Årets fredag

Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut, för att nu helt otippat citera Hasse Carlsson och Noice.
Men det här är min själ inte vilken fredag som helst.
Det är – utan tvekan – Årets Fredag. En weekend-start för gudarna. Den typ av Friday Night som fullkomligen skälver av löften om att livet åtminstone för några timmar ska bli lite större, lite vackrare, lite bättre.
Inte för att vi, likt de forna tonårsidolerna från Gustavsberg, ska ”ut i natten” och förverkliga en dröm om ”frihet och spänning”.
Nej, det är den gyllene fyrklöver som NHL så här under slutspelets sjunde giv sätter i Lord Stanleys vas som laddar vår kväll med sån upphetsande förväntan.
Först har vi Rond 3 mellan Rangers och Capitals i den kaotiska betongbunkern i DC, sedan diton mellan Canucks och Predators i de tygellösa folkfesternas Bridgestone Arena i downtown Nashville, därefter ännu en titanisk clash mellan Jets och Avalanche i Klippiga bergen och slutligen en verklig Late Show i La La Land, där Oilers och Kings plötsligen fängslande envig når a fork in the road.
Man, det är som om vi vore på rockfestival och väntade på headline-framträdanden av Stones, Beyonce, Springsteen och en återuppstånden Prince.
Man kan knappt tro att det är sant, det kommer ju bli episkt – hela tiden.
Jag hoppas innerligt spårets alla stammisar och U-båtar gör mig sällskap genom denna vårens egen Bella Notte för i så fall är hela staden vår, bara för en kväll, bara för en kväll…
• • •
Själv sitter jag fortfarande hemma i den dammiga korresoffan och det känns rätt så jättesurt.
Under normala omständigheter hade jag självfallet varit on the road nu och just ikväll befunnit mig antingen i DC eller i Music City, men tyvärr blir det inte alltid som man vill. Jag har mitt hälsotrassel – sämre tajmat än bröllopet en bekant i New Orleans hade planerat helgen när orkanen Katrina drog in över stan – och innan my good friend the doctor (kan någon sin Dylan och vet från vilken låt den frasen hämtats?) utfört en liten procedur i början av nästa vecka ser jag det som klokast att stanna på hemmaplan.
Vi kan väl se det som att jag är day-to-day, eller åtminstone week-to-week, och precis som alla andra som är det hoppas vara tillbaka in action så fort det bara går.
• • •
Ingen i deras närhet har glömt att påminna Rangers-spelarna om att de även ifjol hade 2-0-ledning efter de inledande två matcherna i öppningsrundan – och hur det gick sedan.
De nickar, i många fall lätt irriterat – men svär på att då var då och att nu är nu.
– Vi är ett helt annat lag, med ett helt annat sätt att spela och en helt annan känsla, underströk backbjässen K’Andre Miller innan den korta flygresan ner till nationens huvudstad igår eftermiddag.
Likafullt:
Om Caps snor kvällens säkerligen brutala showdown kommer ett litet frö av tvivel planteras i den blå-röd-vita rabatten och Game 4 på söndag plötsligt växa till ett kniven-på-strupen-drama.
Så, well, det är upp till bevis för seriesegrarna.
Om nu verkligen är nu, och inte då, bör de göra en Florida och ta ledbingen med 3-0 ikväll
• • •
Önskar jag kunde förklara hur det kommer sig att Noice, av alla, ledde mig in i det här introt.
Men jag vet faktiskt inte riktigt hur det där går till.
Jag satt under eftermiddagen på min bänk vid East River och tänkte på klassiska Friday Night-låtar som eventuellt skulle kunna gå att använda på något sätt men kom fram till att jag redan nött ut ”Dancing Queen” och ”Friday I’m in Love”.
Sedan började jag, helt oförklarligt, nynna på de där valpiga Carlsson-raderna och plötsligt kändes det som att jag var hemma.
Så går det nästan alltid till. Jag har ingen plan, det bara händer.
• • •
Efter gårdagens lilla trevare i spåret väntar åtminstone jag spänt på Maestro Wennmans vidräkning med Vancouvers ”Bambi på hal is”.
Elvis från Ånge alltså.
Elias Pettersson.
Tills han fyrat av den – och det hoppas jag verkligen du gör, Peter – kan jag konstatera att den svenske Canucks-stjärnan har fler än Maestros genomträngande ögon på sig i jamboree-ladan på nedre Broadway.
För det har inte gått nåt vidare i de första matcherna mot Predators.
Coach Tocchet slängde inte nummer 40 under bussen häromdagen, men han utmanade honom en smula.
– Elias behöver skaka dammet av sig, återerövra sitt självförtroende och vara redo för Game 3, hette det.
Mm, det är nog bäst.
Annars kan en av de vassaste pennorna i den svenska sportjournalistikens historia inom kort sitta i skulderbladet.
• • •
En tråkig bieffekt av dessa oändliga korresoffa-sittningar är att jag, till på köpet, börjar få känningar av lappsjuka, inte olik den som förföljde oss alla under pandemins mörkaste dagar.
Ingen annan visar sig ju i holken, jag bara sitter för mig själv och hamrar på tangenterna, och så mycket annat hinner jag inte med under dagarna.
Tur jag har er i spåret som buddies i natten, annars är risken stor att jag hade blivit Jack Nicholson i ”The Shining”.
• • •
Betongbunkern i DC är en just så ocharmig inrättning som det smeknamnet indikerar.
I alla svenska landsortsstäder finns, eller fanns, ett anskrämligt Domus-varuhus. I Washingtons Chinatown finns Capital One Arena.
Typ.
Det hindrar inte att det kan bli ett sjuhelvetes hallå på de spatiösa läktarsektionerna.
De stora åren på 10-talet hände det, som minnesgoda läsare kanske minns, att jag och bloggens dåvarande sidekick Henrik Ek satt ihop på pressläktaren och ändå inte kunde höra varann för att det var sånt besinningslöst väsen runtom oss.
Så lär det bli även ikväll, det är som sagt fredag och de högljudda stammisarna den rustika ladan – Arga tanten, Capstronauten, han med näverluren – har inte sett en slutspelsmatch sedan 2022.
FOMO, FOMO är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen…
• • •
För Oilers är det verkligen crunch-time i Crypto-arenan framåt småtimmarna.
De får inte hamna i 1-2-underläge direkt, då kommer all världens spöken dansa runt dem hela helgen.
Men det är bara för Connor McMessias och Neon Leon att göra sin grej.
Som Idsint påpekade i spåret i går – var det väl? – tillhör just de två numer den unika skara superstars som, i alla fall i de flesta matcher, fortsätter vara lika produktiva i playoff, fast motståndarna slår dem i kätting och boja i vareviga byte.
Bara några, unika supertalanger klarar det.
• • •
Att dundrande ramalama väntar i Bridgestone Arena behöver jag knappast påpeka.
Där, i Nashville, är det ju vanvettig linedance-yra vilken grundseriematch som helst och nu när de också får avnjuta sina första playoff-thrillers på två år lär hela ladan vara som en sommarnatt på Tootsie’s.
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr – oändlig är min FOMO…
• • •
Wenny Wennberg har nån halvskada som besvärar honom, dessvärre, men som han säger till kollegorna på plats i DC:
– Det är playoff. Då spelar man ändå.
Precis.
• • •
De blågula målskyttarna när vi firar Årets Fredag: Mika, Erik Gustafsson, Filip Forsberg, Andreas Englund, Adrian Kempe.
• • •
EP Själv menar att han tänkte för mycket i de två första matcherna.
– Det är mitt första riktiga playoff här borta, med den här atmosfären, och jag har varit så uppeldad. Adrenalin är bra, men samtidigt har jag kommit från mitt eget spel och försökt med annorlunda grejor. Jag ska inte tänka så mycket, bara göra som jag brukar, säger han till gode Ian på Sportsnet.
Sounds like a plan, i synnerhet nu när den där pennan i Södertälje är vässad…
• • •
Kvällens låt: Det hade varit enkelt att ta en Noice-dänga, antar jag, men nån måtta får det vara. Det är Jacobites ”I Miss You” – för att jag saknar live-upplevelsen så gravt.
• • •
Det roar mig också att tänka på vilken backanal de västkanadensiska journalisterna ska ha varit ute på i kaoset på Broadway igår.
Jösses.
Ni har hört den förr, men sällan har jag skrockat så mycket som den där onsdagsmorgonen 2011 när dåvarande Preds-coachen Barry Trotz kom till sin presskonferens, tittade ut över det sorglustiga uppbåd han hade framför sig med ett snett leende och utbrast:

– You know guys, it gets even better closer to the weekend…
• • •
Redan i Winnipeg hade Jets svårt att sakta ner Avs – ”ligans mest explosiva lag”, som gamle Rick Bowness helt korrekt kallar dem – och det blir i sanning inte lättare i Ball Arena, när de styr matchningen.
Jag har en bestämd känsla att lavinen kommer gå big time ikväll.
Bara nu bulgaren kan göra två bra matcher i rad.
• • •
Beskedet att Jesper Fast med all säkerhet missar resten av säsongen på grund av nackskada kändes som en örfil rakt över truten.
Värst är det förstås för honom själv, det vore ju exceptionellt grymt om de till slut går till final och han inte kan vara med, men det skulle suga monumentale för mig med.
Tänk dom och Colorado i den ultimata uppgörelsen – och inga svenskar alls på isen (såvida inte det där Gabe The Babe-knäet hinner läka, men det finns inga mirakel, har Peter LeMarc gjort klart).
Fy för blotta tanken.
• • •
Nummer åtta i Washington gjorde karriärens sämsta slutspelsmatcher på Garden, men nu hoppas Carbery att han kan hålla honom ifrån Rangers bästa shutdown-auktoriteter och att det därmed lossnar.
Risken/chansen finns – men han behöver fan vara mer intresserad själv också.
I Game 1 och Game 2 såg det faktiskt långa stunder ut som att han inte ens brydde sig.
• • •
Äppeljuice är otroligt mycket godare än apelsinjuice, vill jag ha fört till protokollet.
• • •
Det finns skäl att att misstänka att Arga tanten – som back in the day alltid satt precis nedanför pressläktaren i Betongbunkern och av okända skäl blängde surt på mig – kommer ha lite synpunkter på Matt Rempe.
• • •
I Tennessee är klockan bara 18.30 när de släpper pucken, men ingen behöver vara orolig.
Preds-fansen har haft goooottt om tid att värma upp.
Det gäller även HEK, I assume?
• • •
Rasmus Sandin kanske, kanske spelar för Caps i denna match.
Det vore ju jäkligt skoj, hörrni.
• • •
Och i morrn kanske, kanske hans bäste kompis Wille i Toronto spelar också.
Det vore ännu skojigare, om Sandy ursäktar.
Men mysteriet växte när Lill-Nyllet i morse gjorde sin första intervju sedan grundserien och vad gäller den omtalade skadan bara mumlade att det ”är personligt, jag vill inte tala om det”.
Huh, vad ska det betyda?
• • •
Nu jävlar i mig, nu låter vi Årets Fredag börja.
Detta är, för att knyta ihop säcken, La Dolce Vita om något.

Kör så det ryker i spåret.