Under bar himmel i New Jersey, del 5 – The End
NY ISLANDERS – NY RANGERS 5-6 (Slut, OT)
• • •
Ja ni, det ska jag säga er – inte för en sekund ångrar jag att jag trotsade mina krämpor och tog mig ut i februarikylan och fick uppleva den här klassikern.
Jag hade ont och jag var sur och jag skrev uselt, men jag har nu ännu ett minne för livet.
Av alla utomhusmatcher jag sett i NHL sedan 2009 var detta den bästa.
Utan konkurrens.
Aldrig tidigare har själva upplägget varit bättre, aldrig har stämningen varit högre, aldrig har själva hockeyn varit mer förträfflig och aldrig har dramatiken varit mer hisnande.
Ojvoj, faktiskt.
• • •
Rangers byter om i Jets omklädningsrum och det är större än en genomsnittlig campingplats på Gotland.
Om det inte vore för att har annat att vara rusiga över skulle hockeyspelarna som gästar tillfälligt muttra i svår avund.
Men i skenet av en seger som den de just bärgat mot sin rival från Long Island bleknar till och med NFL-lyx.
– Helt magiskt. Bland det sjukaste jag varit med om. Vi kommer alla minnas den här matchen resten av våra liv, myser en emotionellt utpumpad Mika när vi hittar honom i ett avlägset hörn i den jättelika salongen.
Det kommer vi närapå 80 000 på läktarna också.
• • •
Björn Falks, och alla andra Islanders-supportrars, frustration är inte svår att förstå.
Det skulle ju bli ordning på torpet med St Patrick i båset, men de fortsätter förlora på samma sätt som under Dagobert-mackans ledning.
Han – Lane Lambert – pratade om bibliska synder och det här var ju exakt en sådan.
Skärselden väntar den som tar så förödande utvisningar i fel lägen, gör ett så dåligt jobb i numerära underlägen och står för så katastrofala turnovers som den Noah Dobson just nu ligger vaken och tänker på.
• • •
Det berättades skräckhistorier om lördagskvällen, somliga kom inte hem förrän efter 03.00, så jag gruvar mig förstås svårt för hemresan från the Jersey wilderness, helt renons på anständiga kommunikationer en timme efter ett event som det ikväll.
Men det går som en dans. Sombrero-Johan och jag tar media-shutteln till ett Hilton-hotell i närheten och beställer där en Uber och innan vi ens hinner prata färdigt om alla AHL-arenor Johan besökt är vi tillbaka på Manhattan.
Det är, faktiskt, mer wojne wojne efter vanliga matcher i downtown Newark.
• • •
Rookien Rempe är alltså 207 centimeter lång och väger 111 pannor.
Ändå är det rätt otroligt att hans NHL-karriär bara hann pågå i en sekund innan han började fajtas – med Matt Martin.
– Han frågade om jag vill slåss och jag bara ”Hell yeah!”, förklarar den lycklige jätten efteråt.
– Det var en suverän fajt och han gratulerade mig och sa att jag har större räckvidd än Zdeno Chara.
Herr Rempe kommer snabbt bli stor – ja, stor på alla sätt – publikfavorit på Garden, det är min gissning.
• • •
Ljudvolymen efter Rangers tre sista mål – och vid tillkännagivandet att det sista hade godkänts – känns i efterhand nästan overkligt.
Inte ens rockakterna jag tidigare sett på samma arena – Springsteen, Stones och U2 – har mött öronbedövande ovationer.
• • •
Vad gäller mina krämpor börjar jag misstänka de inte alls har med några bihålor att göra.
Good old tandvärk är nog faktiskt vad det rör sig om och ett besök hos tandläkaren verkar oundvikligt.
Lucky me och min plånbok…
• • •
Den måndag som följer nu är det President’s Day i USA och Family Day i Kanada, så vi har ett helt koppel matinéer på menyn.
Tyvärr måste jag skriva en massa annat – och eventuellt besöka Doctor P på Upper East Side… – så jag hinner inte blogga om dem, är jag rädd.
Men vi håller lite kontakt ändå – på något vis.
Här rundar vi av med några små bilder från The Instant Classic på Metlife Stadium.
