Party like it’s 1994

Concrete Jungle where dreams are made of…

Eller:

If you make it here, you’ll make it anywhere…

Det gick att ana redan igår, under promenader i stadsdelar långt från the action, och på väg mot Garden denna förväntans heliga söndag är det omöjligt att missa.
Hela New York går och nynnar saligt på den sortens odödliga fraser, hämtade från stans inofficiella nationalsånger; måhända sedda som lite nötta och klichéartade till vardags, men omedelbart upphöjda till de klenoder de är när stora och högtidliga ögonblick väntar.
Och den vår som nu börjat veckla ut sig i all sin prakt har all potential att bli just ett sådant ögonblick – i synnerhet idrottsligt. Få vågar säga det högt, men det ser ju faktiskt ut som 1994 igen.
Då gick både Knicks och Rangers till final – och de senare lyckades till och med bärga sin första titel sedan andra världskriget – och under några månader var hela stan enligt alla som minns försatt i ett tillstånd av febrigt rus.
Idag, exakt 30 år senare, gror drömmen om en gyllene repris – nu som då i så fall frambringad i svett och blod och bön i den stora helgedomen på 7th avenue.
För båda lagen – eller samfunden, om ni så vill – marscherade även den här gången rakt genom sina respektive grundserier och planerar att förvandla playoff-resorna till nya pilgrimsvandringar mot himmelriket.
Knicks vann sin öppningsmatch mot Philadelphia 76ers på Garden igår kväll och idag går Rangers upp i Game 1 mot Washington Capitals på samma estrad.
Ett da capo är givetvis inte garanterat, vad de skrockfulla än föreställer sig finns det inget samband mellan till synes magiska årtal och upprepningar i historien, men likheterna med det förgångna råkar vara tillräckligt stora för att hoppet ska väckas till liv.
Just därför är det en extraordinärt exalterande ynnest att vara på plats och få uppleva denna eftermiddag på Madison Square Garden.
De som samlas här tror och hoppas och vill att det är starten på en dröm bringas till liv när pucken släpps på den blankspolade isen och tillsammans skapar de en stämning lika hänförd och förtätad som den i söderns väckelsetält.
Så låt dem sjunga om att these lights will make you feel brand new och att de är kings of the hill in a city that never sleeps.
Det KAN ju vara 1994 igen.

• • •
Man vet ju. Man skriver om det. Man utgjuter sig i poddar om hur stor skillnaden är mellan hockey i grundserien och hockey i Stanley Cup-slutspelet.
Ändå blir jag lätt vimmelkantig efter premiärer som den igår, för från år till år hinner man likafullt glömma vad den skillnaden egentligen innebär.
Den skenande pulsen i matcherna, den förhöjda hätskheten, det vansinniga tempot…det är först när man ställs inför the real thing igen man minns på riktigt.
Så ursäkta mig om att jag ger intryck av att vara lite shell schocked idag.
Jag har just utsatts för Stanley Cup-stuff för första gången sedan förra sommaren…
• • •
Historia hit och drömmar om gamla triumfer dit: Det är korten-på-bordet-tajm för Blueshirts of Manhattan nu.
De vann President’s Trophy efter sin bästa grundserie någonsin och måste, till att börja med, slå Washington Capitals idag.
Allt annat är ett fiasko.
”Borde ändå gå lätt, de är ju så mycket bättre än Caps i år”, fnyser den avmätte.
Well, från och med nu lever de med en våldsam press och hur övermäktig sådan press kan vara finns det gamlingar hos motståndarlaget som kan berätta om.
Washington vann otaliga grundserier under 10-talet – bara för att sedan dratta på arslet direkt i förstarundan.
Det är så lätt att få panik när det plötsligt inte bara rullar på som vanligt och de som rattat loket i sex månader neutraliseras av shutdown-mästare on a misson from God och inte längre får något uträttat.
Men det finns, faktiskt, inga ursäkter den här gången. Inga alibin. Inga hållbara bortförklaringar.
Seger eller skam, det är vad ödet ropar åt NYR denna vår – och denna söndag.
• • •
När Manhattan-trafiken under tidiga helgdagar för en gångs skull är hanterlig tänker vi som måste korsa ön i öst-västlig riktning att det ska gå förtjusande geschwint i taxin längs 34:e gatan.
Men inte alls. Då ser de lokala myndigheterna till att fucka oss med parader och avspärrningar istället.
Idag kommer jag – försjunken i föreställningar om att alla jag ser nynnar på sångerna jag nämnde i inledningen… – till Park Avenue.
Sedan meddelas att Persian Day Parade precis ska börja på Madison Avenue, så tyvärr, det går inte att komma vidare.
Det är bara att hoppa ur och gå resten av vägen och nog för att jag behöver promenader, men det innebär att jag kommer fram först två och en halv timme innan puckdrop och inför ett playoff-drama är det att betrakta som sista halvminuten innan de stänger check-in på Newark när jag ska flyga hem till Sverige.
Ketchupflaskan går i topp, som Abris sa, och ett intro som detta måste sys ihop under intensiv stress.
Sorry.
• • •
En annan oroande aspekt för Rangers är att Capitals, å sin sida, inte har någon press alls på sig.

De har varit mediokra större delen av grundserien, smet in i playoff i sin sista match och kan nu bara roa sig i försöken att ställa till med bragd.
Vi har sett det förr, de villkoren kan vara mycket gynnsamma.
• • •
Vad tråkigt att höra att Viaplay sviker när nationens samlade NHL-fans har bänkat sig för ett magnifikt slutspelsderby i Florida.
Önskar jag kunde göra något, men tyvärr har jag inget mer att komma med än sympatier och lite böner.
• • •
Vad är motsatsen till Brothers in Arms? Brothers in agg?
Well, vad det än kallas har vi det fenomenet inbakat i den här serien.
Charlie Lindgren – huvudorsaken till att Caps och inte Detroit Red Wings gästar New York – och Rangers-backen Ryan Lindgren är faktiskt bröder.
Delikat situation för föräldrarna, to say the least – och upplagt för viss tvedräkt vid familjesammankomsterna i sommar.
• • •
Bara att att titta in i själva arenan timmarna innan puckdrop, när den store John Brancy repeterar nationalsångsframförandet, och se läktarsektionerna skrudade för playoff-eftermiddag får det att suga till i mellangärdet på er bofink (har bofinkar mellangärden?).
Det hänger T-shirts med ”LGR-tryck” över varje enskilt säte, de har fått upp de väldiga kransarna på avsatserna mellan etagen, isen tycks gnistra med alldeles speciell glans, alla får armband som kommer blinka synkroniserat i mörkret.

Åh…
• • •
Mest press av alla Blåskjortor kan man nog gissa att Brödmannen känner.
Om jag vet att han – Rangers bäste och viktigaste spelare – hittills i karriärens varit för lätt att radera ur slutspelsmatcher vet han det garanterat själv också.
Det beror ju inte på att han plötsligt förlorar sin förmåga att spela hockey i absolut världsklass – det beror på att motståndarna ägnar enorm möda och energi åt att hålla honom i herrans tukt och förmaning.
Nu måste han hitta ett sätt att vrida sig ur Washingtons-backarnas dödsgrepp och prestera fast tid och manöverutrymme saknas.
Annars gjuts bilden av honom som playoff-choker i sten.
• • •
Tottson, jag kan bekräfta – Ondskan från Örby är på Hovet och hejar på sitt Brynäs, fast
Skandal.
Victor Hedman kommer inte bli imponerad när jag berättar detta…
• • •
Det här är inte precis första gången just Rangers och Capitals drabbar samman i slutspelet under mina år på denna sidan stora havet.
Tvärtom är det sjätte, frapperande nog – och en romantiker som jag kan förstås inte låt bli att reflektera över alla klassiska showdowns de utkämpat denna tid på året.
Som den gången när Bruce Boudreau – Lille Fridolf! – hade sågat Garden och sagt att man inte ens hör fansen här och 18 000 i slutet av följande succématch förenades i en ”Can you hear us”-ramsa vars decibeltal slår allt jag upplevt här.,
Men då var Bäckis med, alltid, och det är han ju inte längre och därför känns det inte riktigt på samma sätt åtta år efter senaste clashen.
Jag saknar honom verkligen, Valbo’s Finest.
• • •
”Haha, ojdå”, replikerar Ekeliw när jag messar och berättar att han blivit iakttagen på Hovet.
• • •
Caps-uppställningen är för övrigt helt renons på svenskar idag. Rasmus Sandin går fortfarande skadad och kommer spela tidigast i Game 3, uppger kollegor från nationens huvudstad.
Sugigt, kallar jag det.
• • •
Peter Lundin, nu vänder jag mig direkt till dig:
Du är en av spårets mest uppskattade, nyblivna stammisar och ska INTE överge oss för att jag var för mycket polis igår.
Varmt välkommen tillbaka när helst du känner för det, vi VILL Verkligen ha dig här.
• • •
Svenska poängligan i skrivande stund:
1. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 assist.
Hampus Lindholm, Boston Bruins – 1 assist
Gustav Forsling, Florida Panthers – 1 assist
Snart kommer första målet också.
• • •
Min första playoff-outfit för året består av svarta byxor och svart skjorta och en ljusblå vårkavaj.
Slips hade jag tänkt att knyta på mig också, Lord Stanley till ära, men jag glömde den utvalda hemma i holken…
• • •
Det är inte precis varmt ute idag, pretty effing far from hit, men det hindrar inte Gris-Olle & co från att förfesta på takserveringen tvärs över gatan från pressrummet.
Kolla.

Varning på stan, som Uggla sa.
• • •
Dagens låt: Jr Gone Wilds ”Don’t Let Her Know”.
• • •
Nu känns det, nu står det klart för oss alla att årets största hittills ögonblick stundar i The Woooorld’s Most Famous Arena.
Tiden har liksom stannat och världen där ute upphört att existera.
Nu finns bara de elektriskt pulserande förväntningarna under det välvda cirkustaket i några timmar.
Fantastiskt.
Let’s party like it’s 1994…