inte i mina ögon.
Alla var inte lika nöjda. Stackars pappa översåg med mycket, men ringar i öronen på män hade han svårt att acceptera, i synnerhet män han själv uppfostrat. Den snörpta mun och de himlande ögon jag fick till svar när jag under en middag några dagar efter Karins kupp vred huvudet åt vänster och frågade vad han tyckte syftade inte till att signalera förtjusning, om vi säger så.
Ringen satt sedan där i närapå ett decennium, utan att någonsin vinna över pappas sympatier, men till slut tog jag ut den. Inte för att blidka honom utan för att den inte betydde någonting längre. På 60-, 70- och åtminstone delar av 80-talet markerade hål i örat om inte utanförskap så i alla fall en alternativ attityd. Det var inte så många som bar ring och de som gjorde det meddelade omvärlden att ”jag är inte som alla andra”. Tatueringar? Det var det bara sjömän, kåkfarare och möjligen Laban i The Doom som hade. Men sedan började vilka morsgrisar som helst – jag var väl ärligt talat en av dem… – kopiera punkarna och hela poängen gick förlorad. Idag är ju en simpel ring i örat inget att komma med. Man ska vara piercad på de mest onämnbara ställen och tatueringar – herregud, det är de kids som INTE ser ut som nedklottrade väggar på offentliga toaletter som gör intryck.
Ändå lockar de gamla bilderna till da capo. Hålet har vuxit igen för länge sedan, men det går ju att ta ett nytt – i alla fall om Karin kan tänka sig att komma hit och sufflera igen! – och en ring i örat skulle kanske liva upp en i övrigt alltmer bedagad exteriör.
Fast jag är väl för gammal. Män som på ålderns höst blir fåfänga och likt tonåringar börjar dekorera sig själva som vore de julgranar hör till det mest patetiska som finns. När de som skrev manus till ”Sopranos” ville visa hur töntigt kocken Artie Bucco uppförde sig som nyskild satte de inte för inte en sten i örat på honom.
Öronen får man helt enkelt nöja sig med att använda till att lyssna med – och vara glad så länge de duger till det.